Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare   Reklam och annonsering på Internet - Eliazon Annons - Åre/Östersund - Marknadsföring och psykologi i Åre och Östersund
Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare

Hem|Sök |Panik Ångest|Bra Framtid|Bidrag Barn|Säkerhet| Artist Jobb | Jobb| Barn Familj Skola| Jobb Ledare|Barn & Ord|Hot Relation| Utbrändhet| Vänner| Skönhet| Cashmere| Fascination| Test Minne| Analys|Om |Mejlterapi| Privat Läkare & Psykolog| Onda ögat| Gala i barnpsykologi| Test Välbefinnande| Tema Utbildning| Kurs Föräldrar| T-shirt| Utbildning o kurser|Boka Tid
Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare
Bra Modell Artist - Kända Lärare LedareBra Modell Artist - Kända Lärare LedareBra Modell Artist - Kända Lärare Ledare
Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare
Eliazon - engelsk hemsida

Eliazon - svensk hemsida

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare


Gentlemannen Jacques Lacan

En monografi över kända och erkända lärare och ledare under psykoanalysens framväxt i Europa under 1900-talet, efter Sigmund Freud. Monografin är först och främst tänkt som en biografisk beskrivning av vägen till en framgångsrik nytolkning av psykoanalysen gjord av gentlemannen och psykoanalytikern Jacques Lacan. Lacan var en stor språklig virtuos, artist och begåvning, en framgångsrik bländande modell för ett utvecklat gentlemannaskap i Frankrike under 1900-talets senare hälft med en klarsynt teoretisk nyskapande framtoning. Han var en bra förebild och ledare för sina elever i sin samtid, och lika aktuell idag som en ledande representant för en god psykologiskt skolad persons livsverk och kritiska reflektioner.

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Jacques LacanEn av Jacques Lacans åsikter om existensens villkor innebar, att människan måste söka sig utanför sin familjekrets, för att överhuvudtaget kunna tillägna sig en egen personlighet under sin levnad.

Jacques Lacan skrev själv aldrig någon självbiografi. Sitt privata liv sökte han hålla hemligt i motsats till ex. Freud som tvingades använda mycket av sitt egets livs erfarenheter i sin forskning. Lacans teser om paranoid psykos dedikerades till en kvinna, MTB, Marie-Therese, som var hans första älskarinna. Han gav även en dedikation till sin bror, benidiktermunken Marc-Francois, sin mor och far, samt systern och svågern. Han gav även "homage" till alla som lärt honom psykiatri Claude, Heuyer, Toulouse, Logré, Trénel, Alajouanine, Guillain, Dumas samt Edouard Pichon. I sitt arbete om paranoid psykos (1932) nämner han även vänner och kollegor som: Henri Ey, Pierre Mále (analyserad av Loewenstein och M. Bonaparte) och Pierre Mareschal.

När Lacan publicerar Ecrits är alla namn på släkt, kollegor och vänner från 1932, utelämnade. Å andra sidan understryker Lacan, Gaétan Gatien de Clérambaults inflytande. Dennes inflytande ledde Lacan att börja studera Freuds texter. När Ècrits publiceras understryks även Salvador Dalis och René Crevels (en poet som begick självmord) inflytande.

Jacques- Marie Emile Lacan föddes den 13 april 1901 i en katolsk medelklassfamilj. Mycket tidigt var han en kunskapshungrig bibliofil som terroriserade omgivningen med frågor och incenuanta påståenden. Han samlade på allehanda föremål och var ivrig att tjäna pengar. Alfred Lacan, Jacques far, var en driftig karl med rötterna i Auvergne. Han var inte intresserad av intellektuella frågor, utan arbetade som representant för ett olje- och tvålföretag.

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Jacques, Madeleine och Marc- Francois LacanEmilie Baudry (Jacques mor) ärvde en omsorgsfullt utarbetad kristen kulturtradition och var en hängiven anhängare av mysticism. Emilie, som hade en far som var guldförsäljare och en djupt religiös mor, hjälpte sin man i hans affärer samtidigt som hon uppfostrade barnen. Jacques föddes som första barnet i syskonskaran. Därefter föddes en son som avled i tidig ålder. På juldagen1903 föddes systern Madeleine och 1908 föddes Marc- Francois, även han på juldagen. De första åren bodde familjen i en våning på Beaumarchaisboulevarden, senare flyttade man till Montparnasse intill det prestigefyllda Collége Stanislas, där de bägge sönerna skulle studera.

1916 ville Jacques mot sin fars inrådan bli läkare. Ungefär samtidigt började han intressera sig för filosofi, framförallt Spinozas idéer. På väggen till sitt rum hängde han bl a upp ett stort diagram där han skissade upp "Ethics". Han avsa sig inte sin religiösa bakgrund men blev ateist. Trots detta gifte han sig senare kyrkligt och döpte sina barn. Omkring 1926 avsade han sig däremot sitt andra tilltalsnamn Marie vilket med bindestreck sammanbundits med Jacques allt sedan dopet. 1919 hade han slutgiltigt bestämt sig för att bedriva medicinstudier och 1921 blev han frikallad från militärtjänstgöring till följd av "kroppslig svaghet".

Under tjugotalet börjar Lacan intressera sig för Dadaismen och Charles Maurras idéer. Den sistnämnde träffade han flera gånger och beundrade som en mästare inom språkets område. Alfred och Emilie började oroa sig för sonens ateistiska hållning. På kärlekens område var Jacques mer en 1800-tals aristokrat än en modern vetenskapsman på 1900-talet. Han hade alltid ett flertal älskarinnor och han föredrog smala androgyna kvinnor med smala höfter, platta bröst och långa ben. Extremt förförisk klädde han sig som en "dandy". Lacan var ärelysten och eftersträvade hälsa, välstånd och ära. Han ville inte förlika sig med sitt medelklassursprung utan strävade efter att få tillhöra överklassen. Så småningom lade han sig till med speciella gester och manér och började inför sina kamrater uppträda som en som inte behövde sina rötter, dock utan att dölja sin bakgrund.

Från 1926 till 1930 publicerade Lacan tillsammans med Trénel, Alajouanine, Marchand, Courtois och Heuyer ett flertal arbeten med anknytning till medicinstudierna. Han gjorde en praktikperiod inom neuropsykiatrin och deltog i Henry Claudes kurser. 1928-29 tillbringade han ett år på sjukhuset "Infirmerie Spéciale prés de la Prefecture de Police" till vilket sinnessjuka som påträffades på gatan skickades. Han fick sin läkarexamen (Diplome de médecine légiste) 1931 efter att ha arbetat på Hopital Henri Rouselle 1929-31 och 1932 återvände han till"Saint Annés Clinique de Maladies Mentales et de l«Encéphale" för att få sin specialistkompetens i psykiatri (Doctorat de Etat). Här publicerade han sitt arbete "De la psychose paranoaque dans ses rapports avec la personalite" och lärde känna Clérambault och dennes idéer.

Clérambault underströk observationskonstens betydelse och kulten av "blicken" blev extrem. I motsats till Claude och hans anhängare, som föredrog ett Bleulerianskt synsätt på schizofreni och "vansinne" överhuvudtaget, föredrog Clérambault, liksom Kraepelin, att man försökte hitta ett systematiskt klassifikationssystem för de psykiska sjukdomarna. Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - ClerambaultClerambault föreslog att man skulle definiera psykoserna under en gemensam term: det mentala automatism syndromet. Frasen skulle indikera det "tidigt störda" framför det manifesta beteendet och var baserat på fysiska och sensoriska störningar som alltid var de samma och som subjektet tidigt självt "utsattes för", brutalt utan påverkansmöjlighet, utifrånkommande d v s automatiskt. Genom detta distanserade sig Clerambault från bl a Janet. Även om Clerambault idag kan betraktas som en vakthund som vakade över en rådande ordning, så betraktades han som ett geni av de studenter som läste medicin under överinseende av Henri Claude. Clerambault fick en ögonsjukdom som skulle göra honom blind. Till följd av hans insisterande på synen och observationskonstens betydelse, klarade han inte av detta utan begick självmord genom att i klassisk stil, skjuta sig genom munnen med en pistol den 17 november 1934. Det är knappast betydelselöst att självmordet skedde framför en spegel. Lacans kommentar till händelsen var: "Han missade inte, och det förvånar mig inte." Det är som Neros rader: Vilken artist jag är! När Lacan skrivit sin artikel 1931 om den "paranoida psykosens strukturer" anklagades han av Clerambault för plagiat. Clerambault rev artikeln i strimlor och kastade dem i ansiktet på Lacan.

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Henri EyÅren 1931-36 får anses som avgörande för Lacans tänkande. Han började nu bli känd både som en teoretiker inom psykosens område och en modern tänkare med anspråk på att efterträda Cleraumbault. Lacan appellerade i sina teorier till det växande intresset för psykoanalysen inom psykiatrikerkåren och allmänheten i Paris. Han arbetade både med yrkeskollegor som Henri Ey i "Evolution psychiatrique" och vänner inom den surrealistiska rörelsen. På Saint-Annesjukhuset träffade han Aimée samtidigt som Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - René Crevelhan började träffa surrealister som Salvador Dali. Han blev god vän med René Crevel, mötte André Breton och läste frekvent Pichons arbeten. 1932 kastade Lacan ut barnet med badvattnet i det att han tog avstånd från tankegången om automatism och konstitutionalism. Han föredrog en klinisk praxis rotad i ett dynamiskt tänkande som ex. Politzer och Dali förespråkade. Han var fortfarande en psykiatriker men redan en psykoanalytiker. Han gjorde nu också sin första 150 sidor långa, fenomenologiska, poetiska fallbeskrivning (av Aimée). I stället för att göra en katalog över patientens symtom försökte Lacan gripa den omedvetna meningen i det paranoida motivet. För att göra detta, försökte han dechiffrera Aimées familjeromans. Han upptäckte snart att Aimées paranoia bröt ut tidigt i samband med att hon förlorat ett barn i barnsäng. Aimée anklagade först en syster för att ha stulit barnet sedan överförde hon det inbillade motivet till en väninna och till en Mme Z (en av Paris mest kända aktriser). Lacan demonstrerade hur erotomanin går hand i hand med en homosexuell dimension. Aimée attraherades av en känd kvinna för att hon representerade Aimées ego-ideal. Aimées förvirring fick en daliisk eller lacansk mening genom att det omedvetna s a s tolkade sig själv i motsats till ex. drömmar, som tolkas utifrån. M a o så kunde kanske Aimée betraktas som vansinnig, men hennes vansinne eller paranoia fungerade på ett sätt som inte är främmande i det logiska universat hos skapande människor, teoretiker och andra. Ur detta perspektiv isolerade Lacan också inom samma grupp en "klagande eller sorglig" paranoia och en "självbestraffande" form av paranoia. Dessa determinerades inte som i erotomanin av en tvångsmekanism utan i stället av en "uppbromsning" av personlighetsutvecklingen i det område som har med ego-idealets bildande att göra. Aimée transformerade ett nederlag till självbestraffning genom sin omedvetna tolkning av nederlaget. Hon blev liksom fri att spontant "förbättras" från sin förvirring utan att den psykotiska strukturen i kärnan av hennes personlighet försvann. När hon förstod att hon slog eller anklagade sig själv, då hon anklagade skådespelerskan/systern, förbättrades hennes tillstånd.

Fallbeskrivningen av Aimée blev en likvidering av tesen om att integrera psykoanalysen till psykiatrin. Lacan introducerade i stället vikten av det omedvetna i den kliniska förståelsen. Han var inte en strikt freudian utan återupptäckte Freud i ljuset av Spinosas filosofi i ett speciellt franskt sammanhang och en fransk epok och inom ett kliniskt område som var psykiatriskt. Genom monografin över Aimée blev Lacan välkänd. För Pichon blev han arvingen som skulle föra en fransk tradition vidare. Lacans materialistiska hypoteser i motsats till den psykiatriska idealismens idéer gjorde honom till en hjälte och en segerrik krigare av en sorts Leninism inom det psykiatriska fältet. För en tidigare beundrare av Maurras, med rötter i den katolska medelklassen torde detta ha blivit ganska roande och paradoxalt. Den unge Lacans materialism var frukten av ett antimekanistiskt och antikonstitutionistiskt perspektiv. 1932 var en sådan inställning revolutionerande.

