|
Det räcker att säga "Garbo" så vet de flesta vilken person man menar. Legender behöver sällan en lång presentation. Mytomspunna Greta Garbo avundas av miljontals kvinnor och är i mångas ögon den ultimativa bilden av hur en riktig Hollywoodstjärna ska vara. Genom bland andra sina roller som Felicitas i "Åtrå", Anna Karenina i stumfilmsversionen "Love", Marianne i "En gudomlig kvinna" och Tania Fedorova i "Den mystiska kvinnan", blir Greta Garbo en ledande sexsymbol och filmstjärna i Hollywood under 1920 och 1930-talet. Det fåtal gånger som Garbo visar sig i offentliga sammanhang är välregisserade föreställningar som utsökt utformas med olika manér, gestaltning och stil. Hon blottlägger ingenting utan visar upp samma integritet, mystik och eleganta distans i det offentliga rummet som betecknat rollframförandet i hennes filmer.
Välbeskrivet är Greta Garbos behov att bli lämnad i fred och hon vill sitta i ett hörn av studion för sig själv och inte tala till eller bli tilltalad av någon. Det här tolkas som högdragenhet och divafasoner , men hon har haft ett stort behov av ensamhet och känt sig blyg, tillbakadragen, skygg och inbunden sedan barnsben. Garbo är tidigt tvingad till att inte förråda sitt känsloliv i för stora gester. I sorg och glädje, i ångest, i lycka är hon alltid lika - ingen förstår vad som rör sig under ytan. Kanske är det just den här gåtfullheten som är nyckeln till hennes onekligen säregna charm. Varje rörelse utförs med ett minimum av ansträngning och snabbhet. Varje uttryck så fint och omsorgsfullt förenklad som möjligt.
Lillasystern Greta Lovisa Gustafsson föds i Stockholm den 18 september 1905. Greta och hennes tre år äldre bror Sven och två år äldre syster Alva, mamma Anna och pappa Karl, bor i en 3-rums lägenhet på Blekingegatan 32. Huset (rivet 1971) är vid den här tiden ett ordinärt femvåningshus med smålägenheter mittemellan Hornskroken och Danvikstull på Söder i Stockholm. Det yttre miljön och omgivningarna är ett rätt sjaskigt och nästan slumliknande exploateringsområde, med tomma obebyggda tomter fyllda av allehanda bråte i början på 1900-talet.
Greta, som kallas Kata inom familjen, växer upp som en undandragen och väldigt blyg, ensam och lillgammal flicka förskrämd av för många främmande barn, aggressiva och fulla gubbar och slagsmål. Dom yngre barndomsåren präglas delvis av en dysterhet och skam över pappans yrke som renhållningsarbetare och hans dryckenskap, delvis av en sorg över att hon blir hårt ansatt, retad och ifrågasatt av andra barn. Greta fantiserar mycket över varför det är si eller så och hon föredrar därför tidigt att krypa in ensam i ett hörn och sitta och tänka över saker och ting. När föräldrarna uppmanar henne att gå ut och leka med andra barn går hon ut, men söker upp en ensam plats, en bakgård eller ett gathörn, där hon får vara ifred. Syskonen och mamma Anna motiverar henne ibland att delta i lekar, skridskoåkning eller snöbollskrig.
Som barn tycker Greta hellre om att lyssna och höra berättelser och hörsägner från vuxna, än att leka med andra barn. I ensamheten tycker hon om att rita och att måla med färger. Hon tycker särskilt om att måla sig själv i ansiktet och att träna och spela upp små teatermonologer som hon hittar på utifrån fragment från vuxnas berättelser och lekar med syskonen. I 7-8 årsåldern förstärks teaterintresset och blir starkt präglad av att hon hittar sin väg till Södra Teaterns gård där skådespelarna brukar gå in backstage.
