Ny forskning om psykisk ohälsa   Reklam och annonsering på Internet - Eliazon Annons - Åre/Östersund - Marknadsföring och psykologi i Åre och Östersund
Ny forskning om psykisk ohälsa

Hem|Sök |Panik Ångest|Bra Framtid|Bidrag Barn|Säkerhet| Artist Jobb | Jobb| Barn Familj Skola| Jobb Ledare|Barn & Ord|Hot Relation| Utbrändhet| Vänner| Skönhet| Cashmere| Fascination| Test Minne| Analys|Om |Mejlterapi| Privat Läkare & Psykolog| Onda ögat| Gala i barnpsykologi| Test Välbefinnande| Tema Utbildning| Kurs Föräldrar| T-shirt| Utbildning o kurser|Boka Tid
Ny forskning om psykisk ohälsa
Ny forskning om psykisk ohälsaNy forskning om psykisk ohälsaNy forskning om psykisk ohälsa
Ny forskning om psykisk ohälsa
Folkhälsoenkäten 2007
Socialstyrelsens statistik - suicid

Eliazon - svensk hemsida

Ny forskning om psykisk ohälsa


Justitiedepartementet i Sverige har uppdragit åt sin expeditions- och rättschef att biträda departementet med en översyn av ingripanden mot psykiskt störda lagöverträdare i vissa fall. Promemorian ”Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare”, har därför överlämnats till regeringen i januari 2007, med aktuella förslag på förändringar i påföljder för psykiskt störda lagöverträdare så att de också på annat sätt än idag kan ådömas fängelsestraff. Promemorian sammanfattar den aktuella forskningen i och utanför Sverige som belyser den psykiska ohälsan och särskilt i den del som direkt berör bl a påföljderna för psykiskt störda lagöverträdare, nämligen begreppet psykisk ohälsa, störning m.m., förekomsten av psykisk störning hos befolkningen, psykisk störning och drogmissbruk, rättspsykiatrisk behandling av psykisk störning och riskbedömningar:

Enligt Psykiatriutredningens slutbetänkande Välfärd och valfrihet - service, stöd och vård för psykiskt störda (SOU 1992:73 s. 103) kan begreppet psykisk störning i vardagligt tal syfta på mycket varierande typer och grader av psykisk ohälsa. I en rapport från Socialstyrelsen Vad är psykisk sjukdom, störning, ohälsa och psykiskt frisk? (Psykiatriuppföljningen 1997:20) anges att inom ramen för den nationella översynen av psykiatrin tillfrågade Socialstyrelsen de vetenskapliga råden att belysa begreppen i rubriken. Svaren varierade och efter en sammanfattande redovisning gavs förslag till definitioner, att diskuteras inom professionen och prövas med andra som indirekt berörs, t.ex. socialtjänst, lagstiftare och forskare inom närliggande områden. Enligt rapporten kunde begreppen psykisk sjukdom, psykisk störning och psykisk ohälsa avse följande.

Psykisk sjukdom: En från normaliteten allvarlig psykisk avvikelse som kännetecknas av störd verklighetsprövning, där debuttidpunkten är fastställbar, som förorsakar allvarligt lidande hos den drabbade eller omgivningen och där tillståndet känns igen och accepteras inom den medicinska professionen.
Psykisk störning: En från normaliteten psykisk avvikelse som finns beskriven i något av de tillämpade diagnostiska systemen (för närvarande ICD 10 och DSM-IV, se vidare nedan) och tillståndet känns igen och accepteras inom den psykiatriska professionen.
Psykisk ohälsa: Subjektivt upplevda och självrapporterade besvär av psykisk natur som kan men inte behöver vara hänförbara till begreppen ovan. Nivån av besvär kan bestämmas av de instrument som används - begreppet måste därför preciseras genom beskrivning av dessa (typ av frågor, brytpunkt för ”caseness” etc.).

I Nationell psykiatrisamordnings promemoria den 29 mars 2006, Inriktning och arbetsplan för Nationell psykiatrisamordning under 2006, anges att psykisk sjukdom är en beskrivning av brister i det psykiska välbefinnandet som kan kännas igen och diagnoseras utifrån symtom och klassificeras enligt ett diagnossystem, t.ex. ICD-10. Vissa sjukdomar som t.ex. schizofreni är alltid allvarliga till sin art (sjukdomstyp), men kan variera i grad (funktionsnivå och symtom). Andra sjukdomar som ångest, depression eller personlighetsstörning är inte på samma sätt allvarliga till sin art men kan, då svåra symtom och allvarlig psykosocial funktionsnedsättning föreligger, vara allvarliga utifrån sin grad. Det gäller t.ex. människor som har suicidtankar eller riskerar att skada sig själva eller andra. I samma promemoria anges att man med begreppet allvarlig psykisk störning avser en sjukdom av allvarlig art eller som är av så allvarlig grad att funktionsförmågan påverkas under kortare och längre tid då sjukdomsepisoden pågår.

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har i broschyren Neuroleptika, Frågor och svar (1998, författad av Vanna Beckman) redovisat bl.a. att de viktigaste psykiska störningarna kan indelas i sex huvudgrupper:
Ångestsyndrom t.ex. panikångest, fobier och tvångstankar
Förstämningssyndrom, t.ex. depression
Psykotiska syndrom, som i sin tur kan indelas i tre undergrupper
- Vanföreställningssyndrom, t.ex. förföljelseparanoia och storhetsvansinne
- Schizofreni
- Kortvarliga psykoser
Beroendesyndrom t.ex. alkohol- eller drogberoende
Organiska psykossyndrom t.ex. delirium och demens
Personlighetsstörningar (beteende eller karaktärsdrag som ger påtagliga anpassningssvårigheter eller orsakar lidande)