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Systrarna PapinI februari 1933 mördade systrarna Christine och Léa Papin, Mme Lancelin och hennes dotter Geneviéve, när de sistnämda återvände till sitt hem i Le Mans. Papin-systrarnas mord väckte stor uppståndelse och en debatt om dessa till synes "normala" systrars bestialiska dåd fördes. Lacan kommenterade dåden i tidskriften Le Minotaure där han jämförde deras levnadshistoria med Aimées.

Genom Lacans text kan man se hur en ny distinktion mellan psykiatri, kriminologi och straffrätt framskymtar som innebär en tredje väg mellan de förespråkare som ser brottslingen som en stackars vansinnig som borde räddas från giljotinen och de experter som blivit bödelns bundsförvanter. I stället för att göra brottet till en fråga om ansvar eller icke-ansvar, till en fråga om att fördöma eller glömma eller om att bestraffa eller acceptera, ansåg Lacan att brottet tvärtom borde "de-realiseras", återkonstrueras till dess imaginära och symboliska dimensioner. I detta perspektiv, om brottslingen är vansinnig, så är han inte ett monster reducerbar till sina mordiska impulser.

Om vansinne är för människan vad språket är för mänskligheten (humaniteten) så finns inget "naturligt" eller "instinktuellt", inget sub-humant eller super-humant. Det är därutöver välkänt att djur som utagerar medfödda eller instinktuella beteenden, inte gör detta till följd av sadism utan som ett naturligt behov. Tortyr, sexuella perversioner, skräckkabinett, koncentrationsläger och liknande tillhör endast människan, och om den obcena besten kommer från en moders livmoder, så är det också en mänsklig metafor, som Freud demonstrerat i sin teori om drifterna, så kär för den unge Lacan.

Lacan förkastar alltså alla teorier om ras eller degeneration, men han kritiserade även det tidiga dynamiska perspektivet om hereditet genom att visa att brottslingen inte är utan ansvar för sina handlingar. Detta eftersom vansinnet är en främmandegjord mänsklig verklighet/aktivitet och inte det motsatta till ett illusoriskt resonemang. Lacan följer Freuds budskap och liksom de-realiserar brottet utan att avhumanisera brottslingen. På samma gång understryker Lacan att psykoanalysen förklarar kriminologins ständiga gåta eftersom den fastnat i ett symmetriskt oändligt "maskläge" mellan förstånd eller vansinne, människa eller djur, Gud eller Satan osv. Trots att inte alla brott är likadana och även om brottslingar är människor. I motsats till Marie Bonaparte, Paul Schiff, Édouard Toulouse, Benjamin Logre och Henri Ey så vägrade Lacan gå med på föreställningen att en psykiatriker eller psykoanalytiker kunde kallas in som ett expertvittne. Varje sådan person har inget annat alternativ än att inta en position där han tvingas ta ställning till illusoriska kategorier som vansinnig eller frisk.

Lacan flyttade det psykoanalytiska lyssnandets konst till den psykiatriska observationens fält. 1950 skrev Lacan om Papin-systrarna att detta fall "visar att analytikern ensam är kapabel att demonstrera emot den rådande uppfattningen". Lacan lånade sig aldrig till expertutlåtanden utan behöll den etiska dimensionen av visuell observation som han lärt av Clerambault. Konkret innebar detta att han utvecklade en klinisk moral uppbyggd på patientpresentationer. "Analyserad" på Saint-Anne av en kvinnlig paranoid patient, skulle Lacan genom hela sitt liv vara trogen de intagna på sitt första "residens".

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Maria BonaparteSPP (Société psychanalytique de Paris) bildades 1926 av Maria Bonaparte och Madame Solkonika. Liksom Sacha Nacht, Daniel Lagache, Pierre Mále, Marc Schlumberger, John Leuba och många fler, tillhörde Lacan den andra generationen i SPP. Rudolph Löwenstein (Maria Bonapartes älskare) blev den mest anlitade analytikern för träningsanalyser i Paris under 30-talet. Lacan började i analys hos honom 1932, några månader innan han publicerade sina teser om paranoia (Analysen av Aimée). Lacan upptäckte psykoanalysen genom att läsa Freuds texter, inte som en erfarenhet på soffan. Hans livsuppgift karaktäriserades redan från början av en personligt färgad omtolkning av Freuds teorier utanför varje överföringsrelation till en träningsanalytiker från den första generationen. Han ville vara frilansare i den psykoanalytiska teorin vilket gjorde att han också avbröt analysen hos Löwenstein.

Sedan 1934 var Lacan en medlem av SPP. 1936, en kort tid efter att han utsetts till fullvärdig medlem (tvärtemot Löwensteins inrådan men efter påtryckningar från Pichon) och som en kompromiss för att Heinz Hartmann invaldes i föreningen, skrev Lacan "De l´impulsion au Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Heinz Hartmanncomplex" (från impulser till komplex) innehållande två kliniska fall, där han för första gången presenterar de tankegångar som återfinns i "Stade du Miroir" (Spegelstadiet, 1936) och avsnitt-et om familjen som Wallon publicerat i Encyclopédie francaise (1938).

När Lacan lade sig på soffan hos Löwenstein såg det ut som den senare hade en lysande karriär framför sig. Löewenstein, som flyttat till Paris från Berlin för att hjälpa Bonaparte strax efter bildandet av SPP 1926, kände sig nu hemma i Frankrike och kunde inte vid denna tidpunkt ana sig till att han åter måste emigrera. Krönt av den prestige som tiden i Berlin givit honom och understödd av Marie Bonaparte hade han alla kvalitéer som behövdes för att leda den franska gruppen. Född 1898 var han den yngste medlemmen i den första generationen psykoanalytiker och åldersmässigt tillhörde han alltså fortfarande framtidens praktiska utövare.

Man kan anta att så snart som Löwenstein accepterat att analysera Lacan, så kom han att inse att analysanden också skulle komma att bli hans största rival. Utan tvekan var han snabb att inse Lacans teoretiska genialitet, hans arbetskapacitet, charmanta personlighet och det är troligt att Löwenstein högaktade och avundade honom. Löwenstein var tekniskt rigorös och höll hårt på de ramar och regler han själv formulerat och beskrivit i olika artiklar som: motståndstolkning, fasta tidsmässiga ramar, vägran att godta teoretiska resonemang i överföringsrelationen, försök att minska narcissismens uttryck, kort sagt allt som karaktäriserar en ortodox terapeutisk teknik i enlighet med IPA: s klassiska direktiv. I ett brev till M. Bonaparte daterat 22 februari, 1953 säger en besviken Löwenstein följande om Lacan: Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Löwenstein"Det du talar om för mig om Lacan är deprimerande". Han är en ständig källa till konflikt för mig: å ena sidan hans brist på karaktär å andra sidan hans intellektuella kapacitet som jag uppskattar om än med våldsamma invändningar. Men problemet är att även fast vi kom överens om att fortsätta den avbrutna analysen efter hans inval (i SPP) så vägrade han fortsätta efter invalet. Man lurar inte folk i så viktiga angelägenheter utan betydande konsekvenser (Låt detta stanna mellan oss). "Jag hoppas att hans lärjungar som blivit analyserade som i en slags brådska, om man överhuvudtaget kan säga att de blivit analyserade, inte blir accepterade" (i föreningen). Analysen slutade tveklöst i ett sammanbrott, inte för att Lacan var oanalyserbar, utan därför att den latenta dispyten mellan de bägge gällde den terapeutiska tekniken och analysens mål. För Lacan var analysen en intellektuell, teoretisk resa och upptäckt av själen medan Löwenstein betraktade analysen som först och främst en medicinsk metod för symtomlindring. I analysen insåg troligtvis Lacan att hans seniorer, med undantag av Pichon, inte var rättvisa bedömare av honom. Aggressiv, ambitiös, arrogant, respektlös och rebellisk utarbetade han en egen personlig doktrin inom utkanterna av SPP, som han utnyttjade som språngbräda i akt och mening att få ut erforderliga legat för sin privata praktik.

Den 29 januari 1934 gifte sig Lacan med Marie-Louise Blondin, en gazell-liknande överklasskönhet. Bröllopet var katolskt och för vigseln anlitades chefsabbotten för Hautcombe-klostret. Marie-Louise som kallades Malou, var syster till en känd och aktad kirurg och genom giftermålet fick Lacan tillträde till Paris överklass. Med Malou fick han tre barn Caroline född 1934, Thibaut född 1939 och Sibylle född 1940. Lacan bodde först på rue de la Pompe, sedan på Malesherbes-boulevarden. 1936 öppnade han sin psykoanalytiska privatpraktik trots att han vid tillfället just utsetts till läkare vid de statliga psykiatriska sjukhusen. Han fortsatte dock att behandla patienter vid Saint-Anne.

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Ernst Jones1936 besökte Lacan för första gången en IPA-kongress i Marienbad. Staden som ligger nära Österike var vald i händelse av att Anna Freud med kort varsel skulle tvingas återvända till Wien. Förutom Lacan, representerades den franska gruppen av Marie Bonaparte och René Spitz. Lacans avsikt var att presentera sin teori om spegelstadiet, en term som han f ö hämtat från Henri Wallon och senare omtolkat.

Efter tio minuter av sin presentation, avbröt ordföranden Ernst Jones honom. Förargad, skällde Lacan ut Jones och lämnade mötet utan att bifoga sitt tal till möteshandlingarna. Större delen av talet publicerades 1938 på Wallons begäran i Encyclopédie franaise . Oaktat bråket med Jones, ansåg Lacan att han på kongressen, hos Wien-gruppen, erhållit stöd för sina teorier. I Zurich 1949 skulle han komma att lägga fram den slutliga versionen av spegelbildsteorin.

Lacans genialitet var olik Freuds. Den låg mindre i en förmåga att skapa ny kunskap och mer i en förmåga att sammanföra kunskap från flera områden. Lacan hade sänt sina teorier till Freud som svarade med att återsända ett underligt vykort, delvis överstruket. Freud hade tvekat om han skulle skicka kortet till Alfred Lacan som bodde i Boulogne eller om han skulle skicka det till sonen Jacques som bodde på rue de la Pompe. Freud erkände mottagandet av Lacans gåva med hövlig likgiltighet: "Tack för att ni översände era teser." Lacan behöll kortet under några år varefter han skänkte det till en av sina analysänder. Efter Lacans död, blev analysanden analyserad av en psykoanalytiker som gått i träning hos Lacan. Analysanden nämde vykortet och psykoanalytikern fick det med tillåtelse att publicera vykortet i tidskriften Ornicar? Historien påminner om Edgar Allan Poe´s berättelse The Purloined Letter som Lacan själv refererat och tolkat. 1932, när fallbeskrivningen av Aimée gjordes, närde Lacan en önskan och en förhoppning om att Freud skulle förstå eller intressera sig för vad Lacan gjorde. 1936 uppfattade han Ernst Jones avbrott som ett censuringripande. 1938 när Marie Bonaparte mottog den åldrade Freud i Paris, på väg till exilen i London, avstod Lacan medvetet att delta i den mottagningskommitté och uppvaktning, som prinsessan anordnat till Freuds ära. Lacan visste att han lät sin sista chans att möta psykoanalysens grundare, Mästaren, gå sig ur händerna. Hade Lacan beslutat sig för att besöka Freud skulle det ha blivit ett stort misstag.

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Anna och Sigmund Freud på flykt undan nazismen via Paris mot London, 1938Konfrontationen skulle som bäst ha kulminerat i ett missförstånd, i värsta fall som en katastrof. Lacan identifierade sig i väsentligt högre utsträckning med Freuds texter, som han använde som verktyg för egna doktriner, än med Freuds person. Lacan etablerade liksom ett band mellan en läsare och en författare distanserad från varje personligt eller didaktiskt färgad relation.