Skådespelarna och scenarbetarna vid teatern vänjer sig vid att se flickungen hänga där som en ensam övergiven katt, när de anländer till den bakre ingången av teatern på kvällen. Hon står där mellan sju och halv nio, när alla anländer. Det är spännande, hon får skydd mot elaka barn och fulla vuxna, av stabila vuxnas närhet. För en ensam, övergiven, mobbad åttaåring blir sceningången på teaterhusets baksida härigenom en port till himmelriket. Hon fascineras alltmer av sagolandet innanför bakdörren och smyger i hemlighet så nära dörren som hon kan. Ibland kan hon smita in i korridoren och uppfatta glimtar av skådespelarnas röster, klädloger och scenen... Hon drömmer om att själv bli skådespelerska en dag och hon inandades doften av fetsmink, puder och mastix för första gångerna i sitt liv.
För Greta är skolan samma helvete och inferno av vanmakt, osäkerhet och utsatthet som lekplatsen. Hon blir retad för sin blygsel, osäkerhet och druckne far, för sitt utseende och sin längd. Som 12-åring känner hon sig malplacerad som en elefant i en porslinsaffär, stor, klumpig och förvuxen i förhållande till de andra barnen. Hon hatar skolan, ogillar skolans tvång och avskyr rasterna. De enda skolämnen hon tycker om är estetiska ämnen och historia. Då får hon drömma sig bort och fantisera om ett annat liv.
Gretas 48-årige pappa Karl Alfred Gustafsson dör av njursvikt när Greta är 14 år gammal. Dödsfallet griper tag i henne djupt, eftersom hon varmt hållit av honom trots hans brister. Hon har också behövt hans uppmärksamhet och beundran i tonårsutvecklingen. Det säger sig självt att dödsfallet också på andra sätt fått avgörande inflytande på hennes, syskonens och mammans levnadsförhållanden. När pappan rycks bort får mamman som ensam änka med tre barn försöka hålla ihop hemmet och försörja familjen. För Greta blir dödsfallet ett definitivt svek och ett yttersta bevis på manlig brist och svaghet, som hon bär som sorgen av ett öppet sår genom hela livet.
När pappan dör känner Greta instinktivt att hon nu måste hjälpa en sorgtyngd mamma. Hon intalar sig att hon ska göra mamma stolt, mer levande, nöjd och glad igen. Hon tvingar sig till att börja sitt första arbete som hjälpreda på eftermiddagar och vissa kvällar, medan hon fortfarande går i folkskolan. Arbetet innebär att hon ska tvåla in kunder som beställt rakning hos en företagare som driver en frisörsalong. Greta försöker låtsas att hon arbetar som en slags sminkös i en teaterloge, men känner obehag och misstrivsel i uppgiften som hon inte kan sätta fingret på. Hon tjänar trots allt in någon krona om dagen, vilket gör syskonen och modern bättre till mods.
Som 15-åring slutar Greta folkskolan och erbjuds i september 1920 en anställning som butiksbiträde på i Paul U. Bergströmska affärshuset eller varuhuset PUB som det kallas idag. Greta börjar på kappavdelningen, men ombeds ganska snart att gå över till avdelningen för damhattar, vilket kommer att bli hennes lycka. Hon trivs i rollen som försäljningsexpedit som ett rent nöje eftersom hon lyckliggör kunderna med ett sortiment som piggar upp och roar dem i vardagen. Hon får samtidigt drömma om och fundera över hur hon ska utveckla sina egna teaterintressen mellan kunderna. Hon tillfrågas av en tillfällighet om hon vill stå modell för PUB:s produkter i en 1921-års vårkatalog och tackar gladeligen ja till en första filmroll i en reklamfilm i november 1920. Intresset för film har blivit väckt och följande månader medverkar Greta och storasyster Alva i filmerna "En lyckoriddare" och "Vårt dagliga bröd". I början av 1922 tar Garbo intensiva privatlektioner av den pensionerade chefen för Dramatens elevskola, Frans Enwall i ett halvår. När denne blir sjuk fortsätter hon privatlektionerna hos hans dotter Signe. Ingen av dem tvivlar på hennes begåvning utan uppmuntrar henne att verkligen fortsätta på teaterbanan. Greta söker och kommer efter ett osäkert och nervöst inträdesprov in på Dramatens elevskola. Hon slutar därför anställningen vid PUB den 22 juli 1923 och spelar in filmen Luffar-Petter, innan hon börjar på elevskolan den 18 september samma år.
