Jag har hittills betonat psykoterapins funktion som en "talkur". Anledningen till detta är psykoterapins framväxt ur "den psykoanalys som ser talet och språket som de väsentligaste områdena för den psykoanalytiska verksamheten", och att Sigmund Freud i en artikel redan 1893 ("Der psychische mekanism hysterischer fenomen") skrivit att affekten kan avreageras i språket i stället för symtomet. Fundamentet för psykoterapin är med andra ord att den är en "talkur" eller en konversation med terapeutiska avsikter. Men psykoterapin är inte alltid terapeutisk och s k typiska terapeutiska förändringar i en människas liv kan också uppträda utan att människan ifråga behöver gå i psykoterapi. Talandet i psykoterapin är kanske den funktionellt sett väsentligaste aspekten av detta med psykoterapi, och den kanske bredaste frasen som täcker vad vi vanligtvis menar när vi pratar om psykoterapi. Men det är också en unik relation mellan en behandlare och en klient som innebär att känslomässiga blockeringar kan minska och relationen i sig kan utgöra en grundbetingelse för såväl återinlärning (resocialisation) som personlig mognadsutveckling. Mer brett och närmare till en bokstavlig beskrivning av psykoterapin som en "psykologisk behandlingsinsats" kan psykoterapin beskrivas som ett medvetet användande av ett antal psykologiska tekniker, av en klinisk användare som genom dessa tekniker försöker att förändra en annan persons beteende eller personlighetsmönster. Inom denna mer breda definition av psykoterapibegreppet så kan man täcka in många fler typer av interventioner än dem som har talandet som utgångspunkt. Som undergrupper till psykoterapin kan man därför finna olika former av familjeterapi, gruppsykoterapi, lekterapi och andra former utav mer manipulativa tekniker och terapier som syftar till beteendemodifikation utöver den individualterapi som bedrivs mellan en terapeut och en vuxen klient och har talandet som utgångspunkt.

Den bredare användningen av psykoterapibegreppet på detta sätt retar många kliniker eftersom exempelvis beteendeterapitraditionen vill särskilja sina psykoterapeutiska behandlingssträvanden från exempelvis verbalt inriktade psykoterapier för att understryka observationskonstens betydelse. En beteendeterapeut är rädd att sammankopplas för mycket med en verbalt inriktad psykoterapeut eftersom de uppfattar observationskonstens betydelse som mer "objektivt vetenskapligt" inriktad. Många psykoanalytiker å andra sidan tycker att psykoanalysen skall skiljas från psykoterapin eftersom psykoterapin som bäst kan vara en billig, förenklad och förvanskad form av Freuds teknik för att upptäcka och förstå varför människor lider utav psykiska besvär. Det finns alltså djupa och avgörande skillnader mellan olika typer utav psykoterapier, inte bara vad gäller psykoterapins mål eller tekniska utförande utan också när det gäller grundläggande antaganden om den mänskliga naturen och orsakerna till de psykiska sjukdomarnas uppkomst. Den psykodynamiska psykoterapin, som en metod ursprungligen (av Freud) framtagen för att bota olika typer av neuroser, har efterhand utvecklats till att användas på klienter som anses både mer eller mindre psykologiskt handikappade. Psykoterapin används idag också vid s k psykotiska störningar, missbruk, psykosomatiska problem och t o m vid hjärnskador och förståndshandikapp. Människor söker idag psykoterapi för känslomässiga störningar, olika former av arbetsoförmåga, identitetskriser, skuldkänslor, religiösa och existentiella kristillstånd. För många har psykoterapin varit tillfällen till personlig mognad och förbättrad framtidsutveckling. Inom vissa samhällsskikt i den amerikanska och latinamerikanska kulturen har det t o m gått mode i att i alla tänkbara sammanhang åberopa att man först måste konsultera sin "hjärnskrynklare" (ex. inom barn-uppfostran och studieplanering). De sista 20-30 åren har psykologerna inom dom psykiatriska verksamheterna blivit alltmer involverade i det praktiska bedrivandet utav psykoterapier på ett sätt så att idag så kan man tala om att det är deras mest vanliga professionella aktivitet. Det kan vara till stöd att betrakta psykoterapin utifrån vilket mål eller syfte man har med den psykoterapeutiska behandlingen i stället för att beskriva psykoterapierna i form av specifika metoder eller system.

Det psykoterapeutiska arbetet kan syfta till att uppnå olika mål:

1. Att stödja och stärka klientens motivation att göra riktiga ställningstaganden eller fatta förnuftiga beslut.
2. Att reducera känslomässiga blockeringar och bearbeta emotionellt svåra situationer.
3. Att försöka frilägga potential för personlig mognad och utveckling.
4. Att förändra vanor och beteenden.
5. Att modifiera en persons tänkesätt eller kognitiva sätt att strukturera sin varseblivning.
6. Ökad självkännedom.
7. Social träning och fokusering av interaktioner med andra människor.
8. Ökad kunskapsinlärning och förbättring av förmåga till beslutsfattande.
9. Att få hjälp att ta sig ur tillstånd av utbrändhet och handlingsförlamning.
10. Att förändra medvetandenivåer.
11. Stöd och hjälp till påverkan av den sociala miljön.