Sedan 1933 hade en mystisk utlänning fascinerat de intellektuella kretsarna i Paris med personligt färgade uttolkningar av Hegels texter. Mannen kallade sig Alexandre Kojéve men hette egentligen Alexandre Kojevnikov. Kojéve var född i Ryssland 1902 och därmed jämnårig med dem som liksom Lacan bevistade och fascinerades av hans föreläsningar. Vid sidan av Lacan satt män som Raymond Queneau, Georges Bataille, Raymond Aron, som fastnitade i sina bänkar, överväldigade av Kojéves retoriska förmåga och intellektuella kapacitet. Andra som varje vecka besökte seminarierna var Maurice Merleau-Ponty, Simone de Beauvoir, Eric Weil, Fader Fessard, Pierre Klossowski, Alexandre Koyré, Jean-Paul Sartre och Andre Breton.

Kojéve, som sett sin far dö i rysk-japanska kriget och sin första styvfar mördas av tjuvar, tvingades 1919 till följd av sin överklasstillhörighet att flytta till Heidelberg för att fullgöra sina akademiska studier. Han lärde sig snabbt det tyska språket och började studera den hegelianska filosofin. 1928 flyttade Kojéve till Paris. Trots att revolutionen i Ryssland tvingat honom i en frivillig landsflykt, blev han de revolutionära idealen trogen och han kallade sig själv för stalinist. Varje år besökte han även Sovjetunionen. För att finansiera sina studier i Tyskland sålde han de familjejuveler han lyckats undandra från Sovjetstatens konfiskation. Pengarna investerades i ett företag som gick i konkurs i början på trettiotalet, varför han såg sig nödsakad att ta anställning för att klara sitt uppehälle. Vännen André Koyrés inbjudan till Kojéve, att hålla seminarier om Hegel kom därför vid ett lämligt vald tillfälle.

Hegels teorier introducerades egentligen i Frankrike 100 år tidigare av Viktor Cousin. Denne gjorde flera besök i Tyskland hos Schlegel, Goethe och Hegel. Om det första motståndet mot psykoanalysen i Frankrike rörde sexualteorin, så gällde motståndet mot Hegel initialt hans dialektik. Hegel i Cousins tappning gjordes mer "positiv" och mindre barbarisk, och teorin kunde under den första hälften av 1800-talet få ett visst genomslag i Descartes land. Men genom det fransk-tyska kriget (1870) kom de nationalistiska strömningarna i Frankrike att förpassa alla tyskinspirerade teorier, så även Hegels, till surrealister, autodidakter, grubblare och den lönnliga extremismens utmarker.

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - HegelDe som deltog i Kojéves föreläsningar hade intrycket av att de levde i ett kaotiskt tidevarv som tvingade dem att reflektera över det förflutna. Idéen om att leva i slutet på historien, uppfyllde dem som deltog i Kojéves nygamla introduktion av Hegels texter i Paris. Genom Kojéves tolkning av Hegel upptäckte den franska intelligentian en radikalt omstörtande filosofi fullt jämförbar med den franska revolutionens idéer.I motsats till sina revolutionära föregångare trodde inte Kojéves åhörare att de kunde "göra sin historia", men de kände sin förmåga att lära och dra slutsatser av den historia som föregått dem. Kojéves kommentarer och reflektioner kring Hegels texter underströk detta. Kojéve pekade också på konsten att läsa en text och att uttolka den. Det var genom Kojéve som Lacan lärde sig hur man kan få Freuds texter att visa och säga mycket mer än vad de explicit uttrycker. Lacan tog speciellt fasta på två hegelianska metaforer: "Schöne Seele" och allegorin om herren och slaven. Lacans livsprojekt och hans insisterande på "the return to Freud" är bl a hämtad från Kojéves lika starka insisterande på "the return to Hegel." Den betydelse som Kojéve fäste vid begäret återspeglas också starkt i Lacans tänkande exempelvis i satsen: att begäret är den Andres begär. Begäret är begäret efter igenkänning, det är inte begäret efter ett objekt, utan efter en annans begär. Människans begär är antroprogenetiskt och skiljer sig från djurens i så måtto att det inte riktas mot ett objekt utan mot en annans begär. Enligt Kojéve så bestäms den sexuella relationen mellan man och kvinna av: Att begäret är mänskligt ifall man inte begär den andres kropp utan den andres Begär. Människans historia är historien om begärda Begär.

Kojéves influens på Lacan var bokstavlig. Varje gång Lacan konfronterade Hegels texter gjorde han detta i ljuset av Kojéves meditation kring dessa texter. Lacan tillförde egentligen aldrig själv någon omtolkning av Hegels texter som Kojéve inte redan gjort. Kojéves stora betydelse för generationerna mellan åren 1933-55 är lätt att föreställa sig. Hans betydelse för Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Merleau-Ponty, Bataille, Caillois och många flers tänkande var lika stort som för Lacan.

Med undantag av Clerambault, så gjorde Lacan egentligen aldrig anspråk på att bli kallad Mästare eller ännu hellre ett Fadersnamn. När han kallade sig själv för freudian, så var det för att situera sig själv som uttolkare av en text och inte som en lärjunge till en teoretiker. När han lånade idéer från Merleau-Ponty, Levi-Strauss eller Jakobson angav han sina källor och visade tillbörlig respekt för dem. När det gäller Kojéve förhåller det sig annorlunda. Kojéves betydelse för Lacan antyds mer implicit i hans texter. Kojéve tycks ha varit som en själslig tvillingbroder för Lacan och det är uppenbart att han identifierade sig fullständigt med Kojéves sak att kommentera en Mästares texter, åtminstone under de sex år som Kojéves seminarier pågick (1933-39). Lacan delade med Kojéve en speciell smak för det provocerande och lite mystiska såväl som en djupsinnig fruktan för att själv publiceras i skrift. Till skillnad från Kojéve som blev lite av en saks vakthund, ville Lacan hellre bli monark i en psykoanalytisk förening i behov av en Mästare. Kojéve avled 1968. När Lacan fick kännedom om dödsfallet sprang han in på sitt rum och hämtade en av Kojéve personligt dedikerad upplaga av Phänomenologie des Geistes. Detta var sannolikt ingen tillfällighet.

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Sylvia Bataille i öm scen med medaktörLacan förälskade sig i Sylvia Bataille 1939 och han gifte sig med henne 1953. De hade möts som vänner 1934 och 1936. Sylvia flyttade ifrån Georges Bataille 1933, men tog inte ut skilsmässa. Hon var en välkänd filmstjärna, judinna av romanskt ursprung. Med sitt muntra temperament hade hon en charm och en humor som Lacan tilltalades av, utöver hennes smäckra framtoning. Tillsammans med Sylvia Maklés, som hennes ursprungliga namn var, skulle Lacan komma att leva ett mer bohemiskt liv än vad han gjort tillsammans med Marie-Louise Blondin. 1942 hyrde Lacan en våning på 5 rue de Lille, där han skulle komma att bo fram till sin död. Sylvia hade tidigare en dotter tillsammans med Georges Bataille som blev psykoanalytiker. Tillsammans med Lacan fick Sylvia sedan ytterligare en dotter, Judith. När Marie-Louise Blondin fick veta att hennes mans älskarinna var gravid övertalades hon av sin bror Sylvain att ta ut skilsmässa. Separationen mellan Lacan och Blondin offentliggjordes inte förrän kriget var slut, varför dottern Judith som föddes 1941, fick efternamnet Bataille.

Georges Bataille och Jacques Lacan hade lärt känna varandra oberoende av Sylvia, genom Kojevés seminarier redan 1933. De två männen respekterade och högaktade varandra utan att dela varandras åsikter. Bataillle uppmanade Lacan att skriva och publicera sig, speciellt under 1939, när han överväldigad och förskräckt över nazismens framfart inte hade någon lust att skriva. Under krigsåren arbetade Lacan framförallt i sin privatpraktik. Han skrev mycket lite och undvek all publicering. Vid École des langues orientales, studerade han kinesiska och fick ut en examen. Utan att delta i motståndsrörelsen arbetade han gentemot Vischy-regimen för att utverka uppehålls- och arbetstillstånd för judiska vänner, som sökt sin tillflykt till den ickeockuperade zonen eller till Paris.

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Karen HorneyAndra världskriget fick naturligtvis stora återverkningar för psykoanalysens spridning och utveckling. Inte minst som att många tidigare europeiska analytiker tvingades emigrera till USA. Redan innan och under andra världskriget kunde man börja skönja tre olika "riktningar" eller "skolor" på den nordamerikanska kontinenten: Karen Horney, Margaret Mead, Abram Kardiner, Ruth Benedict, Erich Fromm med flera började kritisera Oidipusteorin och inrikta sina terapeutiska strävanden mer mot personlighets-karaktäristik och sociala beteendemönster. En annan trend företräddes av Frantz Alexander som grundade den s.k. Chicago-skolan i ett försök att assimilera den psykoanalytiska teorin till den psykosomatiska medicinen. En tredje Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Franz Alexandertrend, ego-psykologin, låg närmare Freuds klassiska doktrin, men gjorde en komplett revision av den andra topografiska modellen. Rudolph Löwenstein, Ernst Kris, David Rapaport, Erik Erikson, Heintz Hartmann gjorde en modell som diametralt motsade Freuds tes om att jaget inte är herre i sitt eget hus och Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Melanie Kleindennes dödsdriftsteori.

Delvis beroende av sin rivalitet till Melanie Klein stödde den i England bosatta Anna Freud ego-psykologins företrädare inom IPA. Detsamma gjorde Jeanne Lampl de Groot som själv analyserats av Sigmund Freud med åtföljande anseende. Till dessa tre tendenser måste Melanie Kleins "skola" tillfogas, som också understöddes av Ernst Jones. Kleinianerna gjorde en omtolkning och noggrann läsning av Freuds texter som i många stycken påminner om den "unge" Lacans. Trots motsättningarna till Anna Freud lämnade aldrig Melanie Klein den brittiska föreningen och hennes teorier fick ett visst genomslag inom IPA, framför allt på den latinamerikanska kontinenten.

Efter andra världskriget uppstod i Frankrike en debatt om psykiatrin. Diskussionerna rörde allt från kommunistiska ideal till sjukhusmodernisering och farmakologiska genombrott. Inom SPP gjorde tre män anspråk på att leda den psykoanalytiska föreningen i det vacum som uppstått Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Sacha Nachtefter krigsslutet och bl a Lövensteins emigration: Sacha Nacht, Daniel Lagasche och Jacques Lacan. Förutom Nacht fanns det fem "titular"-medlemmar i föreningen vid krigsslutet som var verksamma som träningsanalytiker: Schlumberger, den åldrade Parcheminey, John Leuba Maurice Bouvet och Lacan.

Den som var mest beundrad var kanske Schlumberger som hade flera välkända analysander: Safouan, Granoff, Yves Dalibard och Julien Rouart. Parcheminey som också analyserat Bouvet hade Francis Pasche och Margaret Williams-Clark i analys. Leuba analyserade Jean Favreau och Pierre Luquet. Bouvet analyserade André Green, Franois Perrier, Michel de MUzan och Daniel Lagasche i hans andra analys. Lacan hade förutom de studenter som följde honom vid utträdet 1953, Jean Kestenberg och René Diatkine på sin soffa.

