Psykologer och privat psykolog i Östersund - Psykologi Östersund   Reklam och annonsering på Internet - Eliazon Annons - Åre/Östersund - Marknadsföring och psykologi i Åre och Östersund
Psykologer och privat psykolog i Östersund - Psykologi Östersund

Hem|Sök |Panik Ångest|Bra Framtid|Bidrag Barn|Säkerhet| Artist Jobb | Jobb| Barn Familj Skola| Jobb Ledare|Barn & Ord|Hot Relation| Skönhet| Vänner| Modell| Cashmere| Fascination| Test Minne| Analys|Utbrändhet |Mejlterapi| Privat Läkare & Psykolog| Onda ögat| Gala i barnpsykologi| Test Välbefinnande| Tema Utbildning| Kurs Föräldrar| T-shirt| Utbildning o kurser|Boka Tid
Psykologer och privat psykolog i Östersund - Psykologi Östersund
Psykologer och privat psykolog i Östersund - Psykologi ÖstersundPsykologer och privat psykolog i Östersund - Psykologi Östersund
Psykologer och privat psykolog i Östersund - Psykologi Östersund
3 saker som förändrar ditt liv - idag!

Eliazon - svensk hemsida

Voice of Commendatore

- tillbaka till Fadern


Tidiga vägvisare, giltiga för människor i nytt millenium?

Michelangelos Moses Buy at AllPosters.com
Är det inte i den berömda bilden av Michelangelos Moses som vi ser vår egen pappa och far eller åtminstone helst skulle vilja ha honom förkroppsligad? En trygg klippa att tillitsfullt kunna följa närhelst och hur mycket livets stormar än pinar oss. En helhetens figur som vet vad han talar om, som vet vad som ska göras och hur det ska gå till att på bästa sätt utföra både det obekväma och det fullständigt oförutsägbara och kanske kusligt skrämmande.

En klippa som dessutom står ut med all kritik, spott, spe, sorg, klagan och som kan ge hopp, tro, stöd och skapa en oförbehållsam glädje. Ser vi inte i denna Moses, en man som enträget sitter kvar (om det är det han förväntas göra) eller går vidare genom klippa, land eller hav (när detta är vår förväntan)? Moses är givetvis långt ifrån vår tids "mjukispappor" skapade av aggressionshämmade, auktoritetsårade och auktoritetsfientliga individer som just därför "dödar sina fäder" och blir regelöverskridande "motherfuckers" och kvinnligt högaktande men inte minst utnyttjade "feminister". Är det dessa senare nämda förebilder och vägvisare vi vill ha eller behöver idag? Knappast inte, varken för flickors eller pojkars identitetsutveckling. Jag känner personligen respekt för de kvinnor som utvecklar en egen kvinnlighet mot en mer feministisk attityd och hållning, men betraktar män som kallar sig själva som feminister som begreppsmässiga och definitionsmässiga hån och villfarelser mot kvinnors biologiska könsbestämdhet.

Berättelsen om Moses för oss i stället vidare till begrepp som auktoritet, faderskap, kvinnan, mannen, våldet och orden, vilka i sin tur leder oss vidare till bl a förståelsen av fyra andra berömda män, Jaques Lacan, August Strindberg, Sigmund Freud och Paul Schreber, och dessa mäns relationer till sina pappor.

Några av vår egen tids kanske mest föraktade ”patriarkatets män” var åtminstone på sin tid fyra olika stora personligheter som på ett mycket hedervärt sätt vigde sina liv till att öka förståelsen om hur vi på ett konkret sätt kan betrakta och faktiskt se den mänskliga psykologins effekter i vardagen.

Vi ska närmare intressera oss för de här männens levnadshistoria,

1. därför att de visar att en människa är det hon skapar,

2. för att dessa män är omskrivna och därigenom relativt väl kända, samt levde ungefär samtidigt och under samma kulturella och sociala villkor,

3 för att de oaktat olikheterna är underställda ett begär och en lag, ett faktum på vilket var och en representerar olika, psykologiskt intressanta, lösningar.

4. deras levnadsöden, tydliggör skillnader mellan tre system som Jacques Lacan gett namn till: det Imaginära, det Reala och det Symboliska, och,

5. synliggör faderskomplexets, fadersnamnets eller faderns betydelse för subjektets konstituering av en egen individuell psykologi,

6. de tjänar fortfarande som modell, förebild och Voice of Commendatore för många människors liv och prioriteringar.

Den stränge lärarens välvilja

"Vi måste komma ihåg att varje "psykiskt" symtom är ett beslöjat ångestskri. Men mot vad? Mot förtryck, eller vad patienten upplever som förtryck. De förtryckta talar på miljoner tungomål...De begagnar sig av sjukdomens och lidandets alla beprövade språk och lägger till nyskapande tungomål för särskilda tillfällen. De behöver dessa underbart komplicerade språkliga anordningar, ty de måste avslöja sig och beslöja sig i ett enda slag. Vad ska man säga om de psykiatrer eller andra som vill hjälpa en sådan person? Bör de förstärka avvikelsen och hjälpa de förtryckta att ropa ut den med hög röst? Eller bör de strypa skriet och på nytt förtrycka den flyende slaven? Detta är den psykiatriske terapeutens moraliska dilemma."

Daniel Paul Schreber När vi studerar kronologin över det tragiska människoödet Paul Schreber slås vi av att denne man (och hans hustru) under sin levnad drabbades av att få inte mindre än sex dödfödda barn, en tragik helt ofattbar för de flesta idag, ett liv så nära det Reala som någon kan komma. Inget barn fick bära Paul Schrebers namn. Men Schrebers namn kom ändå att leva vidare inom psykologins värld, genom Sigmund Freuds försorg och genom likhetstecken med, eller parantetiskt utmärkande, det psykiskt dödfödda barnet, den paranoide.

Daniel Paul Schrebers far Daniel Gottlieb Moritz Schreber (fortsättningsvis kallad dr Schreber) , var en i sin tid framstående och aktad ortopedläkare. Han producerade inte mindre än 18 utgivna skrifter och böcker där han mycket detaljerat med de beteendemodifikationsprinciper vi lärt känna genom exempelvis B F Skinner, torgförde den "svarta pedagogikens principer" och såsom Alice Miller beskrivit dessa uppfostringsprinciper. Morton Schatzman, en amerikansk psykoanalytiker verksam i England, jämför dr Schreber´s diskurs med nazismens pedagogiska principer och anger att dr Schreber sannolikt starkt influerades av Johann Gottlieb Fichte (nazismens filosofiske förfader).

Sina pedagogiska uppfostringsprinciper understödda av kvasimedicinska-psykologiska-fysiologiska skäl, praktiserade och utvecklade dr Schreber inom den egna familjen, där han enligt Schatzman med stor nit, sadistiskt och tvångsmässigt, förföljde och underkuvade sina barn. Skådespelaren Stig Järrels berömda rollfigur ”Caligula” i den svenska filmen ”Hets” tycks i jämförelse ha kunnat spela i en betydligt lägre sadistisk division, än denne man verksam i verkligheten.

Förutom att hos barnen med tortyrmässiga metoder (psykiska och fysiska) inpränta rigida lydnads-, förhållnings- och moralregler, utvecklade han ett antal fysiska gymnastiska övningar, redskap och anordningar som skulle befrämja "god kroppshållning", musklernas utveckling, motverka förslitningsskador mm.

Dr Schreber introducerade även kolonilottsverksamheten i Tyskland. Dottern Anna har beskrivit att allting i familjens hem var "gottwärts gerichtet" (riktat mot Gud) innebärande att Gud var närvarande vid alla tidpunkter, i deras tänkande, kännande och görande. "Allt detta tog slut med vår älskade faders bortgång.." fortsätter Anna, vilket leder Schatzman till slutsatsen att fadern hade en Gudalik makt inom familjen, inte minst genom att även modern understödde och med beundran deltog i dr Schrebers bisarra förehavanden och ideér.

När Schatzman diskuterar Schreberfallet gör han detta utifrån socialpsykologiska influenser liknande Alice Miller´s och Erich Fromm´s. Schatzmans huvudtes är att Paul Schreber´s sjukdom inte bör betraktas som sjukdom utan att Schreber´s diskurs är en rimlig diskurs från ett subjekt som faktiskt förföljts och förförts av sin far. Enligt Schatzman beror Schreber´s paranoia inte på att han har en bortträngd homosexuell längtan till fadern utan att de paranoida dragen är ett försvar, ett värn och en räddning mot ett faktiskt utfört sadistiskt, homosexuellt övergrepp från faderns sida.

Schreber blev barnlös men efterlämnade ett annat "barn", en bok med titeln "Denkwurdigkeiten eines Nervenkranken". Det enda "barn", skapelse, som kom att göra hans namn känt och omskrivet. Den text som kom att fånga Freuds intresse och som samma år som Schreber dör, faktiskt för första gången kommenteras och tas på allvar, tolkas som ett symboliskt uttryck för subjektet som döljer sig bakom namnet Paul Schreber och dennes imaginära föreställningsvärld. I en viss mening, genom att hans text tas på allvar som ett genuint symboliskt uttryck för hans existensiella svårigheter, blir Schreber "sedd" och bekräftad som ett subjekt samma år som han dör, vilket kan ses som ett ödets ironi.

I Ècrits, framför Jaques Lacan uppfattningen att Schreber, som i sina vanföreställningar betraktade sig själv som Guds maka, "är dömd att bli en kvinna" , inte därför att han utestängts från en manlighet, eller att ha penis, utan därför att han tillsvidare givit upp möjligheten att bli Gud (fadern), men fortfarande betraktade sig själv som Fallos. (Enligt principen: Kan jag inte vara mammas ögonsten så får jag [imaginärt] bli pappas!)

Lacan ansåg att det var Schrebers oförmåga till att anta en plats i det Symboliska, och den med denna plats medföljande symboliska kastration, som resulterar i hans fantasier om att vara Guds hustru. Psykotikern har inte tillgång till det symboliska registret. De hallucinerade rösterna är inget annat än imaginära representationer av vad han utestängt från det Symboliska d v s de symboliska betydelsebärare han inte har tillgång till.

Det som är bortträngt hos psykotikern är så fullständigt utestängt eller förkastat från det symboliska registret att det just därför måste dyka upp på en annan plats: i den imaginära realiteten, fullständigt omaskerat. Neurotikern däremot är alltid kvar i det symboliska registret där det bortträngda eller symtomet alltid dyker upp och återvänder mitt i, på symbolens ställe.

Att psykotikern överhuvudtaget kan utestänga eller förkasta det som egentligen borde ha blivit föremål för en symboliseringsprocess leder Lacan till antagandet att ett tidigt stadium måste föregå all förmåga till symbolisering, ett stadium där subjektet antingen kan bejaka (Bejahung) eller förkasta, utesluta (Verwerfung) att en symbolisk signifiant sätts in på det imaginära objektets eller den andres plats. Lacan jämställer detta stadium, den symboliska kastrationen, med Freuds inträde i Oidipus. Subjektet måste här ge upp fantasin om att vara Fallos för någon annan och anta att Fallosen är en signifiant, en betydelsebärande symbol som man kan ha eller inte ha, för att inträdet i det Symboliska skall vara möjligt.

Synen på sig själv som den andres (moderns) allt måste nu ges upp och subjektet har att godta att något annat, en symbol, eller annan symbolisk person, exempelvis fadern s a s har Fallos och blir det som moderns begär riktas mot. Detta innebär ett avstående, en väntan d v s en inplacering av subjektet i en linjär tidsordning samt att längtan efter att ha Fallos (för modern) härefter endast får artikuleras genom en symbolisk språklig substitution. Subjektets fortsatta välbefinnande och tillgång till mening (Fallos) hänger härmed på att det underordnat sig det språkliga.