När det gäller inneliggande LRV-patienter med särskild utskrivningsprövning är, enligt Socialstyrelsens rapport Den rättspsykiatriska vården 2005, den vanligaste diagnosen schizofreni (36 procent) följd av övriga psykoser (26 procent) och personlighetsstörningar (19 procent). Av samma rapport framgår att av de LRV-patienter som har längst vårdtid (över 30 år) har samtliga utom en diagnosen schizofreni. Enligt Psykiatriutredningens slutbetänkande Välfärd och valfrihet - service, stöd och vård för psykiskt störda (SOU 1992:73 s. 113 ff.) finns det en klar skillnad i konsekvenserna av å ena sidan psykossjukdomar och å andra sidan neuroser och olika former av personlighetsstörningar. Som det kanske tydligaste särskiljande fenomenet anges det sammanbrott i verklighetsuppfattningen som är utmärkande för psykostillstånden och som vid schizofreni vanligen också medför en mycket uttalad psykisk skörhet. Sjukdomen påverkar ofta hela personligheten vilket vanligen inte är fallet vid neurostillstånd. Effekterna av en neuros kan i och för sig vara allvarliga men individen behåller för det mesta uppfattningen om var gränsen för störningen går och har i regel kvar stora områden av sin personlighet och förmåga att handskas med omgivningen relativt opåverkade. I den akuta fasen av de flesta psykiska störningar sätts nästan alltid funktionsförmågan ned eller inskränks. Efter en psykossjukdom kan vissa funktionsnedsättningar bli bestående. Det ankommer på individen och personalen att avgöra var gränsen går i det enskilda fallet mellan vilka funktionssvårigheter som har sin grund i en aktiv sjukdomsprocess och vad som kan bedömas vara ett resttillstånd som inte kan påverkas genom behandling. Som exempel på karaktäristiska bestående funktionsnedsättningar kan nämnas följande.
1. Initiativlöshet och apati
2. Överkänslighet och psykisk sårbarhet
3. Kontaktskygghet och tillbakadragenhet
4. Oförmåga att uthärda ensamhet och monotoni
5. Ritualism
6. Kvarstående symtom (t.ex. hörselhallucinationer)
7. Oförmåga att omsätta kunskaper

I Sverige används i dag två diagnostiska system, ICD-10 och DSM-IV. ICD står för International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems. DSM är en förkortning av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. I praktiken är det små skillnader mellan systemen och det finns överföringstabeller om man vill omvandla från det ena systemet till det andra. Enligt Socialstyrelsens rapport Vård och stöd till patienter med schizofreni - en kunskapsöversikt (2003) klassas följande tillstånd, utöver schizofreni, som psykotiska syndrom.
A. Schizofreniformt syndrom. Personen uppvisar likartad bild som vid schizofreni, men tillståndet har pågått kortare tid än sex månader.
B. Vanföreställningssyndrom. Huvudsymtom är vanföreställningar under minst en månad, men funktionsförlusten är inte lika uttalad och besvären mer begränsade än vid schizofreni.
C. Kortvarigt psykotiskt syndrom. Personen uppvisar minst ett psykotiskt symtom men tillståndet har pågått en kort tid (1-30 dagar) och föregås ofta av en utlösande stressfaktor.
D. Utvidgad psykos. Vanföreställningar utvecklas hos en person som står i nära förhållande till någon annan som redan lider av vanföreställningar.
E. Psykotiskt syndrom orsakat av somatisk sjukdom. Det kan gälla t.ex. hjärntumör, epilepsi eller SLE (systematisk lupus erythmatosus).
F. Substansbetingat psykotiskt syndrom. Detta tillstånd kan orsakas av missbruk av t.ex. amfetamin eller hallucinogena droger, eller som biverkan av läkemedel som t.ex. cortison eller medicin mot Parkinson.
G. Schizoaffektiv psykos. Personen uppvisar en blandning av affektiva och psykotiska symtom.
H. Ospecificerat psykotiskt syndrom. Här finns en med psykotisk symtomatologi, men det är inte möjligt att ställa en specifik diagnos.

Enstaka psykotiska symtom, ibland snabbt övergående, kan därutöver förekomma vid en mängd olika tillstånd utan att individen har ett psykotiskt syndrom. Avslutningsvis kan konstateras att det är svårt att hitta en definition av begreppet psykisk störning. Definitionen av begreppet varierar i olika rapporter m.m. och varierar även ibland i samma rapport.

Förekomst av psykisk ohälsa

Statens folkhälsoinstitut har i Folkhälsopolitisk rapport 2005 (s. 459 ff.) konstaterat att psykisk sjukdom är den enskilt största sjukdomsgruppen bland kvinnor (24 procent av den totala sjukdomsbördan) och den näst vanligaste bland män (19 procent). Det talas i rapporten om psykisk sjukdom som en folksjukdom. I rapporten sägs vidare att psykisk sjukdom i mycket hög grad kan påverkas av förebyggande insatser. Som exempel nämns insatser under uppväxtåren, t.ex. föräldrastöd, och insatser som minskar alkoholkonsumtionen. Vidare sägs bl.a. att långvarig arbetslöshet har ett klart samband med nedsatt psykisk hälsa. I rapporten (s. 462) uttalas att det är en mycket oroande utveckling med de påtagliga tecknen på en försämrad psykisk hälsa bland stora befolkningsgrupper. När det gäller svår psykisk ohälsa som schizofreni och andra psykoser finns det dock inga hållpunkter för någon stor förändring av sjukligheten.

I Psykiatriutredningens slutbetänkande Välfärd och valfrihet -service, stöd och vård för psykiskt störda (SOU 1992:73 s. 104 ff.) redovisas bl.a. följande. Studier som syftar till att klarlägga den psykiska ohälsan hos befolkningen är ofta av endera av två typer: sådana som fångar upp ett bredare innehåll i begreppet psykisk ohälsa och sådana som är inriktade på att fastställa hur många som lider av allvarligare psykiska störningar. I internationella studier som tillämpar en vidare definition av begreppet psykisk ohälsa uppskattas störningarna hos den vuxna befolkningen till i genomsnitt 14 procent. I närmast motsvarande svenska intervjustudier uppgår andelen till 13 procent. För samtliga studier gäller att frekvensen för psykisk ohälsa ligger högre för kvinnor än för män. Utgår man från studier som redovisar klassifikation av psykiatriska diagnoser visar mätningar att vid ett enskilt tillfälle (prevalens) psykotiska tillstånd förekommer hos 2 procent av befolkningen. Den specifika diagnosen schizofreni gäller för 0,5 procent. När samtliga typer av neuroser förs samman ligger andelen på omkring 12 procent. I tillgängliga studier varierar förekomsten totalt av psykiska störningar mellan 9 och 19 procent med något undantag.