Sacha Nacht deltog liksom Lacan tidigt i den dynamiska psykiatrins framväxt i Frankrike. 1925 gick han i terapi hos Lövenstein under 2 1/2 år och blev därefter medlem i SPP 1927. Följande år öppnade han privatpraktik och blev 1929 fullvärdig ("titular") medlem i SPP. Vid 28 års ålder hade han på så sätt blivit den yngste mästaren i den andra generationen. Redan före kriget var hans rykte som en god kliniker väletablerat. Som chef vid det Psykoanalytiska Laboratoriet på Saint-Anne från 1931, kom han att stå vid sidan av de intellektuella aktiviteter som bl a Lacan ägnade sig åt. 1935 gifte han sig med Lydie Farman som hade gått i analys hos Sophie Morgenstern. 1936 deltog han i Marienbad-kongressen (som observatör) och därefter besökte han Freud i Wien för att påbörja en analys. Eftersom Freud talade dålig franska vid denna tidpunkt, hänvisade han Nacht till Hartmann. När Nacht avslutat terapin hos Hartmann återvände han till Paris. Freud hade under tiden rekommenderat honom för en annan fransk patient med hänvisning till hans kliniska kunnande. Under kriget deltog Nacht i ett motståndsnäst och internerades av tyskarna. Marie Bonaparte hade inte särskilt mycket till övers för sin rival, som hade erhållit Freuds gunst, men bägge delade intresset för den medicinska inriktningen av psykoanalysen. Sacha Nacht efterträdde 1949 John Leuba som ordförande i SPP. Den nye ordföranden modifierade själv föreningens stadgar och föreskrifter med visst bistånd av Lacan. Tre år senare, 1952, utsåg Nacht sig själv till chef för det nyskapade Institutet för Psykoanalys. Institutets tillkomst var avhängigt en gåva från mellaneuropeiska judar som tvingats emigrera till USA. Institutet skulle avlasta SPP dess funktion som utbildare av nya psykoanalytiker samt utfärdande av "titular"- och "adhere"-medlemskap i föreningen, och härigenom lyckades Nacht få kontroll över alla direktiva positioner inom föreningen.

Marie Bonaparte som till 50-talets början haft ett stort, för att inte säga avgörande, inflytande i föreningen, fick nu se sig helt undanskuffad. 1951 omnämndes hon som hederspresident i föreningen. Men, om Marie Bonapartes förhållande till Sacha Nacht var kyligt så tyckte hon än mer illa om Lacan som hon ansåg vara en paranoid pratmakare. Sacha Nacht med sin medicinska förankring i neurobiologin företrädde framförallt en policy som understöddes av den ego-psykologiska inriktningen inom APA och IPA. Han var motståndare till den lay-analysis-inriktning som bl a prinsessan förespråkade. Nacht, liksom även Lacan hade övertygelsen att man måste ha en medicinsk utbildning i grunden för att utöva psykoanalytikeryrket. Skillnaden mellan dem var att Lacan ansåg att man praktiskt skulle arbeta på mentalsjukhus. Hans insisterande på detta var inte för att medicinsk kunskap var ett substitut för ett adaptivt ideal av organisationsmässiga eller pragmatiska skäl, som Nacht trodde, utan Lacan rekommenderade en psykiatrisk specialisering utifrån epistemologiska grunder. Denna skulle ackompanjeras av litterär, filosofisk och antropologisk träning. 1949 var Lacans åsikter närmare Henri Ey´s än Sacha Nachts på denna punkt.

Trots stora motsättningar mellan Nacht och Lacan hade de nära relationer och respekterade varandra. T o m efter brytningen 1953 då Lagasche och Lacan lämnade föreningen. Nacht beundrade Lacans doktrinella kapacitet och Lacan beundrade Nachts kliniska förmågor. Efter splittringen av föreningen fortsatte Lacan att rekommendera Nacht för patienter. Bägge hade också ett stort begär efter pengar och igenkänning, vilket var starkt sammankopplat till deras respektive sätt att ge uttryck för sina ambitioner, När Sacha Nacht gifte om sig med Edmée Schemla 1952, var Lacan och Sylvia Bataille bröllopsvittnen.

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Daniel LagacheDaniel Lagache roll i föreningen vid 50-talets början var att han sökte medla mellan de konflikter som börjat uppstå mellan Lacan och Nacht i föreningen. Han hade också ett visst stöd av Marie Bonaparte. Till skillnad från Lacan och Nacht hade Lagache också en positiv hållning till lay-analysis., eftersom detta bl a sammanföll med hans idéer om att integrera psykoanalysen med universitetsutbildningarna. Med sin vältaliga förmåga hade han lätt för att undervisa sina studenter företrädesvis genom att kommentera texter.

I motsats till Nacht och Lacan publicerade Lagache 1966 en underlig artikel om sina erfarenheter från sin analys (1933-36) med Lövenstein. Av artikeln framgår att Lagache betraktade sin analytiker som en dubbelgångare och rival. Lagache var märkt av en tvångsmässig svartsjuka till sin yngre bror, och denna rivalitet spelades upp i överföringen utan att egentligen lösas. Lövenstein tvingade Lagasche att sluta analysen när Lagasche i en dröm jämförde sig själv med Freud. Ändå uppmanade Lövenstein sin adept att publicera sin terapihistoria och vitsordade att Lagache skulle utses till "titular"- medlem i föreningen. Lagache försökte integrera Janets psykologi med Freuds teorier och tog därvid fasta på ett uttryck Freud omnämnt en gång i sina arbeten: den kliniska psykologin. Lagache omöjliga försök att förena den akademiska psykologin med psykoanalysen kulminerade 1949 i ett arbete kallat psykologins enhet (Lunité de la psychologie) [Paris: PUF, 1983]. 1953 utsågs Lagasche till professor vid Psykologiska Institutet vid Paris Universitet. Där började han 1958 att hålla seminarier kring olika freudianska begrepp. Han upprättade en förteckning och fick hjälp av två av Lacans analysander, Jean-Bertrand Pontalis och Jean Laplanche, som förberedde varje veckoseminarium åt honom. Pontalis/Laplanche´s bidrag till Lagache seminarier kom därefter att publiceras under rubriken Vocabulaire de la psychoanalyse. Vid publiceringen uppstod en konflikt mellan professorn och hans medhjälpare. Lagache ville att endast att hans namn skulle tryckas på omslaget. Pontalis och Laplansche hävdade å sin sida att arbetet utförts självständigt av dem och att Lagasche namn borde omnämnas på sin höjd genom att man skrev att arbetet utformats under "överinseende" av honom.

Efter Freuds död intog IPA en tolerant inställning till olika psykoanalytiska riktningar under förutsättning av att utövarna höll sig inom de tekniska regler och ramar som organisationen fastställt. För att undvika kaos och skydda sig mot sekterism och utbrytningar löste IPA den egentligen olösliga motsättningen som fanns inbyggd i Freuds upptäckt, genom att skapa ett skråväsende med en illusorisk demokratisk överbyggnad och lokala enväldiga ledare. Det sammanhållande "kittet" i organisationen blev insisterandet på att var och en inom kejsardömet skulle underkasta sig vissa tekniska förutsättningar för att få utöva yrket. De lokala ledarna, dessa den psykoanalytiska rörelsens baroner, hade inom dessa ramar stora befogenheter att exempelvis ge sitt samtycke till olika psykoanalytiska experiment och "riktningar" så länge de inte riskerade torpedera den pragmatiska enigheten inom kejsardömet. Eftersom den heliga tekniken, det fundament som bar upp hela organisationen, omöjliggjorde ett sant innovativt arbete liknade det kejsardöme som Freud skapat vid femtiotalets början, en papperstiger i en porslinsaffär. Härigenom var Lagasche akademiska liberalism liksom Sacha Nachts medicinskt inriktade envälde rumsrent hos IPA: s ledarskap. Lagache representerade något av en "brittisk" linje och Nacht en "amerikansk". Bägge dessa mäns ambitioner och terapeutiska hållning rymdes s a s inom IPA. Lacans position var däremot annorlunda.

Två olika texter uttrycker delvis Lacans position. Bägge antogs som SPP: s antagningsregler vid de förändringar som Nacht företog vid sitt tillträde som president 1949. Den ena upptar de förberedande uppgifter som en presumtiv analytiker bör underkasta sig, den andra vilka allmänna förutsättningar som bör gälla för en barnanalytiker. Lacan erkänner och framhåller värdet av den medicinska kunskapen och universitetsstudier överhuvudtaget, men framhåller att en psykoanalytiker måste vara en "honnéte homme", en gentleman på klassiskt franskt manér, en kultiverad Bourgeois, elegant, sympatisk, välutbildad, nyfiken och över allt annat, inte psykotisk. Läroanalysen skall vara ett personligt elddop om minst 4 år. Den presumtive analytikern skall även genomföra två handledarledda analyser varvid handledaren måste vara en annan "titular"-medlem än kandidatens egen analytiker. Lacan etablerade även en teoretisk distinktion mellan "adhering"- och "titular"-medlemmar till skillnad från den enbart hierarkiska distinktion som gällt innan. De första har uppfyllt kraven för att antas till psykoanalytikerutbildning. De senare har visat att de är kapabla att omsätta sina egna terapierfarenheter till en situation i vilken de befinner sig som lärare. Lacan gjorde tillgången till "titular"-graden avhängigt ett supplement, en "en plus ", nämligen en doktrinell funktion som inte skulle vara utanför överföringsrelationen utan begränsad av denna. Läroanalytikern skulle vara en teoretiker i terapi eftersom teknisk träning styr den tekniska intelligensen. Genom dessa regler som Lacan alltså utformade under Nachts överinseende och godkännande, i den Instruktionskommision som Nacht bildat, tenderade SPP att autentiskt bli en psykoanalytisk förening överordnat en sammanslutning av en grupp psykoanalytiker. Den gemensamma saken eller politiken - att vidareföra Freuds upptäckt - blev m a o överordnad de enskilda medlemmarnas ambitioner och intressen. Det garanterade en rätt att utöva ett yrke på basis av en förmåga att vidareföra en tillägnad erfarenhet, utan att denna rätt hade prioritet över förmågan. Jaget var inte mästare i sitt eget freudianska hus.

När det gällde barnanalytiker uppställde Lacan ungefär liknande villkor och regler. Reglerna som Lacan formulerade svarade mot Nachts intensioner vid omorganisationen 1949, men fick absurda konsekvenser: Vem som helst kunde analyseras av en "adhering"-medlem, men eftersom denne inte hade rätt att genomföra en träningsanalys, hade den som valde honom enbart rätten att vara "sjuk". Närde analysanden en önskan om att bli psykoanalytiker, måste han avbryta analysen för att gå i läroanalys hos en "titular"-medlem (efter kommisionens godkännande). M a o blev "adhering"-medlemmarna dömda att analysera de "sjuka" medan "titular"-medlemmarnas analysander bedömdes som "icke-sjuka" av kommisionen. I teorin skapades en vanvettig situation eftersom det är klart att värdet av en terapi inte följer sådana kriterier. I praktiken innebar uppdelningen en veritabel "födelsekontroll" av psykoanalytiker.

SPP:s styrelse hade följande sammansättning 1951: Marie Bonaparte (hederspresident), Nacht (president), Lacan (vicepresident), Lagache (bisittare), Bouvet (kassör), Pasche (sekreterare) och Instruktions- och Antagningskommisionen bestod av följande ledamöter: Sacha Nacht (president), Bouvet, Lacan, Parcheminey, Lagascqhe, Schlumberger och Pasche. 1952 övertogs Instruktions- och Antagningskommitens funktion och därmed också antagningsreglernas utformning, av det efterlängtade och nystartade Institutet för Psykoanalys. Därmed började även intrigerna och bråken inom föreningen att manifesteras.

Under en period, i samband med invigningen av det nya institutet hade det gått rykten om att att Lacan inte följde IPA: s tekniska föreskrifter. Lacan praktiserade sedan länge sk korta sessioner dels som ett sätt att för egen vinning tjäna mer pengar och dels för att det enligt honom själv befrämjade analysen av hans patienter. När frågan formellt togs upp i SPP förnekade han först detta. Därefter lovade han att följa IPA: s direktiv, men övergav sina utfästelser. Efter ett ställt misstroendevotum mot honom i juni 1953 tvingades han avgå som den nytillträdde president han var vid tidpunkten för överläggningen (han utsågs till president i januari).

Lacans liv och arbete efter 1953 fram till hans död 1981 är välkänd och väldokumenterad. Han började sina så kallade veckovisa seminarier som finns nedtecknade av lärjungar, startade och upplöste psykoanalytiska föreningar, bedrev terapier och s k läroanalyser. Under 60- och 70-talet var han en nestor med närmast orakelmässig framtoning i de högre skikten i den konstnärliga, kulturella, psykoanalytiska och akademiska gräddan i Sydeuropa bl a Frankrike och Italien och dess huvudstäder. Lacans teorier har idag stor spridning även i Latinamerika och östra delarna av Nordamerika.