Kulturen uppfodrar och inskränker, och sätter s a s skaklar runt subjektets möjligheter att artikulera sitt begär. Den sexuella identiteten formas samtidigt här, eftersom identiteten determineras av det nätverk av signifianter som underordnat subjektet under tvånget av det symboliska registret. Men tillträdet till detta register hänger i Lacans diskurs på hur subjektet reagerat i förhållande till den signifiant, Fadersnamnet, som intervenerat moder-barn relationen med Lagen (om incesttabut).

Fadersnamnssignifianten, som Lacan kopplar samman med Fallossignifianten, gör att subjektet kan betrakta den imaginära relationen till den andre på ett nytt sätt, från en symbolisk horisont. Relationen till den andre kommer härefter att symboliskt igenkännas som den Andres plats. Talets plats eller locus, som grunden till människans vara som ett subjekt i och till talet. Genom att psykotikern brister i detta igenkännade, genom att han inte har antagit Fadersnamnet, är han fortfarande fångad i det imaginära och den imaginära vanföreställningen om att han kan vara den andres Fallos. Där möter han den Andre endast i varierade former av imaginära, fullständiga andra som engagerar honom i ändlösa försök till en stympande, destruktiv tävlan och försök till att efterlikna och överträffa.

Att utesluta livet som lärare.

Psykotikern ignorerar det språk som han talar, hävdade Jaques Lacan. Men frågan är hur detta språk faktiskt uppfattas av en psykotiker. För att förstå detta så skilde Lacan på Bejahnung, Verneinung och Verwerfung och argumenterade för att det bakom verbaliseringsprocessen och före Verneinung finns ett "Bejahnung primordiale" , ett erkännande av betydelsen av en symbolisk mening, som i sig själv kan försummas eller saknas. Försumligheten eller bristen i detta avseende leder till en uteslutning, Verwerfung , en fullständig exklusion i vilket subjektet vägrar tillstå det symboliska något som det inte desto mindre erfar.

Det som är uteslutet av Schreber är just möjligheten av en symbolisk kastration. Det som utesluts framträder då som något i det Reala där det inte kan antas av "je ", eller m a o , på en plats där det inte kan igenkännas och artikuleras därför att individen inte kan anta rollen av att vara det subjekt som talar om det. Lacan hävdade att det var därför som Freud ansåg att psykosproblemet återfinns på talets nivå och att det är därför som verbala hallucinationer spelar en sådan framträdande roll i den psykotiska erfarenheten.

Psykosen har sin källa i subjektets historia i det Symboliska, säger Lacan och hävdar att neurosen kan skiljas från psykosen utifrån var den punkt, där bortträngningen ägt rum, uppträder i förhållande till subjektets tillträde till det symboliska. Åberopande schema L, påminner Lacan sina åhörare att det fulla talet mellan subjektet och den Andre vanligtvis avbryts av den imaginära relationen mellan egot och den andre. Detta avbrott skapar en triad (visavi dyaden i den imaginära relationen) i vilken subjektets ego talar till den andre om subjektet, vilket uppträder i detta tal som en tredje person. I psykosen däremot, så identifierar sig subjektet fullständigt med sitt ego(-ideal), och Lacan hävdade att detta resulterar i de verbala hallucinationer psykotikern erfar av en tredje part, utifrånkommande, som talar om och kommenterar, subjektets aktiviteter men som är orelaterad till subjektet.

Den fundamentala strukturen i språket innebär att subjektet får ett meddelande från den andre i en omvänd form. Att tala innebär att tala till någon, en andre eller egentligen att få den andre att tala som en andre. Att exempelvis säga: - "Du är min fru" implicerar den omvända formen -"Du är min make." Det som vanligtvis skiljer denne specielle "andre" från objekten som är "andra" i vårt kunskapsfält, exempelvis, vad som gör denna talets relation till en intersubjektiv relation snarare än objektiv kunskap, är möjligheten av att man kan ta fel.

Det finns alltid en chans att den andre inte svarar, att det inte är vad det ser ut att vara, eller att det lurar oss: att det kan ljuga. Resultatet av denna osäkerhet är att den andre kan bli igenkänd, men inte känd. Detta erfars som ett absolut Andre och det är detta "icke-kända" som karaktäriserar normalt tal på den nivå det riktas mot den andre. Den Andre är "bortom det kända". Det är i igenkänningen som vi instiftar den Andre. Häri finns inget element av "realitet" utan enbart en oreducerbar absolutitet på vilket subjektets existens erhåller sitt värde genom talet och i vilket man gör igenkänningen.

Psykotikerns hallucinatoriska tal karaktäriseras av en fullständig exklusion eller uteslutning av den Andre. I detta tal, säger Lacan, finns inget bortom eller bakom, utan psykotikern är uteslutande intresserad av den imaginära relationens andre. I stället för att låta betydelsebärande element sammanlänkas med andra betydelsebärare i en dialektisk funktion av olika betydelser i en oändlig talkedja, så får vissa betydelsebärare, för psykotikern, en större vikt än andra varvid dessa element s a s bryter sig loss, isoleras och får en egen tyngd och ett eget liv. Detta leder till en karaktäristisk tröghet i signifikationen där samma betydelsebärande element upprepas om och om igen och där psykotikern fastnat ungefär som en grammofonskiva som hakat upp sig i ett spår.

I neurosen har de betydelsebärande elementen, signifianterna, trängts bort eller varit föremål för "denegation" (Verneinung ) men inte förrän de aktualiserats på diskursens nivå. Då neurotikern konfronteras med det bortträngda kan han bara ersätta en signifiant med en annan. Det är denna substitution som skapar symtomet. I psykosen däremot, med sina rötter i en tidpunkt i subjektets historia då något fundamentalt i hans vara blev föremål för uteslutning (Verwerfung ) innan det ens kommit till diskursens nivå, är denna substitution omöjlig.

När det icke-symboliserade betydelsebärande elementet dyker upp, uppfattas det som en del av det Reala snarare än något tillhörande det Symboliska och detta innebär för psykotikern att han bara kan ta sin tillflykt till det Imaginära. Det är därför ansåg Lacan, man kan säga att psykotikern är fångad i ett desperat försök att täcka över det Reala med det Imaginäras fantasilösningar.

Med hänvisning till bl a den strukturalistiskt-lingvistiska analysen av "Denkwurdigkeiten.." visar Schreberfallet enligt Lacan på riktigheten i hans insisterande på att Fadersnamnet, hos psykotikern, uteslutits på den Andres plats. Då Fadersnamnet inte är fast förankrat på den Andres plats uppstår ett hål i den symboliska vävnaden som tenderar att förskjuta ideal-egot till denna position med påföljd att den psykiska strukturen faller samman.

När den symboliska förankringspositionen faller ihop innebär detta även sammanbrott för den andra, imaginära verkligheten varvid dessa två register som s a s stabiliserar och bär upp subjektets realitet inte längre fungerar. Det imaginära registret bryter samman bl a till följd av att identifikationsaxeln förändras genom ideal-egots förskjutning . Tydligaste följden av detta är att subjektet förlorar tidsuppfattningen och den kulturella/sociala underordningen och härigenom även som i Schrebers fall uppfattning om könstillhörighet m m.

Förkastandet av Fadersnamnet är den grundläggande bristen eller felaktigheten i den psykotiska strukturen och det som strukturellt skiljer den från neurosens. Antagandet bör också betraktas i ljuset av att det inte var någon utvecklingsteori som Lacan företrädde. Schrebers "Denkwurdigkeiten..", som av en utomstående kanske enbart uppfattas som förvirrade, nedskrivna tankekedjor är även intressant av ett annat skäl. Texten är ett förvirrat paranoid uttryck som Lacan säger, men jag tror att Lacan, i syftet att visa fram en typisk psykotisk strukturering utifrån en textanalys " måhända medvetet tonat ner betydelsen av, att texten är ett ut-tryck av vansinnet, av den imaginära föreställningsvärlden.

Texten är omgjord, upphöjd till en symbolisk diskurs, eller med andra ord: Schreber trycker ut de imaginära vanföreställningarna till ett objekt, ett papper ett ark, utanför sig själv. Lägg märke till att det inte är Schreber eller Schrebers levnadsöde eller levnadsomständigheter som Lacan tolkat utan Schrebers producerade diskurs i form av en text. Det är Schrebers text som får tjäna som åskådningsexempel på paranoid psykos. Vi vet egentligen inte, men texten är inte Schrebers tankar eller imaginära föreställningsvärld utan hans nedskrivna tankar och känslor. Genom denna process av nedtecknande av de imaginära vanföreställningarna re-subjektiviserar Schreber sig själv, och börjar kunna re-presentera de hemska upplevelser som mötet med det Reala inneburit för honom, i en symbolisk form.

Paradoxalt nog så är just den text som s a s tjänat som underlag till en diagnos på ett sjukdomstillstånd - paranoid psykos - egentligen Schrebers möjlighet, embryot till, att ta sig ur detta tillstånd - vägen ut ur sjukdomstillståndet. Är det en tillfällighet att han efter att ha nedtecknad "Denkwurdigkeiten..", lyckas att med juridisk finess, upphäva sin omyndighetsklaring tvärtemot läkaretablissemangets inrådan? Och att Schreber därigenom också kunde skriva ut sig själv och befria sig från den välviljans "kroppshållningsanordning" som sjukhuset sannolikt symboliserade för honom? Jag tror inte det.

Om vi leker med den högst rimliga tanken att Schreber exempelvis hämtat en del av sin inspiration att skriva "Denkwurdigkeiten.." från faderns litterära produktion (som ett uttryck för hans faderskomplex). Innebär inte detta att Schreber, denne "motspänstigt skapande varelse" i så fall t o m i det akut psykotiska tillståndet, insnärjd, fångad och förföljd, oaktat detta ändå haft en viss tillgång till det Symboliska. "The annalists " som Lacan hänvisar till är inte denna förträffliga omskrivning av Schrebers röster just Lacans vittnesmål om Schrebers eget närmande till det Symboliska? Och till vem riktar sig Schrebers diskurs? Till en känd hustru eller igenkänd?

Jag tror att det Schreber kan lära oss är att även bakom de svåraste upplevelserna i livet finns en "friskhet" och att de svårigheter som de har, som vi oftast brukar beteckna som psykotiker, vilka fastnat i det imaginära registret, kan övervinna dessa psykotiska upplevelser genom den sublimeringens väg som författare, konstnärer, vetenskapsmän visat oss.

Längtan efter historicitet.

Jag vet inte vem som föreslog Schreber att skriva ner sin sjukdomsbeskrivning, kanske var det hans egen idé eller hämtad från faderns litterära produktion, kanske någon annans. Inte desto mindre tror jag att i denna idé, att systematiskt och upprepat låta patienter skriva ner sin egen sjukdomsberättelse, kanske kan finnas en behandlingsmässig innovation, metod, som leder subjektet mot en tillfrisknandets väg. En sublimeringens väg (ex. i uppmuntran att föra och diskutera dagboksanteckningar) som kanske har varit alltför näraliggande för att vi ska se den och förstå den.

Kanske har det med det teoretiskt underbyggda resonemang som här framförts, systematiskt prövats eller använts (i exempelvis miljöterapeutiskt inriktade behandlingsprogram), vad vet jag. Jag tror dock att detta är en av orsakerna till att Lacan gör en uppdelning av den psykiska apparaten i de tre registren: det Imaginära, det Symboliska och det Reala.