De olika syftena eller målsättningarna korresponderar inte specifikt med den ena eller andra terapeutiska inriktningen eller skolan, utan är snarare teman som löper genom alla de olika terapeutiska inriktningarna, även om den ena eller den andra inriktningen kan ha särskilt tonvikten lagd på vissa syften. Målsättningarna beskriver också skilda strategier som en och samma terapeut kan använda för olika klienter och för en och samma klient vid olika tidpunkter i den terapeutiska processen. I exempelvis den jagstrukturerande terapin så kan jag som terapeut både vilja hjälpa klienten till att få bättre kognitiva strukturer för sitt sätt att bemöta verkligheten, samtidigt som jag tidvis måste hjälpa honom att känslomässigt bearbeta påfrestningar som han erfar under pågående terapi. En psykoterapeut ska kunna arbeta med flera olika målsättningar eller syften samtidigt, beroende på klientens behov och omständigheterna kring terapin. Oaktat detta så måste man ha i åtanke att ingen människa är skapt att kunna klara alla problemställningar som kan dyka upp vid en psykoterapeutisk behandling varför den särskilda behandlingen utav en klient inte sällan måste bli en funktion av vad terapeuten kan erbjuda klienten ifråga. Man kan också tillägga att det erfarenhetsmässigt finns ganska klara och generella kriterier för vilken typ av interventioner som bäst passar olika typer av personer och problemställningar. Trots att det kanske finns en relativ rigiditet eller inflexibilitet hos många psykoterapeuter så är psykoterapeutens motivation, intresse och övertygelse, av avgörande betydelse för ett gott behandlingsresultat. Terapeuten måste kunna entusiasmera klienten med den egna nyfikenheten och intresset. Återvänder vi till bilden med de borremeanska ringarna kan vi säga att psykoterapin i den vidgade definitionen begränsar sig till det Imaginära och det Symboliska och i den smalare definitionen begränsas till det fält som kallades det Symboliska. Olika terapiformer har olika typer av avgränsningar vad gäller exempelvis krav på kvalifikationer, tidsutsträckt mm. Jag ska därför kort uppehålla mig vid det som avgränsar den individuella psykoanalytiskt influerade psykoterapi som jag själv ägnar mitt största intresse. ?

För mig personligen är utövandet av psykoterapi ett yrke och ett yrkesval. Psykoterapeutyrket kräver därför kompetens praktisk erfarenhet, teoretiskt kunnande samt personlig lämplighet. I många avseenden är psykoterapeutyrket jämförbart med andra yrken. Jag ska ge ett exempel på vad jag menar. Under en period i mitt liv arbetade jag extra som taxichaufför. Detta innebar att jag mot en viss ersättning, stängde in mig i ett mindre rum, kallat bil, varvid jag och mina kunder kom överens om ett gemensamt mål, en adress, till vilken jag skulle transportera kunden ifråga. För att utföra uppgiften måste jag då dels ha en handling som legitimerade min körduglighet, i detta fall ett körkort med taxibehörighet samt ett trafiktillstånd i form av ett förarbevis utfärdat utav den lokala taxiföreningen. Eftersom kunderna varierade i sitt sätt att uppträda, måste jag också kunna möta varje kund utifrån dennes villkor och förutsättningar. Jag minns att några av kunderna var berusade, några var halta, några var blinda, några var irriterade och arga och de flesta var både glada och trevliga. För att jag skulle hitta i den stad som jag arbetade och dess omgivningar, krävdes att jag visste var jag var och vart jag skulle transportera kunden, i detta fallet en geografisk lokaliseringsförmåga. Jag skulle transportera kunderna från en plats A till en plats B genom att köra den bästa vägen. Detta innebar en viss sträcka i rusningstrafik och en helt annan när jag körde på natten. Den väg som jag valde berodde i vissa fall också på speciella önskemål från kunden. Det avgörande i transportavtalet med kunden var att jag styrde fordonet och att kundens resa skulle bli så angenäm och billig som möjligt. Resan skulle inte behöva ta längre tid än nödvändigt samtidigt som vägval och hastighet inte fick innebära onödiga olycksfallsrisker. Bemötandet utav kunderna skulle vara förtroendefullt och professionellt. åsikter, utsagor, funderingar, tillrättavisningar och annat som jag fick ta del utav under transporten, behövde inte delas men måste respekteras. När som helst under resan hade kunden också möjlighet att förändra och ompröva resans mål. Om kunden exempelvis hade speciella önskemål eller behov som jag inte kunde tillgodose måste jag avstå från köruppdraget och/eller hänvisa kunden till en annan chaufför eller trafikutövare. Metaforen med taxichauffören, är även en beskrivning av en psykoterapeuts yrkesroll och professionalitet. Professionaliteten särskiljer inte psykoterapin från någon annan yrkesutövning, men måste ingå i en beskrivning utav vad som psykoterapi är eller inte är, eftersom det utgör grunden för psykoterapins utövning. Psykoterapi är inte två vänner som samtalar om mor och far, eller två kärestan som gör samma sak. I psykoterapin är det två ojämlika som möts, där den ene tar betalt för att låta den andre berätta sin fiktiva och i efterhand konstruerade levnadshistoria, och där den ene tar betalt för sin längre teoretiska och känslomässiga livserfarenhet och kunnande inom ett område som den andre saknar och kanske önskar komma i besittning utav. Varför vänder sej någon till mej som psykolog eller psykoterapeut om inte för att denne någon tror att jag behärskar och vet något, som denne person vill få reda på eller saknar, oftast ett livsproblem, en livskris eller en intrapsykisk konflikt eller oförmåga att själv härbärgera och bearbeta tillkortakommanden, depressioner, fobier, ångestattacker och andra neurotiska och psykotiska yttringar i själslivet.