Låt mig nu ge ett exempel på Lacans teoretiska diskurs och försöka beskriva hur den psykiska apparaten är uppbyggd utifrån Jacques Lacans indelning av den i tre separata fält eller register: Det Reala, det Imaginära och det Symboliska.

Svein Haugsgjerd har beskrivit hur Lacan "distanserade sig från Freuds strukturella modell" (det, jag och överjag), framförallt som den kom att utformas och utvecklas av den amerikanska ego-psykologin. I stället föreslog Lacan en egen tredelad modell över hur människans mentala apparat är uppbyggd: det Imaginära, det Reala och det Symboliska. Denna modell liknar knappast någon annan, utan har sin utgångspunkt i att det är människans språk och förhållande till sitt språk som strukturerar det som kommer att bli subjektet. Det strukturalistiska synsättet är framträdande i Lacans teori liksom intresset att söka ett svar på frågan: Varför är vi överhuvudtaget varelser med ett medvetande? Ett huvudtema som återkommer som ett svar på denna fråga är att vi förhåller oss till oss själva, inte direkt, utan förmedlat via två helt skilda typer av register: bilden och det talade språket.

Måhända är det så att den elementära strukturen av mänsklig utveckling återfinns i just symbolernas och språkets påverkan och förvanskning av våra upplevelser eller perception. Tragedin och paradoxen i det mänskliga varat tycks nämligen inte så sällan bero på att vi trots allt, faktiskt genom att acceptera språket som ett substitut för en omöjlig återförening med en ursprunglig icke-verbal livmoderstillvaro, också därmed föreskriver eller accepterar för oss själva att vi därmed för alltid kommer att vara märkt av en önskan och ett begär efter denna återförening. Språket självt som symboler för det vi önskar förmedla bygger nämligen in en ytterligare frånvaro eller ett ytterligare oöverbryggbart avstånd till den förening som vi genom att anta språket vänder ryggen. Vi vidgar eller bygger så att säga in avstånd, frånvaro, kastration, allt mer in i de strukturella förutsättningarna för hela vår mänskliga existens.

Språkligt fastlagda familjemönster och det kulturspecifika meningsinnehållet kulminerar på ett underligt sätt i fantasin om individualitet. Individualiteten pekar nämligen på ett omedvetet som är "förväntat" utifrån faktat att individen själv förväntar att "något eller någon", någon annanstans vet mer än han själv om hans individualitet. Detta något (eller någon) avkräver individen en slags förutbestämd åsikt eller vilja om sin egen individualitet eller subjektivitet, vilken han bara kan återge i sitt tal. Jaques Lacan har kallat detta locus för; den Andre.

Ni vet om att språkets effekt, identifikationen och perceptionen av symbolen, stimulerar hjärnfunktionen, inte tvärtom. Människan har ett omedvetet för att de talar. Djur saknar det omedvetna därför att de inte har något tal. Det vi vanligtvis kallar bortträngning och verbal symbolisering är konkurrerande processer vilka båda markerar slutet på en period i det tidiga barnets liv när barnet varit till övervägande grad upptaget av en narcissisk självspegling i omvårdnadspersonernas ansikten och som därmed övergår i en period som innebär skapande eller bildande av ett sekundärt omedvetet. I och med att barnet lärt sig att tala styrs barnet av språkets egna transformationslagar. Transformationslagarna förändrar karaktären på symboler från en mening till en annan, vilket härefter pågår under resten av livet. En form av symbol som Lacan betecknat som Real står utanför den mentala apparaten medan en annan symbol som har betecknats som Imaginär representerar den Reala i individens fantasier och tankar. En tredje symbol representerar denna imaginära representation i talet och denna s.k. Symboliska symboler, ordet, representerar representationen (ordet är en närvaro gjord av frånvaro). För att bli Imaginär transformeras den Reala symbolen genom primärprocesslagar, vilka är Symboliska data på ungefär samma sätt som ett träd omvandlas i en förädlingsprocess inom en pappersindustri till pappersmassa för att slutligen bli kartong- eller tidningspapper.

Olikheterna mellan det Imaginära (identifikatoriska) symboliska materialet och det Symboliskt (lingvistiska) materialet lösgör två vitt skilda separata meningssystem utom i undantagsfall: i kuriosa (egendomliga) samband mellan dem som dyker upp i drömmar, felsägningar, glömska, felhandlingar, symtom och psykotiska episoder. Medan det Imaginära försöker fusionera självmyterna med den Reala världen, försöker det Symboliska staka ut fält, riktningar och lagar för denna omöjlighet. Om vi inte kan förstå uppdelningen av den psykiska apparaten i de här tre fälten eller områdena är det omöjligt att förstå hur den psykiska apparaten fungerar överhuvudtaget. Detta kan ta flera år, men vi kan kort nöja oss med att varje fält är helt avhängigt och sammankopplat till varandra på motsvarande sätt som vi kan påstå: Inget träd = ingen pappersmassa.

I sitt verk Phänomenologie des Geistes under det avsnitt som på svenska heter "Självmedvetandets oberoende och beroende herre och slav" (Hegel 1807:229-240) gör Georg Wilhelm Friedrich Hegel en arkaisk beskrivning av vad som sker när självmedvetandet uppstår genom att två medvetanden möts. Hegel beskriver att varje möte som uppstår mellan två människor tenderar att likna en maktkamp intill döden som bäst kan beskrivas av herre-slav-dyaden. Varje möte innebär för det mänskliga subjektet att det kommer att objektifieras av den andre och subjektet hotas ursurpureras sin subjektivitet. Det som subjektet då har att välja mellan, enligt Hegel är antingen att inta slavens position eller herrens. Att inta herrens position innebär att han måste vara beredd att gå i döden för sitt val. Det innebär också att han inte är bekräftad som subjekt av någon bortsett från en obetydlig slav, härigenom kan mötet s a s anses överflödigt ur herrens position. Det enda slaven kan erbjuda herren är bekräftelse på vad han redan vet. Herren framlever sitt liv i njutningen över slavens arbete, och slaven å sin sida lever likt en Sisyfos, njuter sitt eget lidande i ett arbete tröstefullt i mening av produktivitet och nyskapande, men under en herre han inte kan undkomma. Herren står upp för sin övermakt och är beredd att dö för den. Herren som i sin yttersta konsekvens är döden, och inte kan vara någonting annat.

Herren och slaven, är två symboler för de mänskliga existentiella villkoren som våra liv centreras i kring vare sig vi vill det eller inte. Re-presenterande en kamp för livet och om livets villkor som kan ta sig tusenhövdade uttryck. Några av de kollektiva uttrycken är perioden av kolonialism och erövring av jordens rikedomar under 1800-talet och alla krigen i religionens namn dessförinnan, när slavarna liksom idag var det stora folkflertalet underställda maktstrukturer som feodala hierarkier och speciellt avpassade indoktrinerings- eller bildningssystem och som vi måste tillstå finns kvar ännu i denna dag i mer subtila varianter eller uttrycksformer. I den imaginära herre-slav-relationen som Hegel beskrev, inträder Herren i relationen endast av ren prestige. Det som konstituerar hans position är att han etablerar en överlägsenhet genom att riskera sitt liv. Hans överlägsenhet, inte hans styrka, blir det som igenkänns av slaven. Slavens igenkännande av herren är inte värt någonting för honom, eftersom det bara är en slav som känt igen honom. Betraktar man Hegels herre-slav situation som mytologi har en aktion ägt rum och etablerat en relation mellan lust (jouissance) och arbete. Slaven underställs en lag att han ska tillfredställa den andres begär och lust (jouissance). Det är inte tillräckligt för slaven att be om nåd, han måste arbeta. Och när han måste arbeta uppstår regler, timmar, vilket innebär, att han beträder det Symboliska. Herre-slav-relationen är ett begränsat exempel. Det uppträder i det Imaginära registret, som enbart är en del av vår erfarenhet. Den analytiska erfarenheten är inte heller total utan definieras på ett annat plan än det Imaginära, nämligen inom det Symboliska registret. I den hegelianska myten är döden inte ens strukturerad som en fruktan utan som en risk eller med ett ord: en martyrdöd. I herre-slav-relationen finns detta med som ett av spelets regler redan från början.

Det Imaginära

Det imaginära systemet är det fält där vi vanligtvis är fångade exempelvis när vi sitter och lyssnar till en föreläsning eller läser en artikel som ni gör just nu. Det Imaginära är i synnerhet jagets ordning och omsluter det mänskliga subjektets fantasimässiga eller för att använda ett synonymt ord, imaginära föreställningar som exempelvis tankar, bilder, reflektioner, idéer och fantasier, medvetna eller omedvetna. Det är här vi försöker förstå, knyta ihop, likställa eller identifiera. Allt är utbytbart, förväxlingsbart samtidigt som det ibland är tvärtom oförenligt och antagonistiskt. Inom det här fältet kan subjektet inta olika strukturella positioner som Lacan bl a illustrerat i två andra grafer (schema L och R). Lacan har beskrivit det Imaginära som en dimension av bilder, medvetna eller omedvetna, faktiskt upplevda eller påhittade. Det imaginära är ett universum av illusion och misskännande, och är därför utan möjlighet att på egna villkor uppenbara subjektets sanning. Det är med andra ord omöjligt att enbart med hjälp av tanken komma till en insikt om lösningen av ett känslomässigt eller tankemässigt problem om exempelvis en livsuppgift eller liknande. Imaginära processer är en del av de processer som strukturerar psyket till formaliserbara lagar som projektion, absorbation, introjektion, substitution, ersättning osv. Genom att skilja det Imaginära från det Reala kunde Lacan visa på att det imaginära också är en fullt likställd verklighet för subjektet.

Lacan placerade lustprincipen i det Imaginära mellan den nyfödde och den andre och han omdefinierade vidare lustprincipen som jouissance eller en känsla av Enhet och omdefinierar realitetsprincipen till att beskriva separationen framkallad av språket och Lagen eller det man brukar kalla kastrationen, vilket avslutar barnets narcissiska period som Lacan kallade för spegelstadiet. Lustprincipens öde är att vara bittersöt och driver subjektet till att, genom begäret, ständigt söka paradiset och förneka realiten i kastrationen. Sigmund Freud knöt primärprocesstänkandet till lustprincipen. I stället för att sätta primärprocesstänkandet i motsatsställning till sekundärprocess ansåg Lacan att det senare förutsatte det första. Bakom lustprincipen fann Lacan begäret, som alltså återfinns i det Imaginära och vilket inte står i opposition till realiten/Lagen utan i stället utgör en oseparerbar del av den. Lust och realitet är oppositioner endast i så måtto att de strukturerar subjektet. På en omedveten nivå är det referenser till unitära omöjligheter medan det på en medveten nivå är substitutionella ersättningar.

Lagen (om incesttabut) visar mot Döden. Lagen väcker fragmenteringskänslor eftersom den är en delande, kastrerande princip som repetetivt talar om för subjektet omöjligheten av en permanent subjekt-andre-konstellation eller en slutlig frid. Konflikten finns inom subjektet och kan aldrig botas genom något ny-freudianskt sätt som exempelvis att separera fantasin från realiteten eller lusten från ansvar. Filosofen Alain Jurnerville lär ha sagt att: "Begäret är begäret efter förändring, det är den rena rörelseprincipen, varifrån idén om ett subjekt av begär kommer".

Lacan visade att medveten mening negerar kunskapen om den Andre, vilken ligger utanför sluten grammatik (je) eller individualitet (Moi). Moi, är det unika imaginära subjektet. Det Imaginära är inte reducerbart till moi, libidon eller begäret. Ej heller begränsat till det visuella eller omedvetna. Den imaginära dimensionen i varat ger sig till känna genom att beteckna en farosituation i beteendet eller brist på individuation i identiteten. I den dagliga diskursen objektifierar sig Moi genom att avbryta självständigheten i je -diskursen till bedrägliga verbala fragment, repetitioner av självmyter man tror på och annat liknade ologiskt material. Moi är egentligen fixerat och begränsat emedan det Imaginära försöker förändra det och sätta det i spel i det Symboliska och genom faktiska utageranden i det Reala. Det Imaginära berör allt i det mänskliga psyket - reflektionsförmågans liv - som är i en ständig förändringsprocess. Det Imaginära söker ständigt gå runt det Symboliska vilket sätter skaklar av lagar och normer kring de narcissiska målens absolutism. Lacan refererar till den nyföddes upplevelser av ett osymboliserat imaginärt upplevd kroppsuppfattning. De första bilderna blir kroppsupplevelser och resistenta mot medveten symbolisering, men de blir ändå början till en symbolisering av det omedvetna begäret.