Vidare brukar alkoholmissbruk, självmord och självmordsförsök betraktas som viktiga indikatorer på psykisk ohälsa. De har visat sig ha högt samband med psykisk störning. Om man i en klinisk bedömning av alkoholberoende innefattar återställarbehov, kontrollförlust, minnesluckor och sociala konsekvenser utgör andelen alkoholberoende 5 procent av befolkningen. Den är fem gånger så hög hos män som bland kvinnor. Totalt förekommer 54 alkoholrelaterade dödsfall per 100 000 invånare bland män och 10 bland kvinnor. Självmordsdödligheten ligger på 25 per 100 000 invånare (inklusive osäkra fall). Det är 2,5 gånger så vanligt med fullbordade självmord bland män, men självmordsförsöken är fler bland kvinnorna.

Enligt Socialstyrelsen rapport Vård och stöd till patienter med schizofreni - en kunskapsöversikt (2003) insjuknar av en befolkning på 100 000 personer 15-20 varje år i en psykos. När det gäller schizofreni, som är ett snävare begrepp än psykos, insjuknar cirka 1 000 personer i Sverige varje år. Livstidsrisken för att insjukna i schizofreni är omkring 0,8 procent. Det innebär att omkring 70 000 svenskar någon gång under sin livstid har sjukdomen. I Sverige finns i dag 30 000-40 000 personer som behöver samhällets insatser för sin schizofreni eller liknande psykostillstånd. Inom vissa grupper anses förekomsten av psykiska störningar vara större än bland befolkningen i övrigt. I Kriminalvårdsstyrelsens rapport Psykiskt störda fångar i lokalanstalt (Rapport 1991:2) redovisas att den totala andelen psykiskt störda uppgick till minst 12 procent, varav andelen psykiskt sjuka utgjorde 3 procent.

I Fängelseutredningens slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5 s. 44 ff.) redovisas en klientelundersökning avseende intagna som frigavs under oktober månad 1992. Enligt denna hade 9 procent haft psykiska besvär under verkställigheten. Det finns beräkningar som visar att cirka 20 procent av intagna i anstalt lider av psykisk störning. Cirka 30 procent av de intagna har tidigare varit intagna på psykiatrisk avdelning mot 5 procent av befolkningen som helhet (uppgifter från Kriminologi, kriminalvård och psykiatri - en artikel med anledning av Rättsmedicinalverkets seminarium om kriminologi och transkulturell rättspsykiatri i januari 1994).

Rapporten Riksmottagningen 1997 - 2003. En beskrivning av långtidsdömda män i Sverige från år 2004 redovisar olika förhållanden beträffande långtidsdömda män. Till Riksmottagningen på anstalten Kumla kommer alla män som dömts till fängelse i fyra år eller mer. Rapporten omfattar tidsperioden 1 april 1997-31 december 2003. Vid mottagningen görs en utredning, en risk- och behovsprofil, som skall utgöra underlag för den intagnes fortsatta verkställighet utifrån säkerhets- och behandlingsaspekter. Rapporten omfattar totalt 2 262 personer med en medelålder på 35,4 år. Det vanligaste huvudbrottet var grovt narkotikabrott/varusmuggling (49,2 procent) följt av rån (12,1 procent). Tillsammans uppgick dock våldsrelaterade brott till över 45 procent. Cirka hälften (50,2 procent) har tidigare dömts till fängelse och 17,6 procent har tidigare dömts men inte till fängelse. 31,7 procent är tidigare ostraffade. En mindre grupp har tidigare varit föremål för åtgärder enligt LVU eller överlämnats till rättspsykiatrisk vård. Intagna som dömts för vålds- och sexualbrott utreds av psykolog vid mottagningen.

Antalet våldsbrottsdömda i Kumla-rapporten, uppgick till sammantaget 566 intagna med en medelålder av 32,1 år. Av de utredda hade 57,7 procent av någon typ av personlighetsstörning. Den vanligaste, som 29,5 procent led av, var psykopati. Nästan lika vanlig var antisocial personlighetsstörning (28,6 procent). Majoriteten (54,4 procent) har i tidig ålder haft utpräglade AD/HD symptom. Cirka en femtedel (21,9 procent) uppvisade indikationer på neuropsykologisk dysfunktion /funktionsnedsättning. Hela 75,4 procent hade uppvisat vissa eller svåra anpassningsproblem i hem, skola eller samhälle före 17 års ålder. 56,2 procent bedömdes ha haft svåra anpassningsproblem. 98 intagna som dömts för sexualbrott har utretts. Medelåldern var 41,8 år. 42,9 procent bedömdes lida av någon typ av personlighetsstörning. Psykopati var den vanligaste (21,8 procent). Näst vanligast var personlighetsstörning utan närmare specifikation (15,3 procent) och därefter antisocial personlighetsstörning (11,2 procent). Av de sexualbrottsdömda har 18,2 procent i tidig ålder haft utpräglade AD/HD symptom. Cirka en tiondel (12,1 procent) uppvisade indikationer på neuropsykologisk dysfunktion/funktionsnedsättning. När det gäller tidig missanpassning visades sådan hos 55,8 procent av de utredda. För 33,8 procent ansågs missanpassningsproblemen som svåra.