Psykoterapin som sådan bygger alltså helt på ett ojämlikt möte som i sig just därför skapar förutsättningar för det som vi psykologer kallar för en s k överföringsrelation. Denna relation utgår ifrån bristen, saknaden efter något och vars essens är: Jag tror att du vet något som jag inte vet och som jag behöver och vill ha, på samma sätt som taxikunden just vid en speciell tidpunkt saknade en bil för att ta sig från ett ställe till ett annat. Psykoterapin bygger alltså delvis på en illusion - varutan all psykoterapi är omöjlig, som innebär att jag har ett begär efter något som jag saknar eller inte kan få. Jacques Lacan har kallat detta för begäret efter "den som anses veta" eller begäret efter objekt A. Psykoterapeuten intar alltid positionen som den som anses veta i patientens ögon och det är även den förhoppningen som har fört honom till psykoterapin. Vid en insiktsorienterad psykoterapi är det terapeutens uppgift att försöka hjälpa klienten att i efterhand rekonstruera och rekonceptualisera sin egen levnadshistoria samt att undvika faran med att delta i klientens försök att bibehålla illusionen om den "som anses veta". Desillusioneringen utav patienten sker gradvis allt eftersom patienten kommer att kunna verbalisera och ge symboler till de krav och behov som han inledningsvis tror att psykoterapeuten kan tillgodose. Omedvetet material i form av klientens begär efter "fallos" ( ett begrepp för det som saknas, bristen, signifikanternas signifikant, vilket inte ska förväxlas med penis eller genialitet) kommer allt efterhand att dyka upp i klientens berättelse såsom tystnader, val av ord, felsägningar, referenter, pauser etc, samt kunna punkteras och tolkas utav psykoterapeuten. Tolkningen är alltså en form av interpunktering liksom avslutningen av varje session dvs något som medvetandegör klienten om dennes osinliga begär och fundamentala brist. När tolkningen är riktig ska den kunna binda ihop och sammanfatta på ett sätt som erbjuder en symbol och ett avbrott för de fantasier som klientens berättelse dittills visat. Tiden, klockan, ordet och blicken, liksom terapeutens tystnad, blir härvid användbara verktyg som avgränsande och processpåverkande instrument i psykoterapin. Psykoterapeutens position i terapin ska vara det Omedvetnas position, dvs psykoterapeuten ska tolka det som patienten kanske omedvetet vill uttrycka med det han faktiskt säger. Psykoterapeutens position i terapin blir härigenom att han står utanför den relation som det talande subjektet har med det objekt som han talar om och saknar (objekt A). Det är inte för inte som psykoanalytikern sitter bakom klienten i psykoanalysen, därför genom denna rumsliga placering så kan psykoanalytikern lättare inta det omedvetnas position. I psykoterapier där klienterna sitter ansikte mot ansikte med terapeuten är risken för att terapeuten själv blir ett subjekt i ett intersubjektivt möte och därmed objekt A dvs bilden av det frånvarande, saknade av objektet för klienten, uppenbar. Överföringen tillfredsställer motståndet och det som vanligtvis kallas för motstånd, är endast psykoterapeutens egna frustrationer över att hans "skarpsinniga" och "kloka" tolkningar inte går hem i klientens tankevärld. Klienten har helt enkelt inte kommit så långt i sin tanke eller symboliseringsprocess att tolkningen skulle kunna fungera som en inter-punktering eller avslutning.

En annan avgränsning för psykoterapin innebär det faktum att psykoterapeuten och klienten var för sig representerar två vitt skilda levnadsöden som korsar varandra i den skärningspunkt som psykoterapitiden innebär på en längre tidsaxel. Psykoterapisituationen representerar då en här- och nusituation i vilken två människor gemensamt försöker beskriva en dåtid för att förbättra bägge individernas framtidsförutsättningar. I bästa fall kan psykoterapin vara en start, en början på en livslång process av reflektion och eftertanke, där såväl jag som psykoterapeut och min klient kan lära sej att det mesta i livet har flera bottnar eller nivåer. Sigmund Freud lär en gång ha uttryckt, när hans cigarrökning kom på tal, "att en cigarr kan också vara en cigarr". Vi kan med andra ord lära mycket utav exempelvis Freuds teoretiska byggnadsverk, liksom av hans efterföljares, men det viktiga de haft att säga finns i uttolkningen utav deras omedvetna, i det de inte sagt eller skrivit men som ändå blir uppenbart mellan raderna och i mängden utav producerat material, nämligen: Reflektera, pröva, ompröva och förkasta, sök sanningen, men tro aldrig att du hittar den därför att sökandet, reflekterandet kanske är själva meningen i sig liksom meningen och de tomma orden i den här s k psykoterapibeskrivningen - mellan de här nedtecknade orden - i valen av ord, osv och så försvinner sanningen om psykoterapin som sanden mellan fingrarna, när vi ligger på en badstrand eller liknande.