Den badrock av symboliskt material som introjiceras de första 18 månaderna bildar en sorts imaginär Ur-identitet med en enormt kreativ potential. Upplevelser (percept) skapar intryck som "triggar" nervsystemet och inte tvärtom. I för-spegelstadiet skapas bilder och intryck av det Freud kallar för instinktuellt material. De första upplevelsefragmenten sätts ihop till hallucinatoriska nätverk av fantasier som klumpas ihop i ytterligare nätverk osv. osv. Individuella identitetsupplevelser och begär determineras av detta tidiga symboliska material som fortsätter att ackumuleras genom barndomen till fantasmatiska nätverk av relationer och associerat meningsinnehåll. Dessa fantasier i sin tur bestämmer den vuxnes sätt att ta till sig och bearbeta upplevelser, vilket gör varje individs upplevelser mycket, mycket subjektiv och unik. Lacan ansåg inte att hallucinationer står i opposition till realitet utan att hallucinationer visar konkret hur elementära mentala processer sätts samman. Psykotiska hallucinationer, målningar, drömmar, fantasier o liknande är bilder på andra sidan om spegeln, bortom spegelbilden, eftersom de porträtterar den essentiella förvirringen hos det mänskliga subjektet till en eller flera av subjektets identifikatoriska komponenter. En dekonstruktion av den Imaginära texten visar på ett fundamentalt fel eller brist i människans instinktuella liv, i stället för en nätt evolution av stadier som Freud och framförallt Karl Abraham trodde. Rollen som Lacan fäste vid bilden är så central för bildandet av psyket att utan bilden skulle det inte finnas någon mänsklig identitet, ingen perceptuell bas för språket, inget samband mellan livlösa språkliga fonem och sensuella erfarenheter. Freud likställde medvetandet, perception och det visuella, medan Lacan likställde det omedvetna, det perceptuella, visuella och verbala.

Kulturen trycker sig alltså på den mänskliga naturen från livets början, bygger upp en representationsbas på vilken alla andra senare representationer refererar. Det är därför som Lacan placerar det perceptuella-medvetna systemet i det Imaginära. Som en kurios paradox ger språket, som redan finns där innan födelsen, en specifik kulturell mening åt universella bilder. Även om det är givet att både bilder och språk behövs för att strukturera perceptionen, förkastar Lacan den statiska idén om att de bara spelas in på ett transparent eller litterärt sätt. Lacan ger istället en dynamisk förklaring av introjektions- och projektionsmekanismerna.

Vid ett av sina många seminarier beskrev Lacan ett experiment med en omvänd blomsterbukett där han sökte förklara det perceptuella mötet mellan det Reala och det Imaginära. Det Reala var flaskans ljusstrålar som löpte från bilden till ögat medan det Imaginära eller verkliga var flaskans innehåll. Det han gjorde var att beskriva uppkomsten av en hägring. Det Reala objektet, flaskan (eller vasen) bröts ner till ljusstrålar och presenterade sig själv för ögat som om det vore Realt när det endast var verkligt eller som Lacan sa: Imaginärt. På samma sätt ger Reala objekt näring till Imaginära skapelser av liknande - men inte identiska - objekt. Detta misskännande skapar fritt utrymme för ett spel av, primär identifikation introjektion och expulsion (utdrivande) och sekundär identifikation projektion och absorption. Den primära introjektionen är kopplad till vad Lacan kallar "lecriture" eller språkets effekt. Det som introjiceras är inte ett objekt i bokstavlig mening utan ett objekt upplevd i relation till den språkliga effekten (Den Andres parole) (Ät inte det!) (Var inte så dum!) Detta ger alltid ordet den fatala tvetydigheten av att både vara ett tecken och en bild. Det finns ingen bokstavlig introjektion av goda eller dåliga objekt och Ur-jaget eller Lust-jaget etableras på en så tidig primitiv nivå t o m tidigare än kategorier som inom och utom och sannolikt långt innan objekten kan uppfattas som behållare eller behållen.

De första verbala, akustiska och visuella introjekten eller konkreta symbolerna blir beståndsdelar i begäret och konstituerar det "naturliga" subjektet innan det splittras i ett "naturligt" subjekt och ett talande subjekt. Personligheten är en specifik och odelbar effekt av relationen till signifiéerna i språket. Många försöker förstå verbalt beteende och tal utifrån manifest beteende, men har förbisett att språket är det som strukturerar personligheten och en persons beteende på ett sätt att exempelvis Per Gunnar Evanders påstående om en av sina figurer: Han talade sig säker, kan bekräftas och finna sin förklaring i den moderna psykologin. Det tidiga gapet mellan perceptuella upplevelser och kroppserfarenheter skulle kunna jämföras med rymdens svarta hål. Det psykotiska talet är fastkedjad i den konkreta naturen av tidiga introjekt. Både visuella och verbala hallucinationer märker ut en tillbakagång till den Reala, språkliga undersidan, då talet vanligtvis mist sin utgångspunkt och utsiktspunkt i nyckelsignifikanterna: födelse, fortplantning, kärlek och död, i deras unika imaginära och symboliska associationer.

Det Imaginära kan liknas vid ett fält som agerar som en gravitationskraft i varats centrum. I sem 1 beskriver Lacan också det Imaginära som en magnet, först genom introjektion och sedan som projektion. Introjektion och projektion ska ses som alternerande processer som alltså inte står i opposition till varandra. Introjektionen strukturerar ideal-egot (moi) genom varierande effekter av bilder och språk medan projektionen visar på spegelstadiets duala relation med ego-idealet(andra). Lacan likställer den sekundära introjektionen eller kastrationen med super-egot eller Fallossignifikanten. Språksystemet befrämjar den sekundära bortträngningens uppkomst genom att "splitta" det "naturliga" moi mellan ett stadium av "rent vara" och den refererade utsagan. Exempelvis Melanie Klein missade mycket av poängen i sina egna observationer och experiment eftersom hon saknade en ordentlig definition av egot (moi). Hon missade att introjektionen vid jagets bildande sker i olika register (imaginära, symboliska, reala) vilket leder till en disassociation som framför allt är tydlig i psykotiska tillstånd. Lacan visade att endast genom en sekventiell strukturering av språket tillsammans med en Oidipal intervention, kan subjektets språk komma att symbolisera de imaginära och reala objekten. Psykotikern har ett tal som den icke-psykotiske har bortträngt.

Det finns inget helt själv i Lacans teori utan i stället ett flertal "sets" av signifikantkedjor och enheter som komponerar självet utifrån relationella samband av mening. De elementära signifikantkedjorna är representationer, uppspelade av den Andre som meningsfulla data, vilket överdeterminerar det medvetna subjektet och gör skapandet av ett själv till ett dialektiskt projekt av blivande. Ett "set" av potentiellt narcissistiska (moi) och lingvistiska (je) responser till reella situationer. Människor är med andra ord sina subjektiva (fenomenologiska) upplevelser. I anpassningen av det Imaginära till det Reala, blir den andre den som bryter till en riktig bild av moi, därvid förutsatt ett närmande (men endast ett närmande) av moi: s egna narcissiska självmyter. Varje försök till avtäckning av moi -fantasier (fiktioner) inom överföringens dynamik pekar bortom narcissismen, mot det verkliga i den Andres blick, vilken först skrivit in Sanningen och Begäret hos den nyfödde. Det imaginära refererar inte till vanlig kommunikation utan i stället till förvirring, illusion och relationer av uteslutning. Man kan fundera hur denna kategori kan formaliseras överhuvudtaget. Svaret är att förstå lagarna om projektion, aggressivitet, narcissism, repetition, regression och bortträngning.

Hegels herre-slav-allegori exemplifierade hur vi i relationer är fångade i det Imaginära registret. I relationer fungerar nämligen det Imaginära så att man objektifierar den andre men samtidigt förvirrar sig själv och ens eget moi i en dialektik av projektiv identifikation. I diskursen intervenerar det Imaginära en sorts tröghet, som paradoxalt nog påverkar personen så att han inte upplever sig själv eller den andre på ett korrekt sätt. Samtidigt finns den Andre som ej närvarande i dialogen. Den lacanska analysen arbetar med att försöka ta bort förvirringen och återskapa "en mening" i analysandens diskurs. Lacan refererar till en re-subjektivization av subjektet vilket tvingar analysanden ifrån objektspositionen i vilken han stelnat mot den Andre. Själv-fablerna konfronterar analysanden med problemet om hur han ska gå bortom narcissismen, när narcissismen tycks bli slutpunkten i analysen. Varje individs historia består av både en universell struktur (Begäret och Lagen) och en unik historia.

Det Symboliska

Det symboliska är det fält inom vilket vi symboliskt försöker återge de imaginära föreställningarna. Detta kan ske på flera olika sätt: i skrivande, i målande, men först och främst i det talade språkets namngivande. Det Symboliska registret finns redan innan subjektets födelse och har som språket ingen början. Det är det ställe där vårt tal och våra tankar produceras och som sådant är det kärnan och essensen i det omedvetna subjektets vetande. Det symboliska är ett nätverk av innebörder och hänvisningar i vilka man lever både som den som skapar och skapas av de ofantliga antal subjekt som bebor det. Den symboliska ordningen är Lagens ordning. I Oidipus intervenerar den i subjektets existens genom att den uppenbarar de strukturerade differenser av vilka människans värld är uppbyggd., Fundamentalt i mening av skillnaden i frånvaro-närvaro, pojke-flicka eller överhuvudtaget alla oppositioner vi kan tänka oss föräldrar-barn, liv-död osv,osv. Lagen individuerar barnet från modern och psyket från dess verklighet. Det symboliska är fallocentriskt. Lacan har hämtat begreppet parole från Saussure, som definierar begreppet som det talande språket, d v s personliga formuleringar. Moi talar en parole som länkar samman den Imaginära verklighetens primära mening till en Symbolisk verklighet av langue (lingvistiska normer och konventioner av sekundär mening). Lacan utvecklar parole -begreppet till att avse och beskriva flera olika nivåer i språket:

1. Det imaginära kravet

2. Som en självagent - je som transformerar moi :s begär om kärlek.

3. En substitutiv dimension i vilken begäret integreras på det symboliska planet genom objekt a .

4. Pekar på den Imaginära dialektiken i den asymmetriska relationen till den Andre.

Parole är de imaginära/lingvistiska rötterna av varat som överhuvudtaget tillåter människan att representera sig själv genom att referera retroaktivt till redan introjicerade representationer. Parole ska inte förväxlas med medvetna dagdrömsfantasier eller fria associationer, utan det står för felplaceringen av omedveten mening. Je, ska förstås som subjektet som talar (i det Symboliska) och objektet för moi (i det Imaginära). Moi är objektet för den Andre (i det Imaginära) och subjektet för je (i det Symboliska). Tu, den andre, är moi:s objekt (ens försök att objektifiera den andre) såväl som en siffra för den talandes Andre. I den senare interaktionen blir tu det Imaginära subjektet i samtalsdeltagarens moi. Här kan man se Il, inte som en grammatisk historisk icke-person, utan som ett pronomen av skillnad, distans, annanskap, hälsa: flyktpronomet från likheten till je (moi) och tu (Andre). Det nu sagda kanske klargör Lacans koppling av språket till den Oidipala strukturen och hans anspråk på Il som pronomen för den falliska signifianten.