Psykisk ohälsa och drogmissbruk

Av Socialstyrelsens rapport Den rättspsykiatriska vården 2005 framgår anges att 5 procent av inneliggande LRV-patienter har missbruk som huvuddiagnos och att 35 procent har missbruk som andra diagnos. 43 procent av patienterna år 2005 missbrukade i någon form under vårdtiden. 74 procent av männen får behandling för sitt missbruk. Motsvarande siffra för kvinnor är 72 procent. Enligt rapporten Riksmottagningen 1997-2003. En beskrivning av långtidsdömda män i Sverige från år 2004 (se även föregående avsnitt) hade majoriteten (50,8 procent) av de långtidsdömda männen någon typ av missbruk. Av dessa missbrukade 25,1 procent narkotika, vilket var den vanligaste missbruksformen. Näst vanligast var s.k. blandmissbruk (15,3 procent). Cirka 10 procent uppvisade enbart alkoholmissbruk. När det gäller dem som dömts för vålds- respektive sexualbrott uppvisade majoriteten av dem som dömts för våldsbrott (61,3 procent) någon grad av missbruk. Missbruket bedömdes som utpräglat (vanemässigt) i 40,5 procent av fallen. Av dem som dömts för sexualbrott uppvisade 41 procent någon grad av missbruk. 20,5 procent bedömdes ha ett utpräglat (vanemässigt) missbruk.

Enligt Socialstyrelsens rapport Förbättringsprocessen hos personer med svår psykisk störning och missbruksproblem (mars 2004) har det under senare år publicerats flera nya studier som visar förekomsten av samsjuklighet mellan psykiatriska sjukdomar och missbruk (s.k. dubbeldiagnoser). I en dansk studie fann man att i genomsnitt 35 procent av alla psykiatriska patienter också hade diagnosen missbruk/beroende. I Norge har 70 procent av de personer som är kända för missbruk också en psykisk sjukdom eller personlighetsstörning. I behandlingsstudier som rör personer med dubbeldiagnoser framkommer att psykosociala och farmakologiska behandlingsmetoder för de båda tillstånden bör samordnas. Socialstyrelsens rapport om händelserna i Gamla stan och Åkeshov och dess möjliga samband med brister i bemötande och behandling inom den psykiatriska vården och socialtjänstens verksamhet (oktober 2003) tar också upp problematiken kring dubbeldiagnoser. Gruppen som rapporten handlar om är personer med psykossjukdom respektive personlighetsstörningar med missbruk. Gruppen har en ökad risk för att begå våldsbrott. Risken är också hög för självmord samt för tidig död i olyckor eller i följdsjukdomar av missbruk. I rapporten konstateras bl.a. att personer med dubbeldiagnoser behöver identifieras såväl inom missbruksvården som i psykiatrin och utredning och diagnostisering måste göras i samverkan. Det finns studier som visar på att allt ifrån 20 till 80 procent av missbrukarna har psykiska besvär. Ju allvarligare missbruket är desto större är sannolikheten för psykiska besvär.

I Kriminalvårdskommitténs betänkande Framtidens kriminalvård (SOU 2005:54, bilaga 3, författad av chefsöverläkaren Marianne Kristiansson) återfinns en redogörelse för grundläggande mekanismer avseende missbruk/beroende. Av denna framgår bl.a. följande. Vid ständiga återfall i missbruk är det lätt att tro att patienten/klienten är omotiverad och ointresserad vilket kommer att påverka behandlare negativt. På så sätt hamnar ofta både patienten/klienten och behandlaren i en ond cirkel med dåliga resultat. Det kan därför vara viktigt för båda att förstå de grundläggande mekanismer som styr missbruk. Mänskligt beteende är oerhört komplext och måste alltid betraktas mot bakgrund av en rad olika faktorer. Djupt i hjärnan finns ett lust- och belöningscentrum, ett område i hjärnan som egentligen är betydelsefullt för grundläggande överlevnadsmekanismer. Många av våra vardagliga aktiviteter gör vi på grund av att vi vill uppnå välbefinnande, lust, harmoni och tillfredställelse. Upplevelse av olust och ängslan är också av stor betydelse för mänskligt beteende. Det är viktigt att kunna bekämpa, fly undan eller undvika de stimuli eller situationer som förknippas med det som är olustigt eller obehagligt. Även minnet av lust och olust är väsentligt. När individen kommer i en motsvarande situation uppväcks minnet av lust eller olust. Individen upplever antingen en lustfylld längtan eller en olustig förväntan om obehag. Det leder antingen till ett kvardröjande i och förstärkande av den lustfyllda situationen eller till ett undvikande beteende. Samtliga substanser som har beroendeskapande potential (utom koffein) har visats ha effekter i hjärnans lust- och belöningscentrum genom att öka produktionen och frisättningen av dopamin. Dopamin är en signalsubstans och åstadkommer kommunikation mellan olika nervceller. Upplevelse av fysisk olust och smärta är kopplad till endorfinerna (hjärnans egen motsvarighet till morfin).

Den stimulans en beroendeframkallande drog ger i lustcentrum är förhållandevis kraftig jämfört med de normala stimuli som det dagliga livet ger. Därför är drogen som positiv beteendeförstärkare mycket konkurrenskraftig i förhållande till normala upplevelser av lust och tillfredställelse. Missbrukaren kan genom sitt missbruk sägas förändra sitt lustcentrum så att det blir extra känsligt för att vilja öka sin produktion av dopamin. Detta leder till att många missbrukare använder olika typer av droger eftersom alla leder till produktion av dopamin. Resultat från experimentell forskning tyder på att långvarigt drogmissbruk kan leda till subtila förändringar i hjärnan. Även i situationer som för missbrukaren påminner om drogen, t.ex. om en intagen blir erbjuden narkotika, kommer sannolikt dopamin att kunna börja produceras, leda till en viss lust som gör det ytterligare svårt för personen att säga nej till drogen (Heintz et al, 2004). Ju mer droger personen använder desto känsligare blir lustcentrum och till slut sker också en förändring av själva nervcellerna (Aston-Jones & Harris, 2004, Self, 2004). Det krävs sannolikt en längre tids drogfrihet (inte enbart s.k. akut avgiftning) för att återställa balansen i nervsystemet. När den balansen är återställd har risken för återfall verkligen minskat. Hjärnan måste sannolikt långsamt återhämta sig från långvarig kontinuerlig överstimulering av lustcentrum. Det saknas dock detaljerade kunskaper om hur denna återhämtning sker, hur den kan påverkas med läkemedel/annan terapi eller hur lång tid den tar. Utifrån de kunskaper som finns föreligger dock skäl att anta att det är av stor betydelse att individen under denna period vistas i en drogfri miljö där minnen och tidigare inlärda drogbeteenden kan ”släckas ut” för att med ominlärning ersättas av andra strategier att hantera stress och olust.