Förutsättningen och målet för psykoterapin är att det fortfarande ska finnas kvar någonting för klienten och hans psykoterapeut att upptäcka vidare, bearbeta och begråta osv. I existentiell mening så är berättelsen om psykoterapi också en berättelse om kunskapshunger, biologism och dissekeringslusta och ingen ska inbilla sig att det enbart är för min godhjärtade och empatiska läggnings skull, det är kanske därför också, som jag själv tagit på mig uppgiften att utöva psykoterapi. Psykoterapi som många andra verksamheter befrämjar tyvärr ibland, i praktiken snarare och befäster symtom, än befriar och lösgör människor från subjektiva lidanden. Vid ett resonemang om vad psykoterapi är och inte är så måste man också ställa sig den självkritiska frågan om en objektifiering av en patient befrämjar den resubjektiverings-process som psykoterapin också ska vara? Det kan finnas risker att psykoterapi motverkar sitt syfte, och att vi objektifierar de människor som vi ur existentiellt avseende snarare skulle betrakta som fristående subjekt. Speciellt tror jag att den risken är stor när man hittar på namn eller begrepp som introjekt, inre objektsrepresentationer, onda respektive goda objekt etc som om det vore fråga om små gummor eller gubbar. Denna risk är särskilt stor när vi som arbetar med psykoterapi, i våra desperata försök att förstå det ogripbara, det onämnbara, det saknade, bristen eller det som kallas det omedvetna, gör oss själva till människoingenjörer i stället för psykoterapeuter. Som psykoterapeut måste man därför kunna lägga bort de instrument eller verktyg som teoretiska behandlingsmodeller innebär, för att kunna möta patienten som ett fristående subjekt som söker sin subjektivitet. Man bör förstå denna begreppsbildning och behovet av den, men samtidigt vara medveten om risken att instrumentalisera psykoterapin. Jag tror att det återigen är viktigt att framhålla och särskilt understryka att varje terapi är unik. Ingen terapi är den andra lik annat än som en imaginär konstruktion utav teoretiker och terapeuter, vari implicit ligger att man försöker visa på gemensamma drag, strukturer som i och för sig kan finnas, men som egentligen saknar betydelse då psykoterapin ska ta fram subjektiviteten (= det enskilda subjektets möjligheter och förutsättningar att leva sitt liv på ett drägligt sätt i kultursamhället). Enligt gestaltlagarna så vill vi människor helst se helheter, sammanhang och samband och heltäckande teoretiska förklaringsmodeller som tillfredsställer detta begär, men i terapirummet finns inte samma traumatiska upplevelse upplevd på samma sätt, samma levnadsöde, samma språkliga uttryck eller brist på uttryck.

I psykoterapirummet så rullas en unik, ensam, levnadshistoria upp med glädjeämnen och bedrövelser unika, aldrig beskrivna, men som nu ges tillfälle till en beskrivning, en enda gång. Förstår den som ska lyssna till och tillåta denna beskrivning inte detta skeende, så kan hon eller han lika gärna sortera ägg i kartonger på något mejeri. Till skillnad från taxichaufförens resa så kan en psykoterapis mål eller färdväg inte bestämmas i förväg, när resan startar. Om det vore på det sättet så skulle såväl psykoterapeut som patient kunna stanna hemma. Att resa i det inre som en psykoterapi innebär, innefattar överraskningar och oväntade upplevelser av ett helt annat slag än vad en taxiresa innebär.

Låt oss nu återgå till de mål eller syften som jag tidigare redovisat och utifrån dessa något övergripande beskriva vilka olika terapiformer som finns.