Associationer till ljud är lika viktiga som associationer till ordets betydelse. Sexmånaders barn kan känna igen förändringar i konsonanter. Subjektet skapas och blir till som en effekt av språket. Tolv par av binära fonem är grunden för allt mänskligt tal. Alla språk organiseras utifrån dessa tolv fonem i en ökande komplexitet av ljud, ord och fraser. Organiseringen av språket styrs av lagar om förtätning (metafor) där substitutioner av ett element för ett annat baseras på likheter och olikheter (metonymi). Det omedvetna är strukturerat som ett språk säger Lacan och refererar då till metaforen och metonymin. Självet t ex förtätas på basis av identifikatoriska sammanslagningar av bilder, imagos (metafor) samt referentiella sammanhang av kombinationer av objekt.

I en medeldags konversation mellan en mor och ett 3-årigt barn används ca 15 000 ord. Om man talar ansikte mot ansikte till ett barn blir barnet mer intelligent. Intelligens definierad som förmåga att representera eller abstrahera uppstår inte förrän man kan omvandla smärtan av kastrationen, d v s i 18-månadersåldern. Hjärnans lateralisation (uppdelning i en vänster och en höger hjärnhalva) börjar först vid fem års ålder d v s då språkutvecklingen (den grammatiska) avstannat. Språksystemet är självt ett försvar mot omedveten kunskap.

Lacan delade Freuds första symbolteori men ansåg att den andra var felaktig. I den första ansåg Freud att symboler var individuella och byggde på preverbala intryck och nu-upplevelser hos barnet. I den andra symbolteorin trodde Freud på gemensamma symboler för alla. Lacan knyter symbolen till språket genom signifianten och genom metaforen samt genom att placera effekten av symboliseringen hos den Andre från vilken både språket och begäret härstammar. Symboler är differentiella (opponerande) element utan mening i sig själv, där värdet bestäms i deras inbördes relationer Den elementära strukturen av mänsklig utveckling återfinns i symbolernas påverkan och förvanskning av perceptionen. Lacan delar inte Freuds uppfattning att alla symboler är sexuellt överdeterminerade, (förutom i globalt avseende är alla elementära symboler - begärets objekt - introjicerade i relationen till moderns kropp och den nyföddes sensuella sätt att erfara världen). Fort-Da-leken är Lacans paradigm för det Symboliska. Fort-Da kom att substituera symbolen för närvaro respektive frånvaro d v s separationen från modern, samt symbolens funktion.

Lacan ansåg att bortträngning och verbal symbolisering är konkurrerande processer vilka båda skapar ett sekundärt medvetande och markerar slutet på spegelstadiet. Om det som Lacan förutsätter är riktigt, att de tidigaste effekterna av språket är premordialt bortträngt, och gör sekundärt (medvetet) språk referentierande, följer av detta att inget språk kan vara objektivt. Språket kan därför inte generera ett meta-språk, adekvat till sig själv.

Det Reala

Det Reala är det som vi, åtminstone som neurotiker vet förblir något bortom våra föreställningar. Det om vilket vi inget kan veta. Det är det som Lacan i sin teori har tilldelat en plats där vi kan placera tillvarons mystiska eller okända dimension. Det är det omöjliga, det som ofrånkomligen finns där och som vi inte kan göra någonting åt - tinget, kroppen. Inte den fysiologiska kroppen, den som läkarna ägnar sig åt, utan den levda kroppen, den vi är snarare än den vi har. Det Reala är det mest undflyende och gåtfulla i Lacans terminologi och det som han minst har diskuterat i sina texter.

Vilka influenser och vilken praktisk nytta kan jag då ha av Lacans diskurs i det kliniska vardagliga arbetet?

Om "omöjliga" patienter och teorier

Vissa företag och operationer i livet är kanske på förhand att bedöma som omöjliga. Omöjligheten i vad vi företar oss med svårt sjuka psykiatripatienter blir kanske ibland speciellt anmärkningsvärd på en rättspsykiatrisk klinik. Eftersom Lacan under större delen av sitt liv var knuten till en sådan klinik och utformade många av sina tankegångar därstädes, tog jag det ovanliga steget att fullgöra min egen första praktik på en liknande institution i Sundsvall under överinseende av nu framlidne chefsläkaren Nicolas Nägele och hans efterträdare chefsöverläkaren Erik Söderberg.

I ett föredrag som jag höll på en Ålandsresa med anställda vid den rättspsykiatriska enheten i Sundsvall, liknade jag de rättspsykiatriska patienternas uppväxtmiljöer med en stad som utsatts för totalförstörelse av nazisternas bombningar under andra världskriget. Jag påstod därför att vår uppgift var samma som byggnadsarbetarens dvs. återuppbyggnad. Inte sällan tänkte jag på en liten text som jag översatt från Jacques Lacans egen produktion, med följande lydande uttolkning

"Jag är han, som vill bli förlåten för att vågat
försöka bota dessa patienter
som fram till nu, ingen har velat förstå
och vars bot var dem förbjuden

Jag är han, som inte vill vara skyldig för det
därför att överträda,
varje pålagd begränsning
av mänsklig aktivitet
är att alltid vara skyldig

Jag vill inte vara född till det
i stället för mig, är det alla andra
här är jag bara en representant
för denna oändliga obestämda rörelse
"på jakt efter sanningen"
och i vilken, jag utplånat mig själv

Jag är inte längre någonting
min ambition är större än jag
och tveklöst, var det inte den perfekta lösningen
och i just den utsträckning
som jag begärde det så mycket
att jag deltog i denna verksamhet
att jag ville vara mig själv
Skaparen

Jag är inte Skaparen
Skaparen är något större än jag
det är mitt Omedvetna
det är den röst som talar i mig
bortom mig själv".

Kanske är det så att vi ryggar tillbaka för det omöjliga, just för att det ger en sån svår skuld att tro sig om att veta eller förstå någonting, särskilt i ett land delvist färgat av en Jante-lagstiftning. Men lägg inte bort denna artikel kära läsare för beträffande det omöjliga, är vi alla lika okunniga.

Kan vi bota en mördare, en mordbrännare eller en vi vill kalla: alkoholist? Mitt svar är: - Javisst!

Detta är som alltid med det svåra, ganska enkelt och jag ger er min mest förenklade lösning. Sätt bokstäverna f och d framför er åsyftade beteckning och vips har vi hittat den enklaste lösningen på det mest svåra problem. Men, vänta! Stopp! Nej! skriker ni kanske snart, du låter som farbror Frej!

Nåväl, då ska jag göra det svårare för er. Vill man förstå något av den mänskliga psykologin, måste man också förstå den indelning av den psykiska apparaten som Lacan föreslog och som jag nyss redovisat. Och nu närmar vi oss igen det som jag nyss kallade: Det omöjliga. Därför att den del av den psykiska apparaten som Lacan kallade det reala karakteriseras just av det omöjliga, det som vi aldrig kan förstå eller begripa men som vi ändå ständigt återkommer till.

Innan jag komplicerar frågan ytterligare låt mig återgå till det enkla i att göra en mördare till en f d mördare. Det är naturligtvis enkel semantik, en lek med ord om ni så vill, men också en allvarlig lek med ord inom det symboliska fältet. Att betitla en person med beteckningen mördare är en allvarlig sak, inte minst för den som tillerkänns denna titel. Allvaret minskar något med tillägget "före detta" eller f d, eftersom detta tillägg omedelbart inför tidsbegreppet. F och d betecknar en dåtid och säger därmed också något om nutiden och framtiden. Den f d mördaren var en mördare i en förfluten dåtid, detta behöver inte innebära att han mördar igen.

Men, beteckningen "mördare" innebär något, ett krav, på att en viss handling utförts i medveten avsikt, ett dödande av en annan människa, och som utan prefixet: före detta, riskerar att iscensättas ånyo.

Av det hittills sagda följer att det är omöjligt att bota en mördare. En utförd handling av det slag som gett mördaren hans beteckning, kan inte göras ogjord och den ligger inom det Reala fältet på ett sätt att vi endast Imaginärt kan föreställa oss handlingen, men prefixet före detta anger en möjlig framkomstväg i det Symboliska, när det gäller att "bota" mördaren från det i hans handling som anses som sjukligt. Det som det handlar om är helt enkelt att förmå patienten att tro på prefixet och att säkra detta prefix mediering med beteckningen eller titeln. Den teoretiska lösning som går ut på att bota en mördare finns med andra ord inom språkets och symboliseringens område, så enkel, näraliggande och fundamental för dom flesta människor (gemene man) att det skulle kunna vara en farbror Frejs-lösning, men ändå på ett mycket stort avstånd från den praktiska verklighet som mördaren delar med ett folkflertal. Denna verklighet innebär nämligen att människor i allmänhet och vissa företeelser i synnerhet urvattnat det mänskliga språket så att det förlorat sin förmedlande och laggivande karaktär.

Jag har ibland tillfrågats eller t o m avkrävts ett svar om vad som är typiskt "lacanskt". Jag har därvid inte sällan varit just svävande och diffust bluddrande i mitt svar, därför att jag helt enkelt inte kan ge ett förenklat svar. Ett svar bland många är den allvarliga lek med ord av ibland lite farbror Frej-aktig karaktär, som jag nyss har varit inne på. Denna innebär nämligen ett insisterande på språkets och symboliseringens betydelse för den psykiska apparatens bildande och funktion.

Huruvida detta är mest typiskt för den lacanska teorin ska jag låta vara osagt, eftersom även andra teorier fokuserar språkets betydelse (exempelvis transaktionsanalysens (ta) inriktning på kommunikation mellan människor). Personligen, tilltalas jag av och känner stor tacksamhet för att ha fått tagit del av de synpunkter som Jacques Lacan la fram inom följande områden:

1. Den humanistiska synen på människan att hon oavsett levnadsöde måste anses som likaberättigad att få delta i och påverkas av ett kultursamhälle som hon kan skapa tillsammans med andra människor, under på förhand bestämda språkligt givna existentiella villkor.

2. Lacans hänvisande hållning till andra teoretiker, författare, konstnärer, kulturer och implicit till detta, en hänvisning till att människan är en skapelse vars mest fundamentala aspekt innebär en fortsatt önskan att aktivt skapa och reproducera.

3. Att materialet för skapandet delvis är historiskt betingat d v s skapandet innebär att plocka upp något redan befintligt och göra något nytt och användbart av det som redan finns, delvis att skapandet utgår från att göra ett ingenting till ett ting d v s att fylla ut en brist, saknad eller ett tomrum med antingen materiellt eller meningsfullt innehåll.

4. Hänvisningen till, uttolkningen och återupprättandet av Sigmund Freuds texter och framförallt dennes upptäckt av det s.k. Oidipus-komplexet och upptäckten av att människan är en varelse splittrad mellan å ena sidan sitt ursprung som en djurart bland flera andra och, å andra sidan sina självpåtagna restriktioner som kulturvarelse och samhällsmedborgare. Vidareutvecklingen av Oidipus-komplexet genom begreppet Fadersnamnet är tvivels utan en av Lacans största bidrag till den moderna psykologin.

5. Vikten av ett kliniskt arbete och en klinisk erfarenhet grundad på observation och en "inlyssnande hållning" där förväntningar och förutfattade meningar i form av exempelvis diagnostiska kategoriseringssystem och andra rigida mallar läggs åt sidan, för utredning av vad patienten faktiskt säger, önskar symbolisera eller täcka över med sitt tal. Betydelsen i att i dialogen med patienten både lyssna och tala till dom skikt som patienten är omedveten om, samtidigt som hans medvetna talakt tas på samma allvar som om patienten skulle handla eller agera.

6. Trons eller övertygelsens betydelse, vilket innebär att förutsättningen för att en patient skall kunna ta emot och tillgodogöra sig en behandling, är att behandlaren äger en övertygelse om att det han erbjuder patienten är det, just vid tillfället, bästa tänkbara inom det område som avgränsar behandlarens professionalitet och specialitet. Härvid förutsätts också en genuin vilja hos behandlaren, att dela med sig av sin tro eller övertygelse, utan att behandlaren för den skull, inbillar sig att han har svaret på patientens misslyckanden, problem eller tillkortakommanden. Det som behandlaren i bästa fall kan erbjuda, är en belysning av ett problemområde från ett annat eller vidgat perspektiv.