Den 27 maj 2005 presenterade de nationella samordnarna för narkotika respektive psykiatri en gemensam programförklaring om tio punkter för stöd till personer med missbruk och psykisk sjukdom. Syftet var att lyfta frågan, att slå fast viktiga grundförutsättningar och att presentera konkreta förslag till åtgärder. Programförklaringen betonar bl.a. vikten av att öka medvetenheten om att den dubbla problematiken är vanlig och om att huvudmännen har ett gemensamt ansvar att erbjuda insatser. Missbruk och psykisk sjukdom skall behandlas samtidigt i integrerade program. Vården skall vara lättillgänglig och erbjudas kontinuerligt under lång tid. Det krävs att befintliga resurser används på ett mer kostnadseffektivt sätt men även att ökade satsningar görs på denna grupp. Slutligen framhåller samordnarna vikten av gemensamma behovsanalyser, samordnade insatser och en gemensam grundsyn bland alla berörda aktörer.

Behandling av psykisk störning

Olika typer av psykiska störningar kan kräva olika slags behandling. Även samma typ av störning kan beträffande olika personer behöva behandlas på olika sätt. Enligt Socialstyrelsen rapport Vård och stöd till patienter med schizofreni - en kunskapsöversikt (2003) består behandlingsinsatserna vid schizofreni av flera delar där varje del får sin fulla verkningsgrad först genom samverkan med de övriga:
Farmakologisk behandling med lägsta effektiva läkemedelsdos
Psykologisk och psykosocial behandling
Socialt stöd och omvårdnad

Av SBU:s broschyr Neuroleptika Frågor och svar (1998, författad av Vanna Beckman) framgår att neuroleptika är en grupp läkemedel som huvudsakligen används för behandling av psykos eller psykotiska tillstånd. De minskar de psykotiska symtomen och lindrar därmed den akuta ångest och oro som hänger samman med psykos. Neuroleptika kan också förebygga sjukdomsåterfall. Olika slags neuroleptika kan kemiskt sett vara ganska olika. Det gemensamma för läkemedelsgruppen är att de påverkar eller blockerar hjärncellernas signalmottagare för dopamin. Ungefär en tredjedel av patienterna blir fria från symtom genom behandling med neuroleptika, en tredjedel förbättras och en tredjedel påverkas obetydligt eller inte alls. Det anges att en kombination av behandling med neuroleptika och andra insatser är effektivare än enbart läkemedelsbehandling eller endast psykosociala insatser. Med psykosociala insatser menas dels rent psykologiska behandlingsmetoder (psykoterapi, t.ex. individual- eller gruppterapi), dels insatser för familjen och kontakterna med andra människor. Att kombinera neuroleptika med psykosociala insatser ökar framför allt patienternas och de anhörigas livskvalitet och tillfredsställelse med behandlingen. Det inverkar också på hur sjukdomen utvecklas. Ett tryggt bemötande i en lugn miljö gör också att doserna av neuroleptika kan hållas lägre.

Sammanfattningsvis anges att de viktigaste åtgärderna för att minska risken för sjukdomsåterfall och behovet av vård på institution är
1. bästa möjliga medicinering,
2. kontinuitet i behandlargruppen,
3. insatser för familjen,
4. träning i sociala färdigheter,
5. daglig kontakt med, samt stöd och uppmuntran från omgivningen,
6. väl genomförda kombinationsprogram med medicin och andra insatser,
7. särskild psykoterapi, t.ex. kommunikationsinriktad gruppterapi, kognitiv eller jagstödjande terapi.

SBU har i rapporterna Behandling av depressionssjukdomar (2004) och Behandling av ångestsyndrom (2005) redovisat olika behandlingsmetoder och deras verkan. När det gäller depression är de bäst studerade behandlingsformerna läkemedel och psykoterapi. Beträffande samtliga ångestsyndrom finns det behandlingsmetoder med dokumenterad effekt. Med undantag för specifika fobier är dock effekterna av såväl farmakologisk som psykoterapeutisk behandling måttliga. När det gäller vårdformer kan nämnas att antalet platser i psykiatrisk slutenvård har minskat från cirka 35 000 i slutet av 1960-talet till cirka 5 500 år 2001, varav cirka 1 200 platser inom rättspsykiatrisk vård. Vid den s.k. psykiatrireformens genomförande år 1995 var antalet slutna vårdplatser cirka 8 500. Antalet vårdtillfällen i slutenvården minskade under åren 1987-2000 med cirka 20 procent samtidigt som vårdtiderna kortats dramatiskt. Sammantaget har detta lett till en 75-procentig reduktion av antalet vårddagar inom psykiatrisk slutenvård. Samtidigt som slutenvården reducerats har den psykiatriska öppenvården byggts ut. Antalet läkarspecialister i psykiatri har ökat liksom det totala antalet psykologer och psykoterapeuter. (Uppgifter ur Utredning av händelserna i Gamla stan och Åkeshov och dess möjliga samband med brister i bemötande och behandling inom den psykiatriska vården och socialtjänstens verksamhet [Socialstyrelsen dnr 00-5240/2003]).