1. I s k rådgivande eller stödjande terapier, kan allt ingå från enkla råd och synpunkter till direkt övertalning och hypnotisk suggestion. Exempel på sådana terapier och behandlingstekniker är exempelvis Anonyma Alkoholisters motiveringsarbete, Minnesotamodellen, Hasselapedagogiken samt verksamheter med religiösa eller profetiska inslag såsom Livets Ord mm. Här ingår också enstaka och kanske "enkla" motiveringssamtal som att förmå en klient att anta en viss utbildning, behandling eller placering.
2. Att reducera känslomässiga blockeringar genom att skapa uttryck för intensiva känslor, kallas ibland för katarsismetoden. Dessa uttryck kan ibland vara av icke verbal natur som i exempelvis primalterapi, gestaltterapi, rosenterapi, bild- och dansterapi etc och ibland av rent verbal natur som i psykoanalysen och psykoanalytiskt inriktade psykoterapier, d v s de spiralformade "talkurer" vid vilka jag hittills uppehållit mig mest.
3. Psykoterapier som ett sätt att frigöra klientens potentiella växtkraft eller mognadsprocess, utgår ifrån att livet normalt sett löper efter vissa linjära utvecklingslinjer (jmf. EH Eriksson utvecklingsstadier). Neuroser eller psykoser representerar här felaktigheter i den normala utvecklingsprocess som antas finnas, i vilken klienten anses ha fixerat sig vid ett visst handlings- eller beteendemönster. Klienten har alltså stannat kvar på en för tidig utvecklingsnivå, som han normalt sett borde ha passerat och mognadsmässigt lämnat. Psykotiska, perversa eller neurotiska yttringar är här med andra ord barnsliga uttryck hos människor som för övrigt måste betraktas som vuxna. Inom psykoanalysen och psykoanalytiskt grundade terapier talar man därvid om störningar i en normal drifts- och aggressionsutveckling, störningar i en narcissistisk utveckling osv. Utvecklings- eller mognadstemat är också centralt för s k "humanistiska" psykoterapier, men skiljer sig mot traditionellt psykoanalytiskt inriktad terapi, i synen på determinismens betydelse. Bl a Maslov och Rogers postulerar exempelvis en speciell primär tendens hos människan till personlig växt och skapande, som är starkare än deterministiska krafter som exempelvis upprepningstvånget. Sist nämnda ställningstagande innebär en gradvis förskjutning beträffande synen på vad som bör vara psykoterapins fokus, liksom en synbart mer optimistisk hållning till människans utvecklingsmöjligheter.
4. Alla terapiformer kan i någon mening betraktas som inlärningssituationer. Just inlärningsaspekten står i fokus för en speciell typ av terapi som kallas beteendeterapi. I denna terapiform betraktas varje form av mänskligt symtom, som en effekt utav inlärning. Den terapeutiska uppgiften innebär därför att försöka finna nya inlärningssätt, eller patienten får alternativa beteendemönster, för situationer i vilka han tidigare agerat inadekvat eller missanpassat. Detta sker genom s k beteendemodifikation, vilket innebär att man förstärker det beteende och de prestationer som anses verklighetsförankrade.
5. Tänkandet och olika föreställningars innehåll står i fokus för den terapiform som kallas kognitiv beteende terapi, KBT. En bakomliggande idé här är bl a att tänkandet och våra föreställningar styrs utav hur vi lagrar in den information som vår varseblivning inhämtar, och hur vi sedan plockar fram den lagrade informationen och sammanför den med ett annat föreställningsinnehåll. Den kognitiva terapin syftar därvid till att modifiera föreställningarna på ungefär motsvarande sätt som beteendeterapeuten försöker förstärka ett önskat beteende. Det kognitiva synsättet emanerar både ur behaviorismen och den psykoanalytiska rörelsen. Från behaviorismen har den kognitiva teorin lånat rent tekniska och pedagogiska inslag, från psykoanalysen har man lärt sig vikten av dom interpersonella relationernas betydelse (bl a var föregångsmannen Aaron Beck utövande psykoanalytiker). Utöver Beck (inom psykiatrin erkänd för en skattningsskala vid depressioner), hänvisar kognitivt verksamma terapeuter gärna till andra teoretiker som Stern, Kelly, Bowlby och Piaget i avsaknaden av en egen utvecklingsteori. Det kognitiva arbetssättet är kollaborativt och lättbegripligt och betonar starkt klientens delaktighet. Struktur och tydligt formulerade mål för det kognitivt syftande behandlingsarbetet är andra utmärkande drag som tilldragit sig stort intresse. Öppenheten för att integrera psykofarmakologisk behandling med det psykoterapeutiska arbetet har gjort den kognitiva terapin rumsren, ja t o m populär i läkarkretsar. Rent konkret och förenklat innebär arbetssättet att man gemensamt med en klient sätter sig ner och formulerar ett aktuellt problemområde eller ett huvudtema utifrån fyra delaspekter: A. Tankar B. Känslor C. Kropp D. Handling. Vad tänkte du? Hur kände du? Kroppsliga reaktioner? Vad gjorde du då? När dessa delaspekter klarlagts problematiseras det som framkommit utifrån alternativa tankebanor, känsloyttringar och handlingsvägar som klienten kan ha haft eller borde tagit, genom en form av sokratisk utfrågningsmetod och på ett sätt att klienten själv inser de alternativa möjligheterna. Utfrågningsmetoden är klarifierande och ska samtidigt leda in på nya alternativ: Ex. - Och om du gjorde så, vad hade du kunnat göra i stället?

Olika kognitiva- och beteendetekniker:

1. Protokoll för negativa (automatiska) tankar (PNT-formulär)
2. Att begära förtydliganden.
3. Väglett associerande/väglett upp-täckande.
4. Att undersöka faktaunderlaget.
5. Att ifrågasätta kategoriska formuleringar.
6. Bedöma grad av sannolikhet.
7. Omattribuering.
8. Att vända nackdelar till fördelar.
9. Direkt ifrågasättande.
10. Att externalisera den inre monologen.
11. Namnge kognitiva förvrängningar.
12. Avkatastrofering.
13. Att ifrågasätta dikotomt (svart-vitt) tänkande.
14. Att skriva ner alternativa antaganden.
15. Att ersätta inre bilder.
16. Kognitiv repetition.
17. Desensibilisering.
18. Flooding (ångestmaximering).
19. Kognitiv visualisering av adaptiva förhållningssätt.
20. Tankestopp.
21. Omfokusering.
22. Att schemalägga oro.
23. Att förutse följderna av sina handlingar.
24. Att inducera kognitiv dissonans.
25. Självinstruktionsträning.
26. Självmotivering.
27. Graderade hemuppgifter.
28. Aktivitetsschema.
29. Social färdighetsträning.
30. Självförtroendeträning.
31. Beteenderepetition.
32. In-vivoexposition.
33. Avslappnings- och andningsövningar.
34. Skamreducerande övningar.
35. Beteendeexperiment.
36. Fixed-role-therapy.
37. Rollbyten.
38. Biblioterapi