Jag är också beredd att lägga en slant på att vi kanske i framtiden får ompröva om Paul Schreber just genom att han skrev "Denkwurdigkeiten...", liksom andra personer under diagnosgruppen psykotiker, med en viss förmåga till symbolisering i behåll, verkligen borde ha betraktats som psykotiker. Om det är så, som jag har uppfattat Lacans psykosbegrepp att psykotikern inte har tillgång till det Symboliska, torde detta innebära att vi omöjligt kan begripa, fatta eller behandla den renodlade psykotikern d v s han/hon utan inträdesbiljett till det symboliska registret. Vi kan då endast uppfatta den renodlade psykotikern dels som något mycket, mycket unikt och dels som ett irreversibelt tillstånd där endast insatser med biokemiska preparat eller andra icke-psykologiska metoder kan dämpa uttrycken för de subjektiva upplevelserna.

Lite naivt vill jag också påstå att det sist nämnda, om den som diagnostiseras fortfarande har en viss symboliseringsförmåga i behåll, kan likställas med att någon tar ifrån författaren - hans penna, målaren - hans pensel, snickaren - hans hammare och inte minst läkaren - hans vetande och - medicin, d v s redskapen som kan hjälpa subjektet att i sublimeringens form artikulera begäret. Med detta vill jag även understryka att det som bör betraktas som "paranoid" hos Schreber är det som gör att han som subjekt blir till d v s genom det han skapar - texten.

En ytterligare intressant aspekt i Schrebers fall, som jag ytterligare skall diskutera nedan då jag beskriver fragment ur Strindbergs och Freuds levnadsöden, är att Schrebers yttre levnadsbetingelser i motsats till de senares, inte tycktes förändras nämnvärt, vid tidpunkten då fadern avled. Detta trots (eller kanske till följd av?) att Schreber vid denna tidpunkt, då han var 19 år - precis på väg från adolescensen in i vuxenlivet, sannolikt, mänskligt att döma, torde ha haft väsentligen större anledning till psykiska reaktioner/ageranden till följd av faderns död. Sorgereaktioner som sannolikt reaktiverades senare och kanske utgjorde grundelementet i den senare sjukdomsutvecklingen. Detta trauma, av Freud omnämnt som "den mest betydelsefulla händelsen, den mest avgörande förlusten, i en mans liv" , tycks vid tidpunkten för händelsen, för Schreber, på sin höjd ha inneburit en oidipal triumf som bidrog till hans snabba juridiska karriär.

Ska vi följa Freuds devis: "att analytiskt arbete förtjänar att igenkännas som genuint psykoanalytiskt endast när det avtäcker amnesin som för den vuxne döljer hans kunskap om barndomens början d v s åren mellan två och fem år, är det min uppfattning att det finns många oklarheter i Schrebers fall, med de många reella traumatiska upplevelser som denne mötte i vuxen ålder och som kan ha förorsakat hans paranoida psykos som den uttrycks i "Denkwurdigkeiten".

Att senare forskning inte fullt ut belägger Freuds tes om att fruktan för en homosexuell bindning till fadern utgör den bakomliggande orsaken till den paranoides sjukdom är inte förvånande även om denna bindning såsom jag ser det uttryckt i Schrebers levnadsöde mer berättigat även mot bakgrund av Lacans och Schatzsmans idéer, men framförallt genom faktumet att han själv inte kunde bli far, borde benämnas med beteckningen: avsaknad/längtan eller önskan till generationsbindning alternativt historicitet.

Det tycks mig som ett förbisett faktum, speciellt i den teori som Schatzman förespråkar, att Schreber var oförmögen att i biologisk-fysiologisk mening reproducera sin släkt, att få barn. I en psykologisk och symbolisk mening kan man säga att han lyckades med detta. Dr Schreber var som Schatzmans beskrivning visar inte enbart sadist eller tvångsmässig, utan paranoid i mening av att han kände sig förföljd av barns ondska. Paul Schreber reproducerade i denna mening en upprepning av sin fars diskurs. Visar inte detta att han, trots Lacans påstående om motsatsen, antagit Fadersnamnet i samma förvanskade form som fadern traderat? Svaret är nej, men jag är lite oklar på hur man bör tolka Lacan på denna punkt.

Schreber upprepade enbart sin faders psykotiska diskurs just därför att han inte antagit Fadersnamnet. Å andra sidan fanns, genom att Paul Schreber faktiskt skrev "Denkwurdigkeiten..", och Dr Schreber genom sin litterära produktion, tecken på att bägge inträtt i en Symbolisk ordning. Om Schreber och hans fru fått barn är det troligt att Schreber inte skulle ha insjuknat i en paranoid psykos, utan att han liksom Dr Schreber, genom upprepningstvånget, skulle ha överfört den bristfälliga eller frånvarande Fadersnamnssignifianten (arvssynden?) på barnen.

Schatzman beskriver trovärdigt att Dr Schreber betraktade sina söner, i högre utsträckning än sina döttrar, som mer eller mindre döda ting, objekt för sin egen forskning. Tyvärr spekulerar han inte i att detta "dödande" av sönerna kan ha varit den starkaste determinanten till att Schreber aldrig fick några levande barn, men att han och hans hustru faktiskt fick inte mindre än sex dödfödda barn. Han tolkar det inte heller i förhållande till faktumet att Schrebers äldre bror sköt sig och att detta, för Schreber måste ha inneburit att han ställdes inför tanken att han nu var den ende som kunde föra faderns namn vidare och därför i sen ålder gifte sig. Jag tror nämligen att oavsett hur kränkande, farligt, sadistisk eller bisarrt som det faderliga identifikationsobjektet, den introjicerade rösten av fadern, i betydelse av Fadersnamnet, ter sig, så är hållningen till denna signifiant också avgörande för subjektets förmåga till reproduktion av egen avkomma. Freud har påpekat att "Den sexuella driftens huvudinnehåll är den mänskliga artens överlevnad" . I ljuset av detta, är det då speciellt anmärkningsvärt att förstå att en man, vars hustru inte kan ge honom avkomma, själv "fantiserar om att vara kvinna (med klimakteriebesvär!) "?

Det finns en annan viktig nyansskillnad i frågan om man bör betrakta orsaken till paranoia som "en rädsla för homosexualitet" som Freud själv understryker nämligen att projektionsmekanismen, som den paranoide vanligtvis använder, är inte skapad i försvarssyfte utan denna mekanism är ett ursprungligt sätt för subjektet att skapa sig en externaliserad värld d v s subjektets önskan att skapa sig ett Weltanschauung .

Längtan-momentet är enligt min uppfattning alltså av en primär form och förklarar också, tycker jag, styrkan och allvaret i psykosen i dess existentiella betydelse. Fruktan eller längtan efter en reell fadersgestalt förklarar inte avvikelsens styrka och omfattning på motsvarande sätt som en "generationsbindningsteori" med existentiella implikationer av släktets fortlevnad, generationer som följer på varandra, som jag visat på ovan. Genom att understryka projektionsmekanismens ursprungliga "positiva Weltanschauung -funktion", kan vi också förstå hur Schrebers idé att skriva ner sin sjukdomsbeskrivning skulle kunna bota eller mildra en sjukdomsutveckling.

Genom att skriva ner de imaginära föreställningarna kunde Schreber objektifiera sina självmyter och rekonstruera och tolka dem om och om igen under förutsättning av att någon prövar, "bär vittnesmål" och tillåter hans tillblivelse. Edgar Allen Poe (1809-49) skriver i novellen "Det skvallrande hjärtat" om Das Böse Blick. Novellen beskriver hur en lättsinnig man, förnekandes varje form av vansinne hos sig själv, berättar hur han styckmördar en äldre man enbart för att mannen har en, som mördaren uppfattar, ond blick. Vad består denna onda blick eller som han också föredrar att kalla den, gamblick, av ?

För det första är det en äldre mans blick. För det andra är den paradoxalt nog både klart blå och dimmigt suddig samtidigt. Den gamle mannen lider av berättelsen att döma sannolikt av någon form av grönstarr. Den gamle är inte enbart blind utan också döv. Kanske är den sista egenskapen värst i mördarens föreställningsvärld eftersom det gör honom oförmögen att lyssna. Mördarens raseri väcks inte av den gamle när han har ögonen slutna, när han sover, utan när den gamle betraktar eller ser mördaren. Mördaren säger sig aldrig känt något hat mot den gamle utan vidgår tvärtom att han älskat honom. Han har aldrig känt sig förolämpad av den gamle och inte heller känt begär efter den gamles pengar, men varje gång som den gamle riktar sin blick mot mördaren, uppfattar mördaren att blodet stelnar i hans ådror.

Efter mordet styckar mördaren liket av den gamle och gömmer likdelarna för att dölja gärningen, "så noggrant och skickligt, att intet mänskligt öga, inte ens hans eget, hade kunnat upptäcka någonting misstänkt". Antagligen mötte mördaren sin egen dödsrädsla eller rovgirighet i den gamle mannens blick. Denna slutsats kan vi dra när vi läser hur mördaren, efter mordet och styckningen, i en hörselhallucination i samband med polismännens besök, blir alltmer övertygad om att han hör ett ljud, "ett lågt, dämpat, hastigt ljud - ungefär som av ett ur invecklat i bomull ."

Kanske anser mördaren att den gamle pekar mot det faktum att vi alla ska dö - genom sin blotta existens. Den gamle är ålderstigen och ger i mördarens egen berättelse ett skröpligt intryck, därför är han kanske i mördarens fantasi redan att betrakta som död. I mördarens ögon gestaltar den gamle mannen, den "lieman" som vi alla kan se i skräckfilmer, han som kommer med Döden. Härigenom blir det den gamle som är angripare och mördare, i mördarens föreställningssystem. Mördaren kan betrakta sitt barbariska dåd som en självförsvarshandling.

Pappafigurer väcker upp en paranoid rädsla och beredskap, en känsla av otillräcklighet och de kan ställa söner återkommande och obevekliga frågor om vad sonen är för något eller vad han vill med sitt liv: Vem är du i just den där situationen? Vad vill du med ditt liv och vad är den betydelse som du vill beskriva?. I exempelvis den paranoida relationen skapar fadern, som vi lärt oss av Daniel Gottlieb Moritz Schrebers liv, en flicka av sonen Daniel Paul.

Sonen Paul hemfaller till en homosexualiserad skräckblandad beundran och högaktning av pappan, samtidigt som sonen förlorar sin biologiska könsbestämning. Fadern förför och utnyttjar sonen för att stärka sin egen bräckliga manlighet och blir i sin goda och idealiserade skepnad en Gudsliknande gestalt under vilken sonen ursurpureras och förtvinar i sin identitet.

Sonen fastnar på ett skruvstädsliknande sätt under ett så starkt kraftfält att han endast med grov våldsamhet eller andra affekterade eller symboliserande aggressivitetsuttryck kan få andrum eller slå sig fri. Ångesten och ångestberedskapen som kännetecknar fobiker och paranoiker signalerar troligtvis den upplevelse av kvävning som denna fullständiga underkastelse innebär.

Den bråkige upprorsmakaren

Nordisk sommarkväll av konstnären Richard Bergh, 1899-1900 Buy at AllPosters.com
"Vem vet om icke den unge såg rätt, innan samhället stack ut ögonen på honom?"

Om jag kunde återfinna de Imaginära och Reala registrens avgörande inflytande och avsaknaden av det Symboliska hos Schreber, ter det sig naturligt att jag vänder mig till mästarna inom symbolikens och språkets område, för att beskriva alternativet till psykotikerns väg neurosens - och sublimeringens möjlighet i bl a författarskapet och vetenskapen.