7. Människans tillblivelse och utveckling via sitt sätt att antingen ta till sig, tillgodogöra sig eller förkasta de på förhand språkligt/kulturellt givna normerna, lagarna och reglerna i samhället, och de konsekvenser det innebär för det enskilda subjektet (individen) om han brister i detta med avseende på sjukdoms- och symtomutveckling.

8. Lacans bidrag till teorin om de mänskliga drifterna. Kritiken mot den vedertagna driftutvecklingsteorin (oral anal fallisk fas osv) och påpekandet av syndriftens och åkallandedriftens stora betydelse vid sidan av de övriga partialdrifterna.

9. Teoretiskt utvecklande diskussioner om andra centrala eller fundamentala begrepp inom den psykoanalytiska teorin som: Tolkningens funktion och innehåll, upprepningstvånget och den mänskliga aggressionens betydelse, sublimeringens och sjukdomsyttringarnas karaktär, perceptionens, talapparatens och varseblivningens strukturerande roll för det psykiska jagets bildande, behandlarens funktion, position mm i relationen visavi patienten (exempelvis överföringen) osv.

10. Den dynamiska ständigt rörliga synen i det lacanska tänkandet och det teoretiska innehållet, som innebär att ingenting annat än några få elementära strukturer, gemensamma för alla människor, med visshet ligger fast. Det enda vi på förhand kan säga om en människas liv är egentligen att hon föds, fortplantar sig och dör, mellan vilka tidpunkter hon söker hitta eller formulera en mening och ett innehåll med sin existens.

11. För att förstå den psykiska apparatens uppbyggnad kan det förutom de topografiska modeller som Freud beskrev, med Lacan, vara en klar förtjänst att tänka sig den psykiska apparaten i de tre olika register som jag beskrivit: Det symboliska. Det imaginära. Det reala.

12. Inom kärlekens och de mänskliga idealens områden har Lacan bidragit till såväl intressanta som kontroversiella förslag och idéer vad gäller könsidentitet, jämställdhet mellan kvinnor och män, gentlemannaideal mm och hävdar exempelvis att det inte finns någon omedelbar, naturligt given, förbindelse mellan kvinna och man. Lite provokativt kanske hävdar Lacan bl a att kvinnan är effekten av en i grunden manlig fantasi.

Jag vill understryka att dom punkter jag nu kortfattat redovisat, inte är Lacan utan några (kalla dem gärna) köttbitar som jag kastar ut till er för att få er att fångas av något som jag själv tycker har fångat min uppmärksamhet i den lacanska teorin. Om era associationer till detta flyger iväg till ett klibbigt spindelnät eller en beroenderelation, så väl bekomme! Om ni bett mig nedteckna några punkter igår eller i morgon, på vad som är utmärkande för den lacanska teorin, skulle denna förteckning kanske ha utformats helt annorlunda.

På motsvarande sätt är att om vi hade frågat eller ställt en annan person till svars för Jacques Lacans texter så kan jag garantera att ni fått helt andra svar och utgångspunkter liksom om ni själva tar er mödan att läsa hans texter. Lacan, kan själv svara för sin teori. Efter sin död 1981, är Lacan nämligen fortfarande Lacan genom sin efterlämnade produktion. På varje fråga om vad som är typiskt lacanskt skulle nämligen Lacan själv ha svarat att "varje uttolkare har fel, försök igen!". I denna mening kan ovannämnda förteckning kompletteras med att Lacan är en förebild som vägvisare, en som bryter ny mark, en innovatör eller upptäcktsresande, för mig personligen.

Lacan är en bra modell, en lysande artist också i jämförelsen med andra mycket kända duktiga lärare och omskrivna ledare. Lacans texter är som kartor som man kan veckla ut och beskåda igen, när jag som uttolkare, av någon anledning gått vilse i den geografi av erfarenheter som livet varje dag ger mig. Att uttömmande ge en beskrivning av denna karta är i sann mening omöjlig. Lika omöjlig som att försöka sätta sig in i en identitet som man aldrig ägt (exempelvis mördarens eller alkoholistens osv) eller vi i dess omgivning skulle vilja sätta fd framför. Lacan visade på människans möjlighet att undgå dödens faktum. Ingen skulle nämligen få för sig att sätta prefixet fd framför Lacan, efter dennes död lika lite som någon benämner Strindberg, Freud, Marx, Sofokles, Bettelheim eller, Ramses II eller någon annan död person för övrigt, med detta prefix. Det kan tyckas förmätet av mig att nämna sådana självklarheter, men självklarheterna är ofta inte medvetna i samband med teoretiskt inhämtande.

Det mest användbara i den lacanska floran i ett arbeta på en rättspsykiatrisk klinik har kanske varit Lacans insisterande på Fadersnamnets betydelse eller frånvaro av betydelse. Jag hade dessförinnan inhämtat begreppsanvändningen genom ett studium på psykologlinjen av tre berömda män i en examensuppsats som nu utgör en separat avsnitt i denna skrift. Som en paradox kan man säga att den första specifika skillnaden om man jämför lacansk teori med andra skolbildningar är att man i enlighet med den lacanska teorin inte kan göra en sådan sammanfattning som begreppet Fadersnamnet i det förstone ser ut att beteckna, därför att den riskerar att bevara och stärka jagets illusion om att det finns en kunskap och ett vetande som undgått subjektet ( Jmfr Freuds diskussion av drömmens navel). Eftersom det inte heller kan sägas finnas en sammanhållen lacansk teori utöver Lacans egen teoretisering kan jag bara förklara användbarheten av begreppet på sätt att jag under mina drygt fyra år inom rättspsykiatrin endast utarbetat, antagit och underordnat mig vad som är mitt eget privata Fadersnamn.

Distanseringen från inspiratören och läromästaren som Svein Haugsgjerd bl a framställt om Lacan visavi Freud, gäller i lika hög grad mig själv i förhållande till den lacanska texten och den process som ingår i antagandet av det Fadersnamn vi helst vill förneka eller tränga undan. I praktiken tycks Freuds strukturella modell fortfarande ha ett minst lika stort praktiskt värde som Lacans borremeanska ringar, om läsaren beaktar bägge storheters inplantat av vansinne utifrån kännedomen om att de bägge tyvärr och trots allt tvingades genomgå läkareutbildning. Sådana bristfyllda storheter, ehuruvida intresseväckande, inspirerande och ändock goda teoretiker, tvingas varje man förr eller senare att slå igen dörrarna till, för förmånen av ett liv tillsammans med kvinnorna och barnen.

Denna text är ett redigerat delvis omarbetat utdrag ur monografin "Gentlemannen Jacques Lacan". Om du vill arbeta mer med dig själv och dina förutsättningar när det rör ovanstående eller annat inom psykologins många områden, så hör gärna av dig till oss för konsultation, vägledning och utbildning. Välkommen!

Torbjörn Eliasson

JA, jag vill att ni kontaktar mig i anledning av ovanstående. Kontakta mig så snart som möjligt, enligt följande (önskemål om t ex särskild tidpunkt för kontakt kan anges under övrig information):


Namn:


Personnummer:


Adress:


Telefon:

E-mail:

Kontaktorsak och övrig information:


Tack, vi återkommer enl. uppgifter du lämnat så snart vi kan !

 





ELIAZON SVENSKA INDEXSIDA




Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare



www.eliazon.com
Livsstil - Framgång - Fascination - Perspektiv - Emotion - Kommunikation - Utveckling

 

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare - Email

| Eng.Hemsida | Svensk hemsida | Dockkläder | Tidsbeställning | Kontakt |
Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare

Skarp kritik mot vård av panikångest

Hennes man hade mått dåligt väldigt länge. Socionomen föreslog andningsövningar, men det hjälpte inte. Månader senare fick han diagnosen panikångest. Nu är hon kritisk till att socionomer får behandla psykiskt sjuka – och att de inte kan ställas till svars.

Hon är starkt kritisk, och ifrågasätter socionomernas behörighet att samtalsbehandla psykiskt sjuka. – Det är ett experiment med patienters hälsa och anhörigas tillvaro. Samtalsbehandlingar ska utföras av psykologutbildad personal som vet vad de gör och vilka konsekvenser det får, mot bakgrund av hur bra min man blev efter vård av läkare och psykolog. –Varför inte anställa psykologer som har utbildning?, undrar hon. Läs hela artikeln

Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare

Medicin ersätter psykologhjälp

Enligt undersökning refererad i SvD så nekas minst ca 30 000 personer med behov av psykologstöd sådan hjälp årligen - därför att de inte har råd. Antidepressiv medicinering, med de allvarliga biverkningar som FDA (The US Food and Drug Administration)erkänt, är i dag det huvudsakliga alternativet för den fattige som egentligen behöver akut psykologhjälp vid en livskris i Sverige.
Läs hela artikeln i SvD

Föräldraskolan

Genom Föräldraskolan får du tillgång till eftersökta professionella tjänster och fri information om olika roller och förhållningssätt i föräldraskapet.
Föräldraskolan

Privat Psykolog Läkare Medicin

  • Psykologi och psykologer i England UK(British Psychological Society)
  • Wikipedia - Psykolog (Psychologist)
  • Svenska Wikipedia om psykolog
  • Läkare utan gränser
  • Karolinska Ångestprogram för ångestsyndrom
  • Svenska Ångestsyndromsällskapet
  • Psykologer (Psychologists)
  • Sjukvårdsrådgivningen
  • Apoteket
  • Dansk Psykolog Förening
  • Sveriges läkarförbund är läkarnas fackförbund
  • Som en blixt från klar himmel: hjärtklappning, bultande hjärta, ökad hjärtfrekvens m.m
  • Europarådet
  • Läkartidningen
  • Försäkringskassan
  • Stockholms läns landsting
  • Catweb - Länkkatalog
  • Depression.com
  • National Institute of Mental Health (NIMH) - Behandling av depression
  • NordForsk - nordiskt samarbete inom forskning
  • Ångest, stress, välbefinnande och den psykosociala arbetsmiljön
  • Råd av läkare: Ångest - Screening Test
  • Råd av läkare, om privat läkare och deras arbetssätt
  • Råd av läkare - Licensierade privata och offentliga läkare i USA
  • Wikipedia om råd av läkare och doktorer(Physician)
  • webmd.com - Råd av privata läkare på webben
  • Råd av doktor, läkare, doctor, webmd, physician
  • Medscape.com - råd av läkare
  • Råd av husläkare - familjedoktorer (Family Physicians)
  • Natur Medicin
  • Medical Dictionary om Medicin
  • Råd av doktor om medicin
  • MedicineNet
  • National Library of Medicine
  • Manscentrum om våld och hot
  • Råd av läkare och psykologer i litteratur

  • Sören Kierkegaard - Begreppet ångest
  • Sören Kierkegaard - Antingen-eller: Ett livsfragment, D. 1
  • Sören Kierkegaard - Antingen-eller: Ett livsfragment, D. 2
  • Paul Moxnes - Positiv ångest
  • Helen Kennerley - Hantera din ångest och oro
  • Kerstin Hellström, leg psykolog - När barn och ungdomar mår dåligt
  • Roberto Harari - Introduktion till Lacan's seminarier om ångest
  • Jacques Lacan - 4 fundamentala begrepp i psykoanalysen
  • Jakob Carlander - Starka känslor, affekter och emotioner
  • Sigmund Freud - Sexualiteten
  • Katarina Johansson - Riskbruk och missbruk : alkohol - läkemedel - narkotika
  • Viktor Frankl - Viljan till mening (logoterapi)
  • Viktor Frankl - Livet måste ha mening (logoterapi)
  • Sartre, Jean-Paul - Skiss till en känsloteori
  • Arnetz & Ekman(red) - Stress
  • Otto F. Kernberg - Aggressivitet, Narcissism, och Själv-Destruktivitet
  • Tjus, Broberg & Almqvist - Klinisk barnpsykologi
  • Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare
    Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare
    Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare
    © 2006 eliazon.com. All Rights Reserved
    Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare
    Bra Modell Artist - Kända Lärare Ledare