Farlighetsbedömning och andra riskbedömningar

I Psykansvarskommitténs betänkande Psykisk störning, brott och ansvar (SOU 2002:3, bilaga 6) liksom i betänkandet av Utredningen om frigivningsprövning av livstidsdömda Frigivning från livstidsstraff (SOU 2002:26, bilaga 4) och Kriminalvårdskommitténs betänkande Framtidens kriminalvård (SOU 2005:54, bilaga 3) finns utförliga redogörelser om riskbedömningar. Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har i rapporten Riskbedömningar inom psykiatrin (2005) samlat in och granskat forskningen på området och redovisat bl.a. följande. Bara en liten andel av de personer som är psykiskt sjuka begår våldshandlingar. Granskning av den samlade forskningen om metoder för riskbedömning inom psykiatrin visar att de metoder som finns för att bedöma farlighet är osäkra. När metoderna testas i studier blir omkring var tredje bedömning felaktig.

Bland patienter inom psykiatrisk vård är det svårt att i förväg identifiera det fåtal som faktiskt kommer att bli farliga eller kan utföra våldshandlingar ute i samhället. De bedömningsmetoder som finns att tillgå idag när det gäller farlighetsbedömningar är inte särskilt träffsäkra. De speciella checklistor och expertbedömningar som hittills har utvecklats är visserligen säkrare än slumpen - men inte i någon studie lyckas de upptäcka mer än tre fjärdedelar av de personer som senare begår våldshandlingar, vid uppföljningar på några års sikt. Studierna visar också att knappt 70 procent av de bedömningar som visar hög risk för våldshandlingar är korrekta. Bedömningar av risken för våld kan göras dels kliniskt, det vill säga utifrån bedömarens ämneskompetens, kännedom om det enskilda patientfallet och samlade erfarenhet, dels med hjälp av standardiserade formulär och checklistor. De formulär som brukar användas är VRAG, Violence Risk Appraisal Guide, och HCR-20, Historical Clinical Risk Management. Inget av tillvägagångssätten har visat sig vara påtagligt mer träffsäkert än de övriga. Forskningsresultaten gäller manliga patienter - underlaget är otillräckligt för kvinnor - och avser risken för våld någon gång under de närmaste åren efter det att patienten har lämnat kliniken. Rapporten visar att det saknas studier som begränsas till risken för våld under de närmaste dagarna eller veckorna efter utskrivningen. Grunden för SBU:s slutsatser är en systematisk översikt av forskningsresultat på området. Den samlade vetenskapliga litteraturen från år 1970 och framåt genomsöktes, gallrades och granskades. Slutsatserna bygger på 37 arbeten av tillräcklig kvalitet, vilka främst omfattar psykiskt sjuka patienter som har kommit till vård efter att ha visat sig vara våldsbenägna. Studierna omfattar inte intagna i fängelse. Resultaten i SBU-rapporten gäller inte heller våldshandlingar mellan patienter eller mot vårdpersonal, utan enbart våld ute i samhället.

Syftet med att göra riskbedömningar inom psykiatrin är att förebygga våldshandlingar. Det stora flertalet allvarligt psykiskt sjuka personer är inte våldsamma mot andra människor. Av alla våldsbrott som begås i samhället utförs till exempel endast fem procent av personer som har vårdats för psykossjukdom. SBU:s slutsatser innebär att riskbedömningar inom psykiatrin kan, bättre än slumpen, förutsäga manliga patienters framtida benägenhet att begå våldshandlingar i samhället. Det saknas evidens för att metoderna ger tillförlitliga resultat för kvinnor. Riskbedömningarnas precision kan uttryckas som den andel av de bedömda som korrekt identifieras att senare utföra våldshandlingar. Granskningen visar att med det bästa forskningen hittills presterat kan precisionen förväntas vara högst 70-75 procent. Riskbedömningarna kan förutsäga benägenheten att begå våldshandlingar i samhället hos relevanta patienter både inom rättspsykiatrin och inom allmänpsykiatrin. Detta gäller bedömningar av risken för våld på ett par års sikt. Det finns emellertid otillräckligt vetenskapligt underlag för riskbedömningar med kortare tidsperspektiv, dvs. inom dagar eller veckor efter det att patienten lämnat kliniken.

Det finns inga studier med relevans för svenska förhållanden som analyserar om metodernas tillförlitlighet varierar mellan etniska grupper. Både kliniska bedömningar och checklistor med i förväg definierade frågeställningar (”instrument”) kan användas för riskbedömningar. Det är ingen skillnad i validitet mellan de vanligaste instrumenten Violence Risk Appraisal Guide (VRAG) och Historical Clinical and Risk Management (HCR-20). Osäkerheten i prognoser baserade på instrumenterade bedömningar är minst 25-30 procent, dvs. vart tredje eller fjärde fall felbedöms. Det finns enligt SBU flera angelägna forskningsbehov.

I Socialstyrelsens rapport Rättspsykiatrisk vård - utvärdering - omvärdering (2002) angavs att den enda faktorn som var kopplad till återfall i våldsbrott var aktuellt missbruk vid utskrivningen. Socialstyrelsens rapport om händelserna i Gamla stan och Åkeshov och dess möjliga samband med brister i bemötande och behandling inom den psykiatriska vården och socialtjänstens verksamhet (oktober 2003) innehåller en bilaga Våldsbrott och psykisk sjukdom författad av professor Gunnar Kullgren. Enligt denna finns det ett stort antal studier som klart visar att en svår psykisk sjukdom hos en individ ökar risken för den drabbade att begå ett våldsbrott. Det anges att flera forskare har gjort den bedömningen att omkring 10 procent av våldsbrottsligheten i ett samhälle utförs av personer med psykossjukdom, dvs. en psykisk sjukdom med förlorad verklighetsförankring, röstupplevelser och vanföreställningar. Det rör sig till stor del om personer med samtidigt missbruk. I en sammanställning av den forskning som publicerats mellan åren 1990-2000 dras slutsatsen att mindre än 10 procent av våldsbrottsligheten i västerländska samhällen begås av personer med allvarlig psykisk sjukdom som schizofreni. Grovt omräknat till svenska förhållanden skulle detta innebära att omkring 10 personer med schizofreni årligen skulle dömas för ett grovt våldsbrott (mord, dråp). Vid en undersökning i PsykBase (RMV:s databas över samtliga rättspsykiatriska undersökningar som genomförs i Sverige) av en tioårsperiod varierade antalet personer med schizofreni åtalade för dödligt våld mellan 10-18 per år utan tecken på ökning över tid. I rapporten redovisas också en svensk studie som visar att av samtliga personer som under åren 1988-2001 begått våldsbrott eller sexualbrott hade 27,8 procent minst ett tidigare vårdtillfälle på psykiatrisk klinik innan det aktuella brottet. Vid undersökning av de enskilda diagnosgrupperna fann man att 2,7 procent led av en psykossjukdom. Missbruk och personlighetsstörning var de dominerande grupperna med 17,9 procent. När det gäller schizofreni som riskfaktor för återfall i våldsbrott anges i rapporten att denna är omkring 20-30 procent. Samtidigt missbruk ger en högre återfallsrisk. Även en psykopatisk personlighetsstörning hos personer med schizofreni har ett starkt samband med återfall. Mycket talar också för att hemlöshet ökar risken för våldsbrott bland dessa personer.