En person som ofta, ibland efter egen förskyllan, genom de risker varje författare som öppet tillstår och uppvisar sitt begär tar, anklagats med adjektiv som "vansinnig", "paranoid" ”bråkig” etc, är den person "som antagligen haft det största ordförrådet bland svenska författare": Johan August Strindberg. Berömde teaterpjäsförfattaren Johan August Strindberg är faktiskt bördig från Sundsjö, Bräcke kommun i Jämtland, där hans farfars far, prästen Henrik Strindberg 1708-1767 och hans hustru Maria Elisabeth var verksamma i församlingen. Namnet Strindberg kommer från Henriks hemby Öster-Strinne, som ligger i Kramfors kommun, Västernorrlands län. August Strindbergs farfar Zakarias (född 1758) gick den långa vägen från Sundsjö i Jämtland till Stockholm för att där försöka sätta upp åtminstone tre teaterpjäser som han själv skrivit för den kungliga huvudstaden. Författartalangen hos farfadern övergick sedemera till sonsonen August, när farfadern själv gjorde karriär som handelsman. Under studietiden vid Uppsala universitet (1867 - 1872) och när den unge August som vanligt "föredraga intet framför dåligt sällskap", sökte August Strindberg därför bl a en ledig skollärarplats i Sunne, Jämtland. Strindbergs dotter Anne-Marie och skådespelerskan Harriet Bosse besökte Åre-Östersund, så sent som sommaren 1906.

Författaren Olof Lagercrantz bestrider i sin Strindbergsbiografi varje antydan om att Strindberg under sin levnad skulle ha lidit av någon sinnessjukdom - inte ens under Infernoperioden: sommaren-hösten 1896. "Strindberg lyssnar med sitt inre öra och tillerkänner sina fantasier och drömmar realitet men blandar ej samman dem med det exoteriska livets verklighet. "Han arrangerar och är ej offer för villfarelser. Han söker liknelser och symboler för sin roman." "Hans diktning lider av en obotlig sundhet. Författaren vilken med säker hand håller i pennan och skildrar den stackars galningen, är också Strindberg. " Jag delar inte helt Lagercrantz kategoriska uppfattning på denna punkt men skulle vilja tillägga att Strindbergs förhållande till det Omedvetna liknar Freuds. Bägge är upptäckare, utforskare, analytiker, men med olika arbetsmetoder och uttryckssätt. Det är naturligtvis en gradskillnad men det tycks som Strindbergs arbetsmetod liknar mer perversionens. Strindberg är, i högre utsträckning än Freud, sitt studieobjekt.

Freuds arbetsmetod präglas mera av neurotikerns utbyte och distans (genom projicering av vad han kan veta/igenkänna om sig själv), till det han studerar och beskriver. Strindberg uttrycker sin "sanning" som fiktionens där Freud gör anspråk på vetenskaplighet och dogmatism. Genom att Strindbergs texter (liksom f ö alla konstnärliga uttryck) inte gör anspråk på att beteckna annat än konstnärens subjektiva diskurs kan Strindbergs "sanning" tyckas mer "verklighets- och realitetsanpassad". Ett nedslående faktum för var och en som önskar koppla psykologin till någon slags vetenskaplig objektivitet.

Andra av de mytologiska adjektiven utpekar Strindberg som rebellen, revoltören, klasskämpen. En författarskapets Don Quijote, upprorsmakaren som aldrig ger upp sin kamp mot den repressiva, förtryckande överheten. En "Robinson Cruise eller stråtrövare som vägrar låta sig inskrivas i den armé, som kallas samhället ", men inte desto mindre, samtidigt, längtar efter och ställer kravet på detta samhälles och denna överhets (som han känner sig underordnad), igenkännande av honom som subjekt. Är detta också bilden av den "vansinnige" Strindberg? Eller är myten om Strindbergs vansinne, den projicerande, paranoida medel och överklassens rädsla för en man erkänd av folket, en klassförädare, som lyckats symboliskt artikulera den underordnade klassens begär och krav mot överheten? Är det samma rädsla som inspirerat och befrämjat en institutionaliserad, samhällstillvänd och amerikaniserad psykologi och psykoterapi med inriktning mot legitimering (ett bevarande och förstärkning av överklassens privilegier), objektifiering (överklassens distansering) samt symtomlindring och anpassning (förstärkning av jagförsvar och jagfunktioner i syfte att återanpassa till gällande samhällskonventioner)?

En kula opium

Strindbergs litterära produktion visar subjektets tillblivelse utifrån den urscensfantasm som präglat hans samtliga verk: Den Förlorade Kvinnan (modern) av folket, förförd, utnyttjad, manipulerad av den Patriarkale Aristokratiska Mannen (fadern). I mötet mellan rollfigurer som Madam Flod och Gusten (Hemsöborna), Törner och zigenaren (Tschandala), Julie och Jean (Fröken Julie), Laura och Ryttmästaren (Fadren), Axel Borg och Maria (I havsbandet) osv, blir det subjekt vi lärt känna som August Strindberg, genom texterna, till.

"Det är den otroliga förmågan, som Strindberg ägt genom alla år, att i sin konst öppna sig nedåt mot de stora omedvetna kontinenterna, mot dödsrikena där de föregående släkterna lever kvar, mot mänsklighetens samlade erfarenheter konserverade i myter och sagor, som är en av förklaringarna till den storhet och allmängiltighet hans diktning nått. "

Vem är det Strindberg gör uppror mot? I raseriet mot överheten är det uppenbart att han identifierar sig med sin mor. Men detta är endast skenbart. Lagercrantz anser, att Strindbergs mor inte tillhörde någon underklass, hon var inte den tjänstekvinna som Strindberg själv framställt henne i sin självbiografi: "Hans mor hade visserligen tjänat i familj en kort tid som tonåring men detta var ett besök endast i en klass som under denna period stod långt under hennes. När Strindberg usurpererar "pigornas" beteckning är det en politisk handling men den har föga med sanningen att göra. " Oaktat de faktiska omständigheterna kring detta som litteraturhistoriker kan tvista om, är det min uppfattning att Strindbergs fantasm om att han hade "slavblod" var en icke oviktig faktor tvärtom grundläggande, determinerande hans sociala relationer, beteenden och inte minst hans verk.

Det finns något illusoriskt men exemplariskt, i Strindbergs förhållande till Fadersnamnets signifiant. Utan tvivel, hade denne symbolikens mästare antagit Fadersnamnssignifianten vilket hans litterära produktion bevisar. Men mer konkret-personligt, vad kan detta ha inneburit för Strindberg, vid vilken tidpunkt osv ? Följande händelser i Strindbergs liv kan illustrera vad jag menar: Strindberg är 20 år, han vet inte vad han ska ägna sitt yrkesverksamma liv till men känner att den Andre ställer ett krav mot honom att han måste bestämma sig för någon form av yrkesbana.

Strindberg, som "inte ville bli inskriven i samhällets kår, bli ett nummer, ett kugghjul, en skruvmutter, han som ville stå utanför och betrakta, lära och förkunna, han som icke kunde tämjas " har vacklat mellan olika yrken som: präst (han predikade i kyrkan vid 17-års ålder), översättare, läkare och skådespelare. [Vilket sammantaget talar för att han har en bristande Fadersnamnssignifiant, då följande inträffar:] För det sist nämda yrket måste Strindberg avlägga ett speciellt prov som inte slutade som den självsäkre aspiranten tänkt sig:

"Och så gick provet, utan kostym, utan attribut. Han var inlärd det då gängse skrikmanéret, och han skrek som en häst. Det gick dåligt. Efter provets slut förkunnade läraren domen. Han skulle inträda i elevskolan. Nej det ville han ej. Han grät av ilska, gick hem och åt en kula opium, som han länge gömt, men utan verkan därpå släpades han ut av en kamrat och fick sig ett rus."

Kastrationen: - Det finns inga genvägar! Här får Strindberg bittert känna på den erfarenheten. Vi ser också tydligt, Lagen: - Du måste avstå, vänta på din tur, bida din tid och lära av andra, gå som elev, Fadersnamnets signifiant - Som de andra gör, och lära dig avstå och symbolisera din strävan och begär. Och det fortsätter....

"Följande morgon var han som sönderslagen, sårig, riven. Nerverna dallrade ännu, och skammen och ruset hettade i kroppen. Vad skulle han göra? Hedern måste räddas. Han skulle hålla ut ett par månader till och så prova om igen. Han blev hemma om dagen och läste Fältskärns berättelser. Hur han läste, tyckte han, att det där hade han levat själv. Det handlade om en styvmor och en styvson som försonas. Brytningen i hans hem hade alltid legat över honom som något syndigt och han längtade efter försoning och frid... Kvinnodyrkare som han var, och med ledning av Fältskärn, spinner han ihop, att endast en kvinna kunde försona mellan honom och fadern. Under det att han ligger där, känner han en ovanlig feber i kroppen, och allt under det den pågår, arbetar huvudet med att ordna minnen ur det förflutna, rensa bort somt och lägga till somt...Efter ett par timmars förlopp har han en komedi i två akter färdig i huvudet. Det var ett smärtsamt och vällustigt arbete, om det kunde kallas ett arbete, ty det gick för sig av sig själv, utan hans vilja eller förvållande...Nu skulle det skrivas. På fyra dagar var pjäsen färdig...Och när stycket var slut drog han en djup suck, som om åratal av smärta varit över, som om en böld blivit skuren. Han var glad, så att det sjöng i honom, och han skulle lämna in sitt stycke till teatern. Där var räddningen..

I ett enda drag skrev han ett fyrasidigt brev på rimmad vers. Han kunde alltså skriva vers också. Var det inte svårare än så? Och ett par månader förut hade han åter varit framme och bett en vän hjälpa sig med några namnsdagsverser...Var det inte hans fantasi, som alstrade bilder när han var mörkrädd? Hade han icke skrivit krior i skolan, brev under åratal? Hade han inte bildat stilen genom läsning, översättning och tidningsskrivning? Jo, så var det väl, men nu först märkte han den så kallade konstnärliga arbetsförmågan...Det var något av barnsängshusets frid efter stormen man kände att något eller någon kommit in, som icke fanns förr det hade lidits och skrikits, och nu var det tyst och fridfullt"

....in i den Symboliska ordningen.

Fadren och samvetskval

August Strindberg (1849–1912). Porträtt år 1905 av konstnären Richard Bergh Det som många av Strindbergs olika berättelser visar, är synbart en (hans rollfigurers) vägran att antaga Fadersnamnet och hur det går för den (ex Ryttmästaren [Fadren] och Julie [Fröken Julie]), som vägrar anta sitt Fadersnamn. Eftersom Strindberg för eftervärlden kommit att bli och bedömas efter vad han litterärt skapat - är tematiseringen kring Fadersnamnet också uttrycket för hans egna existentiella svårighet. Att det är en universell existentiell problematik framgår inte minst av den ära och berömmelse hans namn bibringats och den spridning som hans litterära produktion fått.

I några fall blev Strindbergs symboliska vägran så provokativ och utmanande, för en omgivning som uppfattade hans diskurs som reala angrepp, att han ställdes inför domstol och förvägrades förmedla sina verk. Från 1886 var hans fru, Siri von Essen (bilden) övertygad om att hennes mans psykiska hälsa var rubbad. Anledningen därtill var att Strindbergs attityd till kvinnor dramatiskt, sedan 1884, d v s året efter att hans far avled, förändrades och han började öppet ge uttryck för en kvinnosyn som karaktäriserat honom som kvinnohatare och förtryckare. Hans uppfattning om sin hustru Siri von Essen, (Dianakvinnan,) återspeglas litterärt i hustrun Lauras skepnad i Fadren.

I Fadren är Strindbergs identifikation med Ryttmästaren tydlig och dottern Berthas ord om Ryttmästaren då han stiger in i rummet: "-Att när han inträder i rummet är det som när man tar ut innanfönstren en vårmorgon ", skulle lika gärna kunna stå som metafor för både Strindbergs egna litterära framgångar som hans eget personliga faderskomplex.