Åren 1923-1924 studerar Garbo vid Dramatens elevskola i Stockholm. Som en av hennes lärare under studietiden träffar hon filmregissören Mauritz Stiller. Han ger henne en roll i filmen Gösta Berlings saga (1924) och övertygar henne om att byta sitt namn till artistnamnet Greta Garbo. Därefter hade hon huvudrollen i två filmer i Sverige och en i Tyskland.
1925 for Stiller till USA för att arbeta för filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer, och han insisterade på att även Garbo skulle få ett kontrakt med dem. Vartefter Garbos kändisskap växte avtog hennes och Stillers vänskap. Han avskedades av MGM 1928, då han återvände till Sverige, där han avled kort därefter. Den 21 april 1926 avlider också storasystern Alva Maria Gustafsson i akut lymfatisk leukemi.
Till Garbos viktigare stumfilmsinsatser hör filmerna Virveln (1926), Åtrå (1927) och Love (film, 1927) (1927). I de två senare spelade hon mot John Gilbert, med vilken hon inledde en mycket uppmärksammad romans. .
Första filmen där man kunde höra hennes röst var i Anna Christie (1930), vilken marknadsfördes med frasen Garbo talar. Filmen blev en enorm succé.
Om något gick emot Garbo under en filminspelning kunde hon ibland säga -"Jag tror jag åker tillbaka till Sverige", detta skrämde filmproducenterna och hon fick oftast som hon önskade sig. Exempelvis hade allmänheten aldrig tillträde då hon spelade in olika scener, ingen fick se henne i arbete, ibland inte ens de andra skådespelarna.
1932 hade hon huvudrollen i filmen Mata Hari, där hon spelade en mycket förförisk spion under första världskriget. Filmkritikerna klagade på hennes vågade klädsel som visades på filmaffischen. 1932 medverkade hon även i filmen Grand Hotel.
Efter ett bråk med MGM gjorde hon inga filmer under nästan två år. Till sist lyckades de komma överens och ett nytt kontrakt upprättades, vilket gav henne nästan total kontroll över de filmer hon medverkade i. Bland annat utnyttjade hon sin nyvunna kontroll genom att byta ut sin motspelare i filmen Drottning Christina (1934). Bolaget hade tänkt att hon skulle spela mot Laurence Olivier, men hon ville hellre ha John Gilbert, som egentligen skulle haft en mindre roll i filmen. 1935 ville David O. Selznick ha med Garbo i filmen Dark Victory, men hon ville hellre ha en roll i Lev Tolstoj-klassikern Anna Karenina. Hon hade 1927 spelat in en stumfilmsversion av denna film, Love, och ville nu göra en ny version.
1937 spelade hon in filmen Kameliadamen där hon gjorde en enastående rolltolkning. 1939 spelade hon mot Melvyn Douglas i komedifilmen Ninotchka, regisserad av Ernst Lubitsch. Denna film marknadsfördes med orden Garbo skrattar.
Garbo nominerades till totalt fyra Oscar för bästa skådespelerska för filmerna Anna Christie (1930), Romance (1930), Camille (1937) och Ninochka (1939). Hon anses varit en av de största stjärnorna under 1920- och 1930-talen. Hon var även känd för sin skygghet gentemot allmänheten, något som höll i sig ända fram till hennes död. Efter att hennes karriär tagit ordentlig fart gav hon aldrig några intervjuer eller autografer, hon svarade aldrig på beundrarbrev och hon kom aldrig på några filmpremiärer.
Garbo slutade sin karriär vid trettiosju års ålder, då hon fortfarande var på toppen, efter att filmen Tvillingarna floppat 1941. Efter detta ställde hon sig aldrig mer framför en kamera, hon levde ett tillbakadraget liv i New York.
Garbo avled 1990 och ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm. Hennes största och enda museum i världen ligger i Högsby en bit ifrån Kalmar. Hon har ett torg i stadsdelen Södermalm i Stockholm uppkallat efter sig.
|