Brottstyp (huvudbrott) som innebar rättspsykiatrisk vård år 2004

Mord 27 (av totalt 112 domar)
Dråp 8 (av totalt 38 domar)
Misshandel 52 (av totalt 6 523 domar)
Grov misshandel 33 (av totalt 766 domar)
Vållande till kroppsskada 1 (av totalt 143 domar)
Människorov 1 (av totalt 8 domar)
Olaga frihetsberövande 6 (av totalt 85 domar)
Grov fridskränkning 4 (av totalt 79 domar)
Grov kvinnofrids-kräkning 4 (av totalt 269 domar)
Olaga hot 33 (av totalt 1 124 domar)
Ofredande 5 (av totalt 486 domar)
Våldtäkt 4 (av totalt 129 domar)
Grov våldtäkt 1 (av totalt 24 domar)
Sexuellt utnyttjande av underårig 3 (av totalt 176 domar)
Sexuellt ofredande 7 (av totalt 290 domar)
Stöld 18 (av totalt 6 594 domar)
Grov stöld 9 (av totalt 1 074 domar)
Rån 11 (av totalt 691 domar)
Grovt rån 2 (av totalt 106 domar)
Tillgrepp av fortskaffningsmedel 9 (av totalt 1 162 domar)
Grovt bedrägeri 2 (av totalt 310 domar)
Häleri 3 (av totalt 1 000 domar)
Skadegörelse 3 (av totalt 1 393 domar)
Grov skadegörelse 5 (av totalt 67 domar)
Mordbrand 36 (av totalt 127 domar)
Grov mordbrand 9 (av totalt 14 domar)
Kapning 1 (av totalt 1 dom)
Djurplågeri 1 (av totalt 55 domar)
Falskt larm 1 (av totalt 14 domar)
Våld/hot mot tjänsteman 43 (av totalt 2 384 domar)
Övergrepp i rättssak 8 (av totalt 347 domar)
Mutbrott 1 (av totalt 7 domar)
Vårdslöshet i trafik 1 (av totalt 385 domar)
Olovlig körning 1 (av totalt 4 700 domar)
Grovt rattfylleri 5 (av totalt 5 194 domar)
Narkotikabrott 7 (av totalt 2 308 domar)
Grovt narkotikabrott 3 (av totalt 360 domar)
Narkotikasmuggling 3 (av totalt 197 domar)
Brott mot alkohollagen 3 (av totalt 431 domar)
Brott mot utlänningslagen 1 (av totalt 112 domar)
Brott mot vapenlagen 1 (av totalt 385 domar)
Brott mot lagen om besöksförbud 4 (av totalt 111 domar)

Socialstyrelsens rapport: Den rättspsykiatriska vården 2005

Vid inventeringen den 18 maj 2005 identifierades 1 426 personer som inskrivna enligt LRV. 88 procent vårdades med särskild utskrivningsprövning, vilket var en ökning med cirka 6 procent jämfört med inventeringen år 1995. Antalet inneliggande patienter (inskrivna som inte har permission) med särskild utskrivningsprövning uppgick till 825, en ökning med 18 procent jämfört med inventeringen 1995.

Huvuddiagnoser hos inneliggande RPV-patienter år 2005 (i procent - inom parantes motsvarande procentsats år 1995)

Alkohol och drogpsykos 2 (2)
Organisk psykos och demens 2 (2)
Schizofreni 36 (41)
Övriga psykoser 26 (16)
Personlighetsstörningar 19 (28)
Missbruk 3 (3)
Utvecklingsstörning 1 (1)
Störning i utvecklingen, beteendestörning 9 (-)
Övriga tillstånd 2 (5)
Oklart - (2)

Brott för vilket RPV-patienten har dömts till vård för år 2005 (i procent - inom parantes motsvarande procentsats år 1995)

Mord, dråp, vållande till annans död 21 (23)
Våldtäkt 4 (6)
Övriga sexualbrott 6 (6)
Rån 3 (5)
Grov misshandel 10 (6)
Misshandel/olaga hot 31 (27)
Mordbrand 11 (11)
Övrigt 13 (13)
Uppgift saknas 1 (3)

Kriminalstatistiken (Brå) - årligen dömda till rättspsykiatrisk vård (senaste tio åren)

1995 367
1996 370
1997 384
1998 372
1999 400
2000 364
2001 365
2002 380
2003 379
2004 380

År 2004 var 262 av de 380 domarna förenade med särskild utskrivningsprövning. 55 domar avsåg kvinnor (varav 33 var förenade med särskild utskrivningsprövning). 5 domar gällde ungdomar 15-17 år. Dessa var samtliga förenade med särskild utskrivningsprövning. 16 domar avsåg åldersgruppen 18-20 år, samtliga utom en var förenade med särskild utskrivningsprövning. Under 2004 meddelades 168 beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § 4 rättegångsbalken (om psykiatrisk vård eller vård enligt LSS kommer till stånd). Av de besluten avsåg 58 stycken (34,5 procent) kvinnor.