Om jag betraktar rubriken till Strindbergs självbiografi, "Tjänstekvinnans son", mot bakgrund av den lacanska devisen att "objektet är alltid det frånvarande objektet (objekt a )", blir den skenbara identifikationen med modern tydlig. Det slår mig att denna rubrik egentligen är det (frånvarande) objekt som väcker upp begäret och driften hos ett subjekt, som helt klart, egentligen identifierat sig som: Ångbåtskommisionärens son. Denna identifikation är dock starkt ambivalent präglad och ifrågasatt, som rubriceringen av självbiografin och Strindbergs olika illustrationer av människogestalter i skönlitterär form, uttrycker och visar.

Det är tydligt hur Ångbåtskommisionärens son, Strindberg identifierat sig med fadern - Ångbåtskommisionären och även antagit hans begär, alltså antagit en Fadersnamnsmetafor som sagt honom: "- Din släkt begär av dig att du ska försöka försona dig med en annan klass." Detta är hans fars omedvetna tal som föregått faderns giftermål med modern och Strindbergs födelse. När arbetarrörelsen, samma år som Strindberg avlider, hyllar honom med en fackeldemonstration, kan man säga att detta är ändpunkten och det yttersta beviset på att han fullföljt sitt öde.

Det är mycket slående hos Strindberg att se hur beroende han var av sin far och hur starkt hans liv förändrades och påverkades av fadersimagot och inte minst dennes död (1883) samt hur mycket denna händelse betydde för hans senare litterära och privata framgångar. En aspekt som inte nämnvärt har beaktats i Lagercrantz biografi oaktat att relationen till fadern (som citatet ovan visar) varit helt avgörande för Strindbergs författarskap.

Jag tror även att följande omständigheter inte är tillfälligheter utan att de direkt kan relateras till fadern och dennes död: 1. Hans relation till Siri von Essen, Dianakvinnan, som i väsentlig grad förändrades efter faderns död. Förhållandet som han inledde (1875), strax före brytningen med fadern (1876) och legitimerade i äktenskap året efter (1877). 2. Att han går i landsflykt samma år som fadern avlidit. 3. Omflyttningarna i Mellaneuropa. 4. Det litterära genombrottet han fick genom att skriva texten "Samvetskval". 5. Giftasprocessen. 6. Sonens födelse.

Genomgående i Strindbergs relationer till kvinnor är att han återkommande förälskar sig i "omöjliga, oåtkomliga " kvinnor. Kvinnorna är antingen redan gifta eller förlovade (ex. Siri von Essen och hans första stora förälskelse i femtonårsåldern, en 30-årig kvinna) eller betydligt yngre (ex. Frida Uhl, Fanny Falkner, Harriet Bosse). Nu nämnda kvinnor var över- eller medelklasskvinnor med vilka han offentligen, antingen ingick äktenskap eller, umgicks med. Han besökte även, mot sin moders inrådan, s k "skökohus " och fick sannolikt ett utomäktenskapligt barn med en kvinna av "underklass ", som han aldrig tillstod.

Theodore Lidz´s tolkning av Strindbergs och Siri von Essens relation tar sin utgångspunkt i objektrelationsteoretiska termer där Lidz´s s a s målar upp Strindberg som en Oidipus, en faderns konkurrent om modern (Siri). En tolkning, med utgångspunkt i att människan som står mitt emot subjektet påminner om en tidigare känd gestalt och därigenom, genom en regressiv överföring, laddar objektet libidiöst. För mig väcker denna tolkning ytterligare frågor: Hur kan en "Dianagestalt ", som Siri von Essen för övrigt beskrivs som, omvandlas till "Dianagestaltens" motsats en "moderlig madonna och onåbar idealgestalt "? Skulle brytningen med fadern året efter endast bero på skuldkänslor inför denne för en oidipal triumf, varför överföll han i så fall fadern med otidigheter? Varför försämras äktenskapets förutsättningar så genomgående strax efter att fadern avlider? Ytterligare skuldkänslor?

För mig tycks det sannolikare att Siri von Essen, som kärleksobjekt var ett faderssubstitut snarare än ett moderssubstitut. Liksom andra "pojklika kvinnor " gav hon utrymme för sublimering av Strindbergs latenta bisexualitet och hans faderskomplex. Genom Siri von Essens skepnad, som objekt a , som kvinna, re-presenterande den frånvarande (döda) modern (eftersom hon är fallisk d v s man), väckte hon samtidigt upp minnet av den närvarande fadern (som Strindberg ständigt måste visa upp sin förträfflighet - sitt idealego inför). När fadern avled blev Siris roll som objekt a , representerande faderns närvaro, ännu mer påtaglig men nu också hotande. Siris närvaro kommer härefter att påminna Strindberg om fadern och de skuldkänslor som Strindberg sannolikt måste ha erfarit genom brytningen med fadern och det faktum att han s a s libidinöst bytte ut sin far mot Siri. Genom sin blotta närvaro kommer Siri såsom faderns representant att ställa honom till svars för det symboliska fadersmord som Freud beskrivit i Totem och Tabu. Vad kan Strindberg göra? Han vet (omedvetet) vad han måste göra, eftersom han tidigare antagit Fadersnamnet (se ovan), men han vet inte tillräckligt för att inte agera: Han flyr ut ur fäderneslandet. Han försöker fly sin hustru. Han flyr från stad till stad, i olika länder. Så sätter han sig slutligen och skapar ett epos mot krig och dödande med det talande namnet: Samvetskval.

Samvetskval är skildringen av löjtnanten von Bleichroden som förstörde fyrtio års arbete på en timme och beordrade arkebuseringen av tre män. Bakom von Bleichroden, med blodbestänkta stövlar och ont samvete över att ha gjort sin plikt, ser vi Strindberg själv som har kastat av sig den för trånga uniformslivrocken (fadern) och som nu hängde där slak och hopfallen som ett lik. Von Bleichroden blir vansinnig, kastas in på sjukhus och tillfrisknar inte förrän han möter sin dotter:

”Vid åsynen av dottern tycktes något nytt stiga upp i vad herr von Bleichroden kallade sin natursjäl, till skillnad från samhällssjälen, som produceras av uppfostran. Han kände nu, att han var bunden vid släktet, att han icke skulle dö, när han en gång dog, utan att hans själ skulle fortleva i barnet... Han kände sig med ens pliktig att leva och hoppas....Men han vågade icke återvända till sitt hemland, av fruktan att åter råka in i modlöshet, utan begärde avsked, realiserade sin lilla förmögenhet och satte sig ner i Schweiz”. (Strindberg bodde själv i Schweiz, när han skrev texten.)

Om flykten från Sverige och den förändrade attityden till Siri är ageranden i den Reala ordningen så är detta den Symboliska ordningens lösning på sorgearbetet och de skuldkänslor som väcktes i och med att Strindbergs far avled Han skapar dels en avkomma, en son, dels ett litterärt verk som kom att bli ett stort genombrott för honom och som båda kom att liksom den fiktiva dottern i texten - överleva honom själv. Domen i Giftasprocessen, där han frikändes från att ha vanhelgat de heliga sakramenten, ger honom samhällets och kulturens skriftliga sanktion till den Symboliska ordningen.

Att Strindberg ansåg att drottning Sofia stod bakom åtalet, är knappast förvånande om man betänker att bakom hennes skepnad skymtar Siris, representerande den frånvarande fadern. En fällande dom i Giftasprocessen hade betytt samma sak för Strindberg som domen mot Fjodor Dostojevskij, för politiska förbrytelser, innebar för denne: "I stället för att bestraffa sig själv lät han sig bestraffas av faderns ställföreträdare ". Det finns en viss ironi i, att bakom Strindbergs s k kvinnoförakt som jag här framställt det, döljde sig egentligen djup sorg och skuld till följd av först brytningen med fadern och därefter dennes bortgång.

Konungen är död, länge leve konungen.

Sigmund Freud och hans far Jakob, ca år 1864 Buy at AllPosters.com
Det finns en slående likhet mellan August Strindbergs och Sigmund Freuds levnadsöden som jag skulle vilja fästa läsarens uppmärksamhet på: När bägge dessa herrars fäder avlider ser det ut som att bägge stimuleras till att skriva de verk som gör dem till Mästare på respektive områden.

Som jag tidigare nämnt skrev Strindberg "Samvetskval" strax efter faderns död, vilket under de 3-4 följande åren efterföljdes av verk som "Fadern", "Hemsöborna", "En dåres försvarstal" och "Fröken Julie", d v s hans mest kända verk. "Mäster Olof" och "Röda rummet" utkom strax efter brytningen med fadern 1876.

När Jacob Freud (född 1815) avlider 1896, Sigmund Freuds far, påbörjar Sigmund Freud sin självanalys. Denna självanalys leder honom att börja formulera de tankar som 1897 får honom att skriva till Fliess och meddela att han upptäckt Oidipuskomplexet och 1899 utmynnar i utgivning av boken "Drömtydning". Hans absolut mest kända verk och som, om inte ensamt, tillsammans med "Studien uber Hysterie", kom att bli grundpelaren för hans senare teoribyggnad - psykoanalysen. Jag tror inte att det är tillfälligheter att både Freud och Strindberg fick sina kreativa genombrott efter fädernas död, utan att detta varit den huvudsakliga determinerade orsaken till dessa mäns utveckling.

Faderns död gav Freud en stark impuls att utforma det idékomplex som senare kom att bli liktydigt med hans livsverk. Samma sak gäller Strindberg och det skulle inte förvåna mig om det är universellt d v s att samma traumatiska omständighet, faderns död, kan spåras i andra "storheters" fall. Det skulle inte heller förvåna mig om man finner att den drivande mekanismen bakom exempelvis Freuds, Strindbergs mf l "brytningar" följer samma "traumavinstprincip" och m a o innebär liknande men mindre "utvecklingssprång".

Kreativiteten som den framkommer i den vetenskapliga upptäckten, liksom det litterära framsteget följer s a s, enligt mitt sätt att se Fadersnamnets lag om en Symbolisk bearbetning av sorgen och det som måste avstås. Sigmund Freud själv har uppmärksammat detta när han diskuterar fader-son-temat utifrån Shakespeares Hamlet, i Drömtydning : "Det kan naturligtvis bara vara diktarens eget själsliv som möter oss i Hamlet jag hämtar från Georg Brandes verk om Shakespeare notisen att dramat diktades omedelbart efter Shakespeares fars död (1601), alltså i den första sorgen efter honom, under upplivande, vågar vi anta, av barndomens känslor gentemot fadern."

Återkommande i Freud´s verk, exempelvis i "Ein Kind wird geschlagen", "Das Unheimliche", "Das ökonomische Problem des Masochismos" och "Dostojewski und die Vatertötung" osv hänvisar Freud tillbaka till fadersmordet som han beskrivit genom Oidipusmyten i Drömtydning och i rekonstruktionen av urhorden i Totem och Tabu. Det har påpekats om Freud att han faktiskt studerade mer arkeologi än psykologi. Hans begär var att undersöka: det som kommer innan. I Totem och Tabu och många andra texter är det arkeologen och conquistadoren (erövraren) Sigmund Freud som talar.

Det som Freud gräver i är den neurotiska människans historia: vilden, och vildens relationer till sina auktoriteter och trosföreställningar, men, framförallt - det språkliga. Psykoanalysen rör det språkliga, skulle jag vilja påstå, därför att finns det något som förenar en efterlevande son (eller dotter) med hans döde fader, så finns det i den språkliga användningen: i orden, i drömmarna och symbolerna. Freuds upptäckt och egna levnadshistoria sammantaget, bevisar detta.