1. För vissa typer av tidiga störningar har också utvecklats en särskild jag-strukturerande terapi. Ett delsyfte med jagstruktureringen är inte så mycket att modifiera redan etablerade kognitiva strukturer, som att tillskapa helt nya kognitiva möjligheter. Detta sker genom att en psykoterapeut aktivt, försöker ge ord och meningsinnehåll till livserfarenheter som antytts av klienten, jämte råd och hänvisningar till hur känslomässigt och språkligt material kan symboliseras i andra former.
2. Vissa psykoterapier syftar uttryckligen till en ökad självkännedom. I många psykoterapier så kan klientens beteenderepertoar och funktionssätt förändras utan att klienten bibringas någon insikt eller "vetande" om varför hans problem uppstått eller hur de har utvecklats. Ett par exempel på detta är att fobiska besvär inte sällan kan undanröjas genom beteendeterapi eller hypnos, utan att klienten egentligen vet orsakerna till sina besvär. I s k psykoanalytiskt och existentiellt inriktade psykoterapier är den ökade självkännedomen och insikterna om egna behov, krav och begär, ett av huvudsyftena med terapin. För fobikern innebär detta, att hans fobi (som möjligtvis kan ha varit den medvetna orsaken till att han underkastat sig en psykoterapeutisk kur) blivit en marginell, ärrliknande påminnelse om en del av hans histori-citet, förankring och livsuppgift, ungefär på samma sätt som en upphittad teaterbiljett momentant kan påminna om en bra teaterföreställning eller ett gammalt kärleksäventyr.
3. Vanlig social träning, som när en behandlare tar med sig klienter på post, bank, affärer, olika evenemang och offentliga inrättningar mm, har större likheter med psykoterapeutiska behandlingsmodeller än vad vi kanske vanligtvis är medvetna om. I sociala och kulturella situationer kan vi observera och dra slutsatser om klientens sociala behov och förutsättningar, samt upptäcka hur klienten agerar med andra människor. I dessa sammanhang är de inlärningsmodeller som beteendeterapin erbjuder värdefulla, men också de interaktions- och relationsmodeller som lämnas av exempelvis transaktionsanalysen, systemteorin, objektrelationsteorin. Från tidigaste barndomen och framåt utvecklas vi ju och socialiseras i en konstant kontakt med andra människor vilket innebär att vi blir till kulturvarelser på gott och ont. Jag har föreslagit att vi skulle kunna betrakta den intrapersonella struktur som Freud kallade för överjaget, som en personlig och subjektiv integration utav de kulturvärden, regler, normer mm som finns i den omgivning som alltid omger oss. Några av de terapier som fokuserar på relationer och interaktioner mellan människor, fokuserar ibland de s k tidigaste relationerna med familjen som ursprung, emedan andra mer lägger tonvikten vid relationer i nutiden som make eller maka, käresta, barn, föräldrar, chefer och kollegor. Oavsett den tidsmässiga fokuseringen syftar dessa terapier till att klarifiera hur klientens fungerande bestäms av hans beroende till andra människor. Ibland kanske man lägger särskild vikt vid den icke verbala eller verbala kommunikationen mellan klienten och viktiga personer i hans omgivning för att visa hur klienten till följd av kommunikationssvårigheter blir utanförställd eller känner sig otillfreds med en social situation. Det är viktigt att notera att terapin i sig själv innehåller en ny form av relation som ska kontrastera med dem som han tidigare erfarit. Konkret i terapin så generaliserar man terapisituationen, dvs klientens relation till sin terapeut som reell person, till andra sociala relationer som klienten ingår i utanför terapirummet. Klientens relation och interagerande med sin terapeut, blir till karakteristiska sätt att kommunicera, känna och uttrycka förväntningar på som klienten använder sig av i alla upptänkliga sammanhang. Psykoterapeuten betraktas alltså i denna form av terapi mer som en faktisk person i interaktionen med sin klient till skillnad från att vara en neutral figur som utsätts för projektioner av klientens omedvetna fantasier. Vissa typer av grupp- och familjeterapier går t o m ännu längre än att generalisera terapisituation till andra situationer, genom att t o m ta in delar av klientens sociala nätverk i själva terapin.