Denna text är ett redigerat delvis omarbetat utdrag ur Svenska Justitiedepartementets promemoria ”Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare”, Om du vill arbeta mer med dig själv och dina förutsättningar när det rör ovanstående eller annat inom psykologins många områden, så hör gärna av dig till oss för konsultation, vägledning och utbildning. Välkommen!

Torbjörn Eliasson

JA, jag vill att ni kontaktar mig i anledning av ovanstående. Kontakta mig så snart som möjligt, enligt följande (önskemål om t ex särskild tidpunkt för kontakt kan anges under övrig information):


Namn:


Personnummer:


Adress:


Telefon:

E-mail:

Kontaktorsak och övrig information:


Tack, vi återkommer enl. uppgifter du lämnat så snart vi kan !

 





ELIAZON SVENSKA INDEXSIDA




Ny forskning om psykisk ohälsa



www.psykiskohalsa.com
Livsstil - Framgång - Fascination - Perspektiv - Emotion - Kommunikation - Utveckling

 

Ny forskning om psykisk sjukdom - Email

| Eng.Hemsida | Svensk hemsida | Dockkläder | Tidsbeställning | Kontakt |
Ny forskning om psykisk sjukdom Ny forskning om psykisk ohälsa Ny forskning om psykisk ohälsa

Ny forskning om psykisk ohälsa

Skarp kritik mot vård av panikångest

Hennes man hade mått dåligt väldigt länge. Socionomen föreslog andningsövningar, men det hjälpte inte. Månader senare fick han diagnosen panikångest. Nu är hon kritisk till att socionomer får behandla psykiskt sjuka – och att de inte kan ställas till svars.

Hon är starkt kritisk, och ifrågasätter socionomernas behörighet att samtalsbehandla psykiskt sjuka. – Det är ett experiment med patienters hälsa och anhörigas tillvaro. Samtalsbehandlingar ska utföras av psykologutbildad personal som vet vad de gör och vilka konsekvenser det får, mot bakgrund av hur bra min man blev efter vård av läkare och psykolog. –Varför inte anställa psykologer som har utbildning?, undrar hon. Läs hela artikeln

Ny forskning om psykisk ohälsa

Medicin ersätter psykologhjälp

Enligt undersökning refererad i SvD så nekas minst ca 30 000 personer med behov av psykologstöd sådan hjälp årligen - därför att de inte har råd. Antidepressiv medicinering, med de allvarliga biverkningar som FDA (The US Food and Drug Administration)erkänt, är i dag det huvudsakliga alternativet för den fattige som egentligen behöver akut psykologhjälp vid en livskris i Sverige.
Läs hela artikeln i SvD

Föräldraskolan

Genom Föräldraskolan får du tillgång till eftersökta professionella tjänster och fri information om olika roller och förhållningssätt i föräldraskapet.
Föräldraskolan

Psykisk ohälsa

  • Psykologi och psykologer i England UK(British Psychological Society)
  • Wikipedia - Psykolog (Psychologist)
  • Svenska Wikipedia om psykolog
  • Läkare utan gränser
  • Karolinska Ångestprogram för ångestsyndrom
  • Svenska Ångestsyndromsällskapet
  • Psykologer (Psychologists)
  • Sjukvårdsrådgivningen
  • Apoteket
  • Dansk Psykolog Förening
  • Sveriges läkarförbund är läkarnas fackförbund
  • Som en blixt från klar himmel: hjärtklappning, bultande hjärta, ökad hjärtfrekvens m.m
  • Europarådet
  • Läkartidningen
  • Försäkringskassan
  • Stockholms läns landsting
  • Catweb - Länkkatalog
  • Depression.com
  • National Institute of Mental Health (NIMH) - Behandling av depression
  • NordForsk - nordiskt samarbete inom forskning
  • Ångest, stress, välbefinnande och den psykosociala arbetsmiljön
  • Råd av läkare: Ångest - Screening Test
  • Råd av läkare, om privat läkare och deras arbetssätt
  • Råd av läkare - Licensierade privata och offentliga läkare i USA
  • Wikipedia om råd av läkare och doktorer(Physician)
  • webmd.com - Råd av privata läkare på webben
  • Råd av doktor, läkare, doctor, webmd, physician
  • Medscape.com - råd av läkare
  • Råd av husläkare - familjedoktorer (Family Physicians)
  • Natur Medicin
  • Medical Dictionary om Medicin
  • Råd av doktor om medicin
  • MedicineNet
  • National Library of Medicine
  • Manscentrum om våld och hot
  • Råd om psykisk ohälsa i litteratur

  • Sören Kierkegaard - Begreppet ångest
  • Sören Kierkegaard - Antingen-eller: Ett livsfragment, D. 1
  • Sören Kierkegaard - Antingen-eller: Ett livsfragment, D. 2
  • Paul Moxnes - Positiv ångest
  • Helen Kennerley - Hantera din ångest och oro
  • Kerstin Hellström, leg psykolog - När barn och ungdomar mår dåligt
  • Roberto Harari - Introduktion till Lacan's seminarier om ångest
  • Jacques Lacan - 4 fundamentala begrepp i psykoanalysen
  • Jakob Carlander - Starka känslor, affekter och emotioner
  • Sigmund Freud - Sexualiteten
  • Katarina Johansson - Riskbruk och missbruk : alkohol - läkemedel - narkotika
  • Viktor Frankl - Viljan till mening (logoterapi)
  • Viktor Frankl - Livet måste ha mening (logoterapi)
  • Sartre, Jean-Paul - Skiss till en känsloteori
  • Arnetz & Ekman(red) - Stress
  • Otto F. Kernberg - Aggressivitet, Narcissism, och Själv-Destruktivitet
  • Tjus, Broberg & Almqvist - Klinisk barnpsykologi
  • Ny forskning om psykisk ohälsa Ny forskning om psykisk ohälsa
    Ny forskning om psykisk ohälsa
    Ny forskning om psykisk ohälsa
    © 2006 eliazon.com. All Rights Reserved
    Ny forskning om psykisk ohälsa
    Ny forskning om psykisk ohälsa