Sigmund Freud drevs av en outsläcklig vetandedrift (Wisstriebe ) och försökte som denna drifts circuitformade rörelse, om och om igen att erövra, metaforiskt, Akropolis i Grekland eller Rom. När Freud och hans bror för första gången besökte Akropolis blev han deprimerad. "Rom var staden som han hade längtat efter att besöka, men han fann att hans längtan på ett egendomligt sätt motverkades av ett slags fobiskt förbud. Han reste till Italien på semester mer än en gång men kom aldrig närmare Rom än till Trasimenosjön, ca 80 kilometer därifrån. Det var den plats där också [den semitiske hjälten] Hannibal hade gjort halt."

"Hannibal och Rom symboliserade för ynglingen [Freud] motsättningen mellan judendomens seghet och den katolska kyrkans organisation. Önskan att komma till Rom hade blivit förklädnaden och symbolen för så många andra heta önskningar på vilkas förverkligande man skulle vilja arbeta med den puniske härförarens hela uthållighet och målmedvetenhet, och vilkas uppfyllelse ibland tycks vara lika litet gynnad av ödet som Hannibals livslånga önskan att dra in i Rom."

Liksom Strindberg under hela sitt liv hänvisade till, konkurrerade eller jämförde sig med "stora" män och fiktiva hjältar som: Geijer, Brandes, Topelius, Schiller, Heidenstam, Björnson och Ibsen, hade Freud sina motsvarigheter: Darwin, Columbus, Frazer, Tylor, Hannibal, Napoleon, Oidipus (i skepnaden av den som löser sfinxens gåta), Moses, Cromwell och Nansen.

I förhållande till konstnärer och författare kände Freud stor respekt och aktning sannolikt för att dessa under lång tid före honom utforskat människans omedvetna och för att dessa var bättre psykologer än vad han själv ansåg sig kunna bli med sin belastande bakgrund som läkare. Men han hade även en annan sida. I ett brev till sin medarbetare Theodor Reik skrev han om Dostojevskij: -Du har rätt också när du misstänker att jag trots all min beundran för Dostojevskijs intensitet och överlägsenhet inte riktigt tycker om honom. Det är därför att mitt tålamod med patologiska personligheter har uttömts i psykoanalysen. I konsten och livet är jag intolerant mot dem. Det är ett karaktärsdrag hos mig personligen och inte bindande för andra.

Freud uttrycker tydligt att han anser att en person är det han skapar. Om Dostojevskij skriver han också: att inför Dostojevskijs stora kärleksbehov måste man fråga sig varifrån frestelsen att betrakta Dostojevskij som förbrytare kommer. Svaret är att den beror på hans val av stoff, att han framför allt tecknade våldsinriktade, mordiska egoistiska karaktärer och därmed framhävde att det existerade sådana tendenser hos honom själv, dessutom på vissa faktiska förhållanden i hans liv, t ex hans spelpassion.

Skulden och tvivlets retorik.

Diskursen när Freud ger sitt omdöme om Dostojevskij faller naturligtvis delvis tillbaka på honom själv. En aspekt av Freuds storhet är att han just som Dostojevskij genom hela sitt liv, studerade de patologiska, skrämmande djupen i sin egen och andras personligheter. Peter Gay skriver i sin Freudbiografi1: "De flesta av Freuds skrifter bär spår av hans eget liv. På väsentliga men ofta mycket diskreta sätt är de sammanvävda med hans egna konflikter och pedagogiska strategier. Drömtydning utgör ett flöde av upptäckter om honom själv som tvingas in i vetenskapens tjänst. Fallet Dora åskådliggör en offentlig brottningsmatch mellan emotionella behov och professionella förpliktelser. Lille Hans och Råttmannen är något mer än enbart kliniska dokument. Då det gäller redogörelserna för fallet Schreber och Vargmannen, som publicerades efter Råttmannen är det tydligt att det under den polerade ytan döljer sig någon olöst, plågsam psykologisk konflikt. Detsamma gäller Eine Kindheitserinnerung des Leonardo da Vinci."

Porträtt av Sigmund Freud från ca år 1900 Buy at AllPosters.com
I sin egen konst och författargärning utvecklar Freud och blir mästare i ett "tvivlets retorik" där han efter varje kategoriskt påpekande tillägger: - Att ytterligare material, ytterligare forskning behövs för att vederlägga det som nu tycks framgå. Dessa, Freuds kast mellan självsäkra påståenden och tvivel liknar den signifiantkedjans metonymiska rörelse som Lacan beskrivit i ett annat sammanhang och själv var mästare i. Anthony Wilden´s och Irene Matthis kommentarer om Lacan och rörelsen i hans tänkande som aldrig tycktes upphöra att modifiera sig självt under sin utveckling, verkar i minst lika hög grad applicerbart på Freuds. "Freud var författare till tre separata och oförenliga makromodeller över den psykiska apparaten, två separata versioner av narcissismen, två separata dualistiska teorier om drifterna var och en innehållande ett antal mer eller mindre understödjande hypoteser".

Hur studerar man då en tänkare som Freud som tycks på samma sätt som Lacan glida undan varje försök till kategorisering och diagnostisering? Hur ska ett subjekt objektifieras utan att ursurpereras sin subjektivitet? Vad har denna i och för sig intressanta iakttagelse att när fadern avlider tycks subjektet kunna prestera mästerverk, med Fadersnamnets signifiant att göra?

"Det har betydelse för psykoanalysens historia att Freud i hög grad var sin fars son, drömde och grubblade mer om fadersrelationer än om modersrelationer.", skriver Gay i sin Freudbiografi. Det jag här beskriver är naturligtvis likheter, jämbördigheter men också motsägelser inom ett begrepp: Fadersnamnets signifiant. Den reella fadern har naturligtvis betydelse för denna signifiant inte minst den reelle faderns död. Men just döden visar på den reelle faderns symboliska betydelse för subjektet och uppenbarar den universella brist som vidhänger den kastration som antagandet av Fadersnamnets signifiant medför, därför att ingen kan säga att han fullt ut godtagit denna signifiant. Den reelle faderns död ställer subjektet inför denna brist. Om Schreber har uteslutet, förkastat (Verwerfung ) signifianten (som därför också blir det sannolika skälet till att han inte uppvisar en sorgereaktion när fadern avlider), så förnekar (Verneinung ) Freud och Strindberg dess existens då man skriver sina verk (men kommer att bli det objekt a som det sublimerade begäret (skrivandet) försöker uttrycka. I neurosen har den utsatts för förträngning (Verdrängung ) och återkommer i form av symtomet (ex. Freuds fobiska rädsla för att resa in till Rom och depressionen då han besöker Akropolis). Den perverse upphäver eller annullerar (Verleugnung ) och överträder tillfälligtvis s a s dess existens (ex. när Strindberg i citatet i föregående kapitel, sprang hem och åt en kula opium, för att i agerandets form försöka upphäva eller ställa sig över den upplevelse av krav på underordning han ställdes inför). Denna symboliska betydelse är naturligtvis lika stor innan fadern avlider.

Jag tror att det är okorrekt att påstå att den symboliske faderns betydelse förstärks när den reelle fadern avlider. I stället är det så att faderns symboliska betydelse blir mer medveten eller förmedveten, vilket tvingar subjektet till att ta ställning till vad det ställs inför. De fyra handlingsvägar subjektet då har är antingen neurosens, perversionens, psykosens eller sublimeringens. "En hysteri är en karikatyr på ett konstverk, en tvångsneuros är en karikatyr på en religion och en paranoid förvirring är en karikatyr på ett filosofiskt system ".

Vilka existentiella implikationer har då Fadersnamnets signifiant? Vad är det då som måste bearbetas och symboliseras? Svaret är bl a skulden och sorgen över bristen på perfektion. Skuldens betydelse diskuteras återkommande i existentiell litteratur och så även hos Freud. I Dostojevskijtexten skriver Freud: "Fadersmordet är i enlighet med en välkänd uppfattning mänsklighetens så väl som den enskildes största och tidigaste brott. Det är i alla fall den viktigaste källan till skuldkänslan. "

Och Freud fortsätter: "Vi vet inte om det är den enda...Den psykologiska situationen är komplicerad och behöver en kommentar. Pojkens förhållande till fadern är enligt vårt uttryckssätt ambivalent . Utom hatet, som skulle vilja undanröja fadern som rival, finns i regel ett mått av kärlek till honom. Båda inställningarna sammanfaller i identifikationen med fadern. Pojken vill vara i faderns ställe därför att han beundrar honom, vill vara som han och göra sig av med honom. Hela denna utveckling stöter nu på ett mäktigt hinder. I ett visst ögonblick går det upp för barnet att ett försök att avlägsna fadern som rival kommer att bestraffas av denne med kastration. På grund av kastrationsångest, alltså för att bevara sin manlighet, ger pojken upp önskan att få äga modern och undanröja fadern. "

Det Freud gör här är att han förklarar skuldkänslan som en produkt av Oidipuskomplexet, något som s a s uppstår på köpet. Skuldkänslan finns där därför att pojken egentligen fortfar att behålla sina mordiska impulser mot fadern men med skillnad att han nu trängt bort dem. Freud beskriver även den symboliska kastrationens imaginära förvecklingar för subjektet. En annorlunda tolkning utifrån Odyssén görs av Robert Con Davis i Faderns diskurs. ...bugar sig inte för någon högre makt!

Robert Con Davis menar att kärnan i Homeros Odyssén är att både Telmachos och Odysseus (Telemachos far) kan hänföras till samma kategori, sönernas. Båda är begränsade i sin handlingsfrihet (kastrationen) och båda manifesterar ett begär efter den frånvarande fadern som är den röda tråden i berättelsen. "Odysseus oförmåga att finna fadern (att anta Fadersnamnet) dömer honom till ett liv i en narcissistisk värld bortom familj och samhälle. Detta innebär att han blir landsflyktig och lika frånvarande för sin son som den fader han söker.

I berättelsen finns också gestalter som inte har något begär att få veta vem fadern är: Penelopes friare. Medan Telemachos och Odysseus accepterar att träda in i en relation till fadern, försöker dessa friare att undertrycka varje band till den förlorade kungen och inta dennes tomma plats. När friarna inte klarar av att deras härskare är frånvarande förnekar de varje beroende av en auktoritet bortom sig själva, liksom de förnekar fadern och sitt medlemskap i hans hierarkiska ordning. Den som representerar den faderliga funktionen i berättelsen (det som Lacan kallar Fadersnamnet) är Zeus. Det som gör Zeus till far är mycket enkelt: han ensam bland gudar och människor bugar sig inte för någon högre makt även om hans auktoritet härstammar från Kronos (allfadern som åt upp alla sina barn utom Zeus). Zeus revolt mot fadern Kronos är nämligen unik därigenom att hans seger åstadkommer en retroaktiv omstrukturering av relationen mellan det gamla och det nya, varigenom han samtidigt räddar sitt eget liv och återupprättar Kronos som far. När sonen hotas att bli uppäten av sin far, vilket i sin förlängning också är ett hot om fadersmord (eftersom fäder blir fäder genom att ha barn), räddar Zeus sitt liv samtidigt som han återinsätter Kronos i hans fadersposition. "

Det Odyssén lär oss, enligt Davis, är att begäret byggs på faderns frånvaro och att det mellan detta begär (["ja" till att överge det moderliga kravet och godta faderns lag]symboliserat av Telemachos) och faderns funktion (["nej-et" som ger upphov till ett händelseförlopp på bekostnad av andra tänkbara och förbinder sönerna i ett förbund med fadern] symboliserat av Zeus), finns en tredje medierande funktion: "det "visa" barn som känner sin far" ([i det han ger uttryck för sin faders auktoritet] symboliserad av Odysseus).