4. När det gäller psykoterapier som syftar till en ökad kunskapsinhämtning och förbättrad förmåga till beslutsfattande är gränsdragningen mellan stödterapier och kognitiva terapier å ena sidan och ren konsultation å den andra sidan, ibland hårfin. Detsamma gäller vad som är att betrakta som psykoterapi respektive samtal. I princip så handlar det om att psykoteapeuten har att göra med frågeställningar som är tillräckligt problematiska för att en person ska vända sig till en professionellt verksam yrkesman, men som klienten också ibland skulle kunna hittat lösningar på utan bistånd av en psykoterapeut. Det kan gälla frågor som typ studievägledning, en psykometrisk utredning (det är exempelvis allmänt erkänt att en kliniskt erfaren och verksamt arbetande psykoterapeut har bättre förutsättningar att utvärdera testresultat på s k projektiva test: MCT, Rorschach, DMT, TAT mm) och t ex den yrkesvägsrådgivning som erbjuds inom arbetsmarknadsinstituten. Inte sällan innehåller rena bedömnings- och konsultationsinsatser psykoterapeutiska inslag i exempelvis s k DIB-intervjuer och andra utarbetade och särskilt strukturerade intervju-tekniker.
5. Under vissa perioder i livet kan människor behöva få hjälp att ta sig ur tillstånd och upplevelser av utbrändhet, handlingsförlamning till följd av akuta traumatiserande upplevelser eller s k kriser. Exempel på kristillstånd kan vara plötsliga och oförutsedda dödsfall hos nära anhöriga, fysiska eller psykiska övergrepp av extrem omfattning, deltagande i katastrofala händelser, förlust av anseende, respekt och aktning, svårare egendomsförluster, handikappande skador, svårare och oförutsägbara separationer, allvarlig brottslighet, eller andra livsavgörande händelser och situationer. De s k kristerapier som aktualiseras efter sådana erfarenheter påminner om stödterapin i det att den under en tidsbegränsad period, starkt fokuseras kring en enstaka händelse eller händelseutveckling.
6. Allt efterhand som vi har börjat förstå att människan är både en biologisk och en social varelse har också en del psykologer intresserat sig för frågan om vi med vårt psyke kan påverka de biologiskt bestämda förutsättningar som naturen har givit oss. Utvecklingen inom psykofarmakologin har ibland givit intressanta resultat i motsatt riktning. Många beteendeterapeuter har därför särskilt intresserat sig för frågan om att förändra medvetandenivåer genom hypnotiska suggestioner, avslappningsövningar och liknande. På motsvarande sätt har man inom det psykodynamiska paradigmet börjat intressera sig för att med psykoterapeutiska metoder behandla somatiska åkommor och symtom, särskilt i de fall där läkare inte kan utesluta stressfaktorer som bakomliggande orsaker till ett uppkommet medicinskt problem. Utöver traditionella psykoterapeutiska samtal mot en psykoanalytisk grund har också utvecklats s k kroppspsykoterapier inte sällan med grunderna hämtade från en österländsk idétradition av typ Yoga och andra liknande motoriska och kinetiska experiment.
7. Under de sista 20 åren har en s k miljöterapeutisk inriktning utvecklats inom psykoterapin vars innebörd är, att man i stället för att försöka förändra en människas egna psykiska förutsättningar eller som ett komplement till detta arbete, ger stöd och hjälp till påverkan utav den omkringliggande miljön. Ett exempel på detta är när traditionella psykoterapeuter som arbetar med barn helst vill se att bägge föräldrarna deltar i psykoterapin på samma gång som barnet. Föräldrarna betraktas då som en del utav barnets miljö och det förutsätts att föräldrarnas interaktion med barnet har en avgörande betydelse för barnets psykologiska välbefinnande. På liknande sätt arbetar man inom en del psykiatriska institutioner med pro-gram i syfte att skapa en bra "terapeutisk miljö". I förebyggande syfte arbetar psykoterapeuter ibland som handledare och rådgivare när det gäller att sysselsättningsfrågor, en bra boendemiljö, lämplig utbildning osv, dvs arbetsuppgifter som tidigare inte kopplats till psykoterapeutens. Deltagande i och påverkan av arkitektoniskt arbete, exempelvis i en mer antroposofisk anda, är ett annat exempel på ett s k miljöterapeutiskt arbete. Olika typer av direkta utbildningsinsatser är ytterligare exempel. Innan jag sammanfattar de olika metoder för att hantera vantrivsel, vanmäktighet och stress som kulturmänniskan drabbas av och som de olika psykoterapiformerna försöker råda bot emot, ska jag också säga något om skillnaden mellan s k individualterapier och gruppterapier.