Odysseus, denna tredje länk som slår en brygga mellan lagen och begäret "visar att far-son-relationen är något mer än enbart en konflikt: det är den betydelsebärande oppositionen som står för faderns lag. När Zeus revolterar mot Kronos, genom något som kan ses som en version av primalscenen, ger han således upphov till produktiva konflikter som tillåter barn att överleva. Och därigenom blir kunskap om såväl fadern som världen möjlig. Odysseus, det visa barnet, medierar konflikten i Odyssén genom att beteckna ett förbund mellan konflikt och enhet (son och fader), mellan begäret och lagen i narrativ tid. " Davis mycket förtjänstfulla uttolkning av Odyssén visar oss även Freuds och Strindbergs remarkabla levnadsöden Precis som Odysseus var de också "visa" söner som bejakade sitt begär och den faderliga funktionen. Liksom Odysseus kunde de själva så småningom bestiga den faderliga tronen och liksom Odyssén kom deras verk att få samma medierande verkan. Men vad säger oss Davis tolkning om skulden eller skuldkänslan? Säger den inte att skuldkänslan i så fall uppstår inte som en reaktion på en defekt bortträngning av mordiska impulser utan som en effekt av en underlåtenhet att vilja godta sin brist och inträda i ett symboliskt register, samt som en yttring av att inte tillstå sitt begär och en annan auktoritativ funktion, subjektet ovetandes?

Perfektionssträvandet eller bristen på perfektion har inte lika utförligt belysts kopplat till Fadersnamnet, fadern eller faderns död. I en nyutkommen intervjuartikel hävdar Norbert Boltz att mänskligheten i och med genombrottet för datoranvändningen nu håller på att lämna "Gutenbergsgalaxen " och i stället byter ut böckerna mot datorer. En utveckling som oaktat stora fördelar också riskerar att frambringa något som skulle kunna sammanfattas under termen "maskinneuros" (min egen term). Boltz hänvisar till Lacans begrepp objekt a och påstår att "Lacans lilla a eller det partiella objektet har blivit önskemaskinen som man kan köpa. Om man finner sitt begärs objekt på det sättet besparas man ansträngningen att söka det hos en annan människa."

Jag skulle kunna tillägga: - Och TV- och videoapparater, hushållsmaskiner, bilar, prylar mm. Jag tror nämligen inte att Boltz har helt rätt, utan att detta är en av flera former av begär som riktas mot materiella ting, fetischer och så har det alltid varit. Objekt a har alltid funnits så länge människan haft ett begär. Både Freuds och Strindbergs arbetsrum var fullbelamrade med statyer och byster, men det som Boltz blottlägger är framskridandet till ett mer perfektionistiskt och tvångsneurotiskt samhälle, över- och detaljreglerat i sann Orwellsk- (eller IBM) anda, där det "sexuella spänningsfältet tenderat att förskjutas mellan människa och maskin ".

Men varför uppstår dessa uttryck för strävanden mot perfektion i verket (exempelvis att Strindberg under vissa perioder lämnade det rent skönlitterära för att måla tavlor, skriva lyrik, poesi eller pjäser), och i vetenskapen (i exempelvis Freuds löpande begrepps- och metodutveckling, i hans ständiga sökande att gå bakom, till "det som kommer innan"). Varför dessa tvivel? Som vi även återfinna inom religionens område. Därför det framgår ganska tydligt att det är på tvivlandet som perfektionssträvandet har sin grund. Varför tvivlet på Symbolen? Förenklat skulle man kunna säga att det beror på följande:

I det ursprungliga spegelstadiet, i mor-barn-dyaden, i den imaginära relationen är allt Ett. För antagandet av Fadersnamnets signifiant måste det "paradisiska" i denna narcissistiska "Ett-relation" lämnas och avstås. Detta kan ske genom att subjektet/barnet uppfattar någon form av våld eller hot mot sin existens och Ett-upplevelse, d v s en upplevelse av trauma eller särskiljande. Men det kan också ske genom att subjektet/barnet invaggas i föreställningen att utanför denna "paradisiska" plats finns en kunskap eller vetande som också bär samma "paradisiska" innebörd. Det första paradiset skulle kunna benämnas som det Imaginära Bröstet och det andra som den Symboliska Fallosen. Den som presenterar Bröstet för subjektet är Modern, och den som presenterar Fallosen är en icke-moder m a o Fadern. Det som introducerar subjektet i detta andra "paradis" är moderns frånvaro från barnet. Och frånvaron kommer att ge signifikation åt fadern. Genom att barnet lär sig namnge och uttrycka den bildmässiga moderns frånvaro ljudmässigt i ord, kommer det att finna att det i det andra paradiset inte bara kan få tillgång till ett vetande utan att det även kan återfinna den frånvarande modern - nu som ett ord.

När subjektet återfinner den frånvarande modern, icke-modern hittar det också fadern. Begäret (det som återstår mellan vad man kräver och vad man behöver ) till detta andra "paradis" där man genom ordet-symbolen fortfarande kan behålla modern blir alltså fadersbegäret. Men på motsvarande sätt som modern inte alltid kan finnas närvarande i det Reala, trots att det Imaginära försöker att upphäva detta faktum, på samma sätt kommer det talade ordets eller symbolens känslomässiga förankring att avklinga och försvinna i och genom talkedjan.

Härvid blir även fadern präglad av en frånvaro och av en brist. Som vi märker har den symboliske fader som här har berörts inte speciellt mycket gemensamt med en imaginär eller real far. Den senares uppgift kan i bästa fall vara Odysseus, "den vise sonen " som hänvisar till denna symboliske faders "paradis" (Fallosen) och villkoren för att beträda detta "paradis" (Lagen).

Vi kan nu börja ana ett svar på några spörsmål. Perfektionssträvandet är kanske sökandet efter den heltäckande symbol som täcker den totala signifikationen - Fallos. Fadersnamnet och med denna introducerade lag ger oss drivkraften för, och den bakomliggande mekanismen till, denna prestations- och utvecklingsspiral. Stilisterna och perfektionisterna Freud och Strindberg visade oss på det som ligger bakom denna strävan: fadersbegäret med sitt ursprung i urscensfantasmen.

Schreber-fallet är ett exempel på hur det kan gå när denna strävan utesluter ett okänt vetande som finns bortom. Freud och Strindberg återupprättade i sina verk en faderlig funktion genom att bl a hålla en dörr öppen för tvivlet. Schreber intog ideal-egots plats i sitt försök att tillmötesgå den Andres begär därför att han trodde sig ha funnit Fallosen, inte hos sig själv utan hos sin egen far. Dr Schreber, den imaginäre fadern var inte ifrågasatt. Han blev i sina egna och sina söners ögon en perfekt Gud (Zeus). När den imaginäre fadern hamnar i denna position finns inget utrymme eller plats för en symbolisk fadersfunktion.

Strindberg och Freud hukade sig i stället under en symbolisk fader och blev själva "visa söner", inte för att deras imaginära fäder var speciellt hänvisande utan därför att de själva såg och gav erkännande till bristen hos sina imaginära fäder. Ett par exempel på detta är Freuds minne av sin imaginära far som den "fege juden som böjde sig för överheten " och Strindbergs vrede mot sin far för att denne "gifte om sig innan liket av modern kallnat ". Bakom dessa till synes nedvärderande, ifrågasättande utsagor om den imaginäre fadern, döljer sig egentligen ett bakomliggande godtagande av realiteten i att dessa män aldrig under sin levnad får eller kan bli symboliska fäder. I denna mening måste fadern dö.

För att subjektet ska kunna inordna sig under ett symboliskt register måste det godta den imaginära fadern som bristfylld. Den imaginäre faderns största brist är detsamma som subjektets egen, hans dödlighet. Det är denna brist som uppenbaras, återfinns och förnekas hos Strindberg och Freud inom symboliseringens område. Schreber har förkastat allt tvivel om något bristfyllt hos sin imaginäre far, vilken redan i sitt liv fick sina söner att upphöja sig själv till en symbolisk far. För subjektet Schreber var den imaginäre fadern s a s död redan innan han avled, vilket innebar att han inte hade något att sörja eller att symbolisera, vid den tidpunkt då fadern faktiskt avled. Schreber hade imaginärt genomfört fadersmordet, vilket hallucinationerna visade. Den imaginäre fadern fanns då inte kvar, annat än som en symbolisk fader utkastad till något Realt som översvämmade honom, utifrånkommande [mordiskt rasande, hämdfyllt enligt principen öga för öga, tand för tand] . De skuldkänslor som man kan spåra hos Freud och Strindberg, för en [kvarvarande inom subjektet] imaginär idé, fantasi eller möjlighet, och som dessa sublimerar genom sina skrivna verk, motsvarades av en påtaglig genomdriven "sanning" i Schrebers hallucinationer. Tvivlet är tvivlet på fadern. Perfektionen är kravet på denne faderns perfektion. Att finna sitt objekt är i själva verket att återfinna det.

Visar inte dessa tre levnadsöden sammantaget, att det som den "paranoide" Schreber fruktade var att bli betraktad som ett objekt, en diagnos, ett symtom, ett kroppshållnings-symtom som fadern (den Andre) i sin längtan efter objekt a, krävde av honom? Ser vi inte i den "homosexuella bindningen " och "faderskomplexet " egentligen en avsaknad/längtan efter en generationsbindning?

Det är ett ödets ironi och sedelärande att betänka, att Freuds psykoanalys tillsammans med psykiatrin, genom att sätta in denne man, Schreber, inom ett begrepp: paranoid, så här långt i den psykoanalytiska diskursen upprepat faderns sadistiskt, tvångsmässiga böjelse att spänna fast sitt barn i en fiffigt konstruerad "kroppshållningsanordning"- ett sjukdomsklassifikationsbegrepp. Är åberopandet av en homosexuell bindning till fadern som grunden för den paranoides fruktan ett, diagnostikerns försvar, för denna objektifiering?

Ser vi inte i dr Schrebers sadism och paranoida rädsla för barn, ett krav om underordning, vars reala uttryck och upprepning, som jag tidigare visat, egentligen är en imaginär missuppfattning av en symbolisk lag. Där Paul Schreber framlevde sitt liv fångad i ett Imaginärt register försökte Strindberg och Freud inordna sig under och hänvisa till en Symbolisk ordning. Alla tre lever idag i det Reala genom vad de efterlämnat och ytterst gäller kanske frågorna om "paradisen", Bröstet och Fallosen, frågan om reproduktionen och varför vi existerar?

Förkastandet av Fadersnamnet som den strukturerande princip som differentierar neurosen från psykosen, kan som Svein Haugsgjerd varit inne på, jämföras med Freuds påstående att tillbakadragandet av libido är kardinalkännetecknet vid psykosen och att psykosen präglas av en brist i ur-bortträngningen.

Begreppet Fadersnamnet har även beröringspunkter med vad andra teoretiker beskrivit som försvar, exempelvis Melanie Klein’s splitting-och-idealiseringsförsvar, Margaret Mahler’s term "maintenance mechanism" som kännetecknar perioden som föregår internaliseringen av "the mothering principle", Bions beskrivning av fragmentering och projektion, William Pious term "nadir-fenomen" , osv,osv.

I nu sagda avseende, som en beskrivning av en tidig försvarsform tillför s a s Fadersnamnet kanske inte speciellt ny kunskap. Jag har därför försökt fokusera och visa på Fadersnamnet utifrån lösandet av den uppgift och det val, som Fadersnamnet ställer subjektet inför. Detta rör inte bara vid en existentiell uppgift eller fråga om reproduktion, ensamhet, liv och död, utan implicerar även frågor som handlar om vetenskaplig sanning, definitioner av begrepp - mål och medel: Vad är psykologi? Vart syftar psykoterapi eller psykoanalys? Vart är psykiatrin och rehabiliteringen av människor med psykiska besvär på väg? Vad är subjektet eller, ett trauma? Vad är jag här, som "terapeut" i behandlingssituationen? Terapeutisk hållning? o s v. Svåra och omöjliga frågor att slutgiltigt söka besvara, (som tur är!).