Det finns inget enkelt svar på frågan: När ska man använda individualterapi och när ska man använda sig av gruppterapi? Den vetenskapliga forskning som berör frågeställningen är minimal och när man har försökt undersöka saken så har man oftast kommit till olika motstridiga slutsatser. Generellt kan man säga att motivationen, förmågan att relatera till andra, de psykologiska förutsättningarna och andra kvaliteter som gör en person lämplig för individualterapi också är värdefulla i gruppterapier. Alla psykoterapeutiska metoder utifrån en psykoanalytisk grund bygger på frivilligheten hos deltagaren. Många klienter som har låg motivation för psykoterapi kan i en gruppterapi påverkas av grupptrycket så att motivationen och entusiasmen för behandlingsinsatsen blir högre, men det är också så att en duktig och tro värdig individualterapeut kan "smitta" en klient med sin egen entusiasm och övertygelse. En tillbakahållen och känslomässig person eller en mycket intigritetshävdande klient kan troligtvis få ut mer utav en individualpsykoterapi. Potentiellt väldigt utagerande klienter ska generellt sett hållas utanför gruppterapisituationen eftersom de sannolikt hämmar de andra gruppmedlemmarnas utvecklingsmöjligheter.

Psykoterapi utifrån en traditionell psykoanalytisk grund, innebär för klienten, att ett särskilt rum, på en särskild tid och plats, ställs till en klientens förfogande, där klienten kan associera och reflektera fritt. Ja, friheten vad gäller att tala om något, har inga som helst andra begränsningar än tiden, och de facto att det sitter en annan person i lokalen, hans terapeut. Friheten att tala är bortom alla socialt antagna konventioner. Vill klienten säga tabubelagda sanningar, eller tala kinesiska eller swahili, så står det honom helt fritt, liksom om han ville tala om sina mest utarbetade vanföreställningar. För att detta ska vara möjligt, måste klienten känna en förtroendefull relation till terapeuten, som innebär att han kan känna sej "trygg som ett barn". Detta bestäms av klientens förföreställning av sin terapeut, men också av terapeutens sätt att bemöta klienten (och andra klienter). Klienten måste, för att genomgå en traditionell psykoanalytisk behandling ha tillgång till en grundtillit till andra människor baserad på en genuin och tryggt etablerad historisk tillhörighet. Detta gör honom nämligen beredd till att regrediera, till mer ostrukturerade nivåer i personligheten, tillsammans med, och i den bevittnade närvaron av, en annan människa. Klienten vågar i dessa fall, lämna ut sej själv och förmår ta emot psykoterapeutens tolkningar och avbrott av klientens diskurs, som gåvor, att reflektera över eller ta ställning till. Tolkningarna och de tidsmässiga ramarna leder i sig till en regression, till ett återvändande till historiska erfarenheter, som patienten inte har kunnat ha fördragsamhet med eller kunnat förstå, men som i terapin åter kan belysas i ett annat perspektiv. Vad jag så här långt har beskrivit är en neurotiskt strukturerad klient och en s k neurosterapi. Ibland är det annorlunda beträffande såväl klient som terapeut. Vissa människor förmår varken ta emot en invändning, en tolkning, en ny kunskap eller äger förutsättningar eller erfarenheter för att en grundtillit ska kunna etableras. Detta gäller inte minst många av dom klienter som finns på ex. en rättspsykiatrisk klinik. Många neurotiskt strukturerade terapeuter och behandlare är likaledes inte heller så stabilt neurotiskt strukturerade, att de villkorslöst kan arbeta med s k ostrukturerade eller psykotiska klienter, och frågan är om någon egentligen någonsin kan vara detta? När det gäller det psykoterapeutiska inslaget vid behandling av sist nämnda klientkategorier är huvudsyftet vid behandlingen progression i stället för den regression som åsyftas i s k traditionell psykoanalytisk behandling. Detta ställer väsentligen högre krav på terapeuten eller behandlaren, att vara en pådrivande faktor i terapin, så att den åsyftade progressionen (utvecklingen) kan äga rum. Vid behandling av tidigt störda klienter, har psykoterapeuten att bidra med ord och ordföreställningar och där jämte förutsättningar i form av kontinuitet, för att embryot till en grundtillit, ska kunna gro och växa sig starkare hos klienten. Förutsättningen för att en progression ska kunna ske är att psykoterapeuten i stället för att tolka klientens problem, vanföreställningar och brister (vilket tyvärr förekommit), aktivt verkar för att öka intresset och den narcissistiska laddningen kring områden i klientens liv, som ter sig mer oproblematiska eller verklighetsanpassade. Härvid förutsätts också att psykoterapeuten, i absolut motsats till traditionell psykoanalytisk behandling (som söker förstå utsagan utifrån en omedveten orsak), i bokstavlig mening tar klienten på orden. Om psykotiska symtom föreligger, ger psykoterapeuten klienten hellre ytterligare ord och nya symboler som uttrycker samma sak som klienten redan formulerat, än tolkar klientens diskurs utifrån att den torde ha en omedveten innebörd. Klienter med i huvudsak psykotiska symtom har inget omedvetet att återfinna i freudiansk mening, utan lever i det omedvetna. De är där Detet var (för att återknyta till ett av mig tidigare framfört resonemang om Freuds s k strukturella modell.

1. Psykoanalys och psykoanalytiskt inriktad psykoterapi som har följande process:

A: Fria associationer uttryckta i talet.

B: Analys av drömmar, föreställningsinnehåll, felsägningar.

C: Analys av överföring.

D: Tolkning.

2. Beteendeterapi med följande tekniker:

A: Systematisk desensibilisering.

B: Träning av adekvat beteende.

C: Avbetingning av inadekvat beteende.

D: Modellinlärning.

3. Humanistisk-existentiell psykoterapi innefattande flera olika specifika terapityper:

A: Existentialism.

B: Klientcentrerad psykoterapi.

C: Logoterapi.

D: Gestaltterapi.

4. Familjeterapi inkluderande flera terapiformer:

A: Sedvanlig familjeterapi.

B: Äktenskapsrådgivning.

C: Sexualterapi.

D: Nätverksterapi.

E: Blandade former av ovanstående.

5. Gruppterapi består av olika former:

A: Intrapersonella gruppterapier där terapeuten arbetar med varje gruppmedlem utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv.

B: Transaktionalistisk gruppterapi med inriktning på gruppmedlemmarnas relaterande till varandra.

C: Integralistisk gruppterapi som fokuserar på grupprocessen som sådan.

6. Encountergrupper. Det finns olika typer av s k encountergrupper som har flera kvaliteter gemensamt: Först och främst så är de inriktade mot "friska" välfungerande människor och skapar en intensiv atmosfär och kontakt. Fokus är ofta på en och en interaktioner i grupper som kan variera från ett fåtal upp till ett mycket stort antal medlemmar. Man försöker att stärka öppenhet, ärlighet, interpersonell feedback och terapierna innehåller ofta väldigt konfrontativa inslag med starka affektiva yttringar där inte sällan helt ändamålsenliga och adekvat tillägnade försvarsstrategier bryts sönder, tyvärr vanligtvis utan hänsyn tagen till ev. mer långsiktiga effekter för deltagaren. Att erfara i stället för att tala om erfarenheter prioriteras. Här- och nu-situationen är särskilt viktig. Encountergruppen är mindre strukturerad än vanliga s k gruppterapier och innehåller mer inslag av icke verbala aktiviteter som lekar och kroppskontaktövningar mm.