Det som detta sammantaget pekar mot och som jag tycker är en av slutsatserna är att faderns betydelse eller begreppet Fadersnamnet, som psykologiskt begrepp har ett användbart värde, inte bara som utmärkande en tidig försvarsmanöver eller en ursprunglig bortträngning, utan som en möjlighet: en nyckel eller tillträdesbiljett till en Symboliskt rymd (eller ett lekområde för att låna Winnicotts term).

Fadersnamnet uppvisar en sublimeringens väg eller möjlighet då subjektet hotas överväldigas av insikten om sitt eget öde och neurotiska-psykotiska lösningar. Härigenom kan Fadersnamnsbegreppet rent praktiskt, i behandlingssituationen, implicera en behandlingsmetod som syftar till att få subjektet att försöka symbolisera sina svårigheter som jag tidigare beskrivit.

För den terapeutiska hållningen betyder det kanske att terapeutens uppgift inte är att vara den som försöker veta eller förstå, utan den som genom sin hållning kan hjälpa patienten att börja tala, skriva eller på annat sätt symbolisera en längtan eller ett begär. Fokuseringen på faderns betydelse liksom uppdelningen av den psykiska apparaten i de tre ordningar som Lacan föreslagit, ökar även förutsättningarna för att bättre differentiera mellan de psykotiska, neurotiska och perverterade lösningarna på existentiella/psykiska svårigheter samt möjligheten att särskilja dessa från andra mer önskvärda lösningar.

Genom att peka på pappans betydelse vill jag ånyo som ett 100-årsjubileum lyfta fram upptäckten av Oidipuskomplexet för förståelsen av den psykiska apparatens strukturering och bildande. Om jag kort fortsätter att bortse från riskerna med varje generalisering av ett delvis spekulativt tolkande resonemang, kan jag tänka mig att kunskapen om pappans stora betydelse för det mänskliga psyket kan tillföra ny och avgörande kunskap inom områden som: kriminalvård, socialvård, kreativitetsforskning och ledarskapsutveckling.

Den elementära kunskapen inom det här området finns idag och de flesta är fragmentariskt medvetna om dess existens, men till följd av lättjefullhet i kunskapsinhämtningen, förenklingar av ett komplicerat kunskapsområde, ignorans och fokusering på kunskaps områden som tillhör somatiken och den molykulära medicinen, skjuter hela rehabiliteringskedjan förbi målet för verksamheten. Politikerförakt, ledarskapsfrågor, jämlikhetsarbete och liknande kulturyttringar är andra områden där kunskapen om faderns betydelse för subjektets utveckling kunde få en ny renässans och kunskapsmässig fördjupning.

Voice of Commendatore

Wolfgang Amadeus Mozart döptes egentligen som Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus Mozart vid födelsen i Salzburg 1756. Han levde ett kringflackande liv på många resor, och dog fortfarande ung och rebellisk i Wien 1791. [Bilden kan beställas från AllPosters.com om du följer bildlänken] Buy at AllPosters.com
Voice of Commendatore är mitt eget begrepp (delvis inspirerat av karaktären i Mozarts opera Don Giovanni och en vår egen tidsepoks utveckling av t ex. Moses, Lacan, Freud, HC Andersen, Grieg, Strindbergs mfl livsverk) och betyder helt enkelt ett återvändande, en tillbakablick, en ständigt medveten identifikation (inkl. medveten plagiering och imitation) med ett lärande av dem som levt ut sina liv före mig själv, men som finns där fortfarande vid liv d v s levande som intressanta förebilder och modeller för hur mitt eget liv kan levas och modifieras (genom tradition, kunskap, privilegier, tidsepok, rättigheter och språk). Voice of Commendatore innebär en insisterande och respekterande lärande attityd, rekonceptualiserande men nyskapande hållning (ibland manéristisk), till våra döda föregångare och den återkommande textraden (eller rösten) i Bibeln som slår fast ”I begynnelsen var Ordet”.

Hänvisningen till bibeltexten och religionen är stark, därför att det också är min övertygelse att det är orden, dess användning och formulering och dess språkliga artikulering och kommunikation som särskiljer människan och hennes olika identifikationer, etik, heders och moralbegrepp från övriga djurarter. Voice of Commendatore är att i varje stund, leva livet med den ständiga medvetenheten, ödmjukheten och vördnaden av de dödas närhet, förlåtelse och visdom vid sin sida. Det är det existentiella valet och hur du i var stund väljer din egen plats för bl a identifikation och livsmening.

Eliazon


JA, jag vill att ni kontaktar mig i anledning av ovanstående. Kontakta mig så snart som möjligt, enligt följande (önskemål om t ex särskild tidpunkt för kontakt kan anges under övrig information):


Namn:


Personnummer:


Adress:


Telefon:

E-mail:

Kontaktorsak och övrig information:


Tack, vi återkommer enl. uppgifter du lämnat så snart vi kan !

 





ELIAZON SVENSKA INDEXSIDA




Psykologer och privat psykolog i Östersund - Psykologi Östersund



www.eliazon.com
Livsstil - Framgång - Fascination - Perspektiv - Emotion - Kommunikation - Utveckling

 

Psykologer och privat psykolog i Östersund - Psykologi Östersund - Email

| Eng.Hemsida | Svensk hemsida | Dockkläder | Tidsbeställning | Kontakt |
Psykologer och privat psykolog eller barnpsykolog i Östersund - Psykologi Östersund Psykologer och privat psykolog eller barnpsykolog i Östersund - Psykologi Östersund Psykologer och privat psykolog eller barnpsykolog i Östersund - Psykologi Östersund

Psykologer och privat psykolog eller barnpsykolog i Östersund - Psykologi Östersund

Skarp kritik mot vård av panikångest

Hennes man hade mått dåligt väldigt länge. Socionomen föreslog andningsövningar, men det hjälpte inte. Månader senare fick han diagnosen panikångest. Nu är hon kritisk till att socionomer får behandla psykiskt sjuka – och att de inte kan ställas till svars.

Hon är starkt kritisk, och ifrågasätter socionomernas behörighet att samtalsbehandla psykiskt sjuka. – Det är ett experiment med patienters hälsa och anhörigas tillvaro. Samtalsbehandlingar ska utföras av psykologutbildad personal som vet vad de gör och vilka konsekvenser det får, mot bakgrund av hur bra min man blev efter vård av läkare och psykolog. –Varför inte anställa psykologer som har utbildning?, undrar hon. Läs hela artikeln

Psykologer och privat psykolog eller barnpsykolog i Östersund - Psykologi Östersund

Medicin ersätter psykologhjälp

Enligt undersökning refererad i SvD så nekas minst ca 30 000 personer med behov av psykologstöd sådan hjälp årligen - därför att de inte har råd. Antidepressiv medicinering, med de allvarliga biverkningar som FDA (The US Food and Drug Administration)erkänt, är i dag det huvudsakliga alternativet för den fattige som egentligen behöver akut psykologhjälp vid en livskris i Sverige.
Läs hela artikeln i SvD

Föräldraskolan

Genom Föräldraskolan får du tillgång till eftersökta professionella tjänster och fri information om olika roller och förhållningssätt i föräldraskapet.
Föräldraskolan

Privat Psykolog Läkare Medicin

  • Psykologi och psykologer i England UK(British Psychological Society)
  • Wikipedia - Psykolog (Psychologist)
  • Svenska Wikipedia om psykolog
  • Läkare utan gränser
  • Karolinska Ångestprogram för ångestsyndrom
  • Svenska Ångestsyndromsällskapet
  • Psykologer (Psychologists)
  • Sjukvårdsrådgivningen
  • Apoteket
  • Dansk Psykolog Förening
  • Sveriges läkarförbund är läkarnas fackförbund
  • Som en blixt från klar himmel: hjärtklappning, bultande hjärta, ökad hjärtfrekvens m.m
  • Europarådet
  • Läkartidningen
  • Försäkringskassan
  • Stockholms läns landsting
  • Catweb - Länkkatalog
  • Depression.com
  • National Institute of Mental Health (NIMH) - Behandling av depression
  • NordForsk - nordiskt samarbete inom forskning
  • Ångest, stress, välbefinnande och den psykosociala arbetsmiljön
  • Råd av läkare: Ångest - Screening Test
  • Råd av läkare, om privat läkare och deras arbetssätt
  • Råd av läkare - Licensierade privata och offentliga läkare i USA
  • Wikipedia om råd av läkare och doktorer(Physician)
  • webmd.com - Råd av privata läkare på webben
  • Råd av doktor, läkare, doctor, webmd, physician
  • Medscape.com - råd av läkare
  • Råd av husläkare - familjedoktorer (Family Physicians)
  • Natur Medicin
  • Medical Dictionary om Medicin
  • Råd av doktor om medicin
  • MedicineNet
  • National Library of Medicine
  • Manscentrum om våld och hot
  • Råd av läkare och psykologer i litteratur

  • Sören Kierkegaard - Begreppet ångest
  • Sören Kierkegaard - Antingen-eller: Ett livsfragment, D. 1
  • Sören Kierkegaard - Antingen-eller: Ett livsfragment, D. 2
  • Paul Moxnes - Positiv ångest
  • Helen Kennerley - Hantera din ångest och oro
  • Kerstin Hellström, leg psykolog - När barn och ungdomar mår dåligt
  • Roberto Harari - Introduktion till Lacan's seminarier om ångest
  • Jacques Lacan - 4 fundamentala begrepp i psykoanalysen
  • Jakob Carlander - Starka känslor, affekter och emotioner
  • Sigmund Freud - Sexualiteten
  • Katarina Johansson - Riskbruk och missbruk : alkohol - läkemedel - narkotika
  • Viktor Frankl - Viljan till mening (logoterapi)
  • Viktor Frankl - Livet måste ha mening (logoterapi)
  • Sartre, Jean-Paul - Skiss till en känsloteori
  • Arnetz & Ekman(red) - Stress
  • Otto F. Kernberg - Aggressivitet, Narcissism, och Själv-Destruktivitet
  • Tjus, Broberg & Almqvist - Klinisk barnpsykologi
  • Psykolog i Östersund

  • Turist- & Kongressbyrån i Östersund
  • Östersunds-Posten ÖP
  • Länstidningen i Östersund LT
  • Östersund
  • Norsk Psykologforening
  • Svenska Psykologförbundet
  • Dansk Psykolog Forening
  • Institutt for psykologi Tromsø
  • Psykologi i Norden
  • Institut for Psykologi, København
  • Yrkesbeskrivning Psykolog
  • JämtlandHärjedalen.Com

  • Psykolog Eliazon - Utbildningar & Kurser i Östersund





    det suveräna
    terapiparet
    lät de trasiga hjärtana
    falla sönder
    lagade dom sedan med
    mildlim

    Augustin Mannerheim
    Ur: Spegelordsdikter
    "Det förstorade mörkret" Atlantis Förlag
    Psykologer och privat psykolog eller barnpsykolog i Östersund - Psykologi Östersund Psykologer och privat psykolog eller barnpsykolog i Östersund - Psykologi Östersund
    Psykologer och privat psykolog eller barnpsykolog i Östersund - Psykologi Östersund
    Psykologer och privat psykolog eller barnpsykolog i Östersund - Psykologi Östersund
    © 2006 eliazon.com. All Rights Reserved
    Psykologer och privat psykolog eller barnpsykolog i Östersund - Psykologi Östersund
    Psykologer och privat psykolog eller barnpsykolog i Östersund - Psykologi Östersund