Det brinner en eld inom oss alla! För några mer konkret än andra. Av nyhetsinslag i Rapport (29 december 2006) framgår att de anlagda skolbränderna i Sverige ökar - oroväckande. I jämförelse med siffror från 1995 har antalet anlagda skolbränder ökat med hela 225%! År 2006 uppgick antalet anlagda skolbränder i Sverige till hela 232 stycken när man tagit bort mindre tilltag och incidenter. De här anlagda bränderna kostar samhället hundratals miljoner, kanske så mycket som en miljard om året. Det är ungefär lika mycket som 2700 lärare eller 14 000 elevplatser i grundskolan kostar varje år. När försäkringsbolagen tillfrågats uppskattar de sina kostnader till drygt 300 miljoner kronor, men då är kommunernas egna kostnader inte beaktade eftersom många kommuner antingen väljer att inte alls försäkra sina skolor eller har väldigt höga självriskbelopp. I huvudsak är det barn och ungdomar (ca 60%) som anlägger bränderna, men varken Skolverket eller myndigheten för skolutveckling har utrett varför barn och ungdomar egentligen tänder eld på sina skolor. De ser det inte som ett ansvar inom sin myndighetsutövning.

Med August Strindbergs ord kan vi lätt förstå att extraordinära tonårshandlingar oftast ingår som en del av ungdomars "gängse skrikmanér" och att de därför "skriker som hästar". Det finns idag vetenskapliga belägg för att det också "brinner till" mer i ungdomars hjärnor. Ungdomar har helt normalt svårare att hantera ångest, frustrationer, tillkortakommanden, ilska och aggressivitet än vad många vuxna inom skolan förstår. Både hemmet och skolan ställer ofta för högt ställda prestationskrav på många ungdomar, visar nyare forskning. Forskning som många som hanterar ungdomsfrågor och ungdomsgrupper idag är okunniga om, därför att man saknar kompetent handledning. Ett sådant exempel är att ungdomar har svårare att hantera t ex aggressivitet för att nervimpulsaktiviteten i frontalloben normalt sett är ca 20 % accelererad hos tonåringen, i jämförelse med det yngre barnet eller den vuxna individen. Detta kan försvåra och förvirra tonåringens möjligheter att kognitivt hantera basal information, förstå sociala interaktioner, hantera och på ett korrekt sätt avkoda emotionella signaler och vilka slutledningar man bör dra av en given stimulering. Precis när tonåringen sexualiseras och blir särskilt exponerad för sociala interaktioner så sker också en kognitiv "defragmentering" eller "ommodellering" av nervbanornas omkopplingsstationer, en rent biologisk förändring i den prefontala nervaktiviteten och överhuvudtaget i hjärnans strukturella fungerande. Förmågan att avläsa och hantera affekter liksom reaktionstiderna för informationshanteringen försämras därtill.

I anledning av bärsärkagången i Paris förorter 2005 har jag tidigare visat hur extremt våldsamma, ilskna och frustrerade unga människor kan bli och hur frustrerade människors ilska och hat mot ledande auktoriteter kan leda till formidabla upplopp, kravaller och mordbrand riktat mot institutioner. Det är antagligen lika naivt och farligt att bara betrakta den senaste statistiken över skolbränderna i Sverige som vanliga ungdomsrevolter eller en enkel, enstaka manifestation om aggressivitet och missnöje. Den här typen av händelseutveckling är inte "slöddrets" verk, utan uppvisar dessutom en allvarlig och fundamental frånvaro (från att faktiskt sätta sig in i, uppmärksamma, lyssna och ägna reflektion och bemötande till ungdomars fascination, längtan och behov) hos en hel föräldrageneration i upplösning. Vuxna och föräldrar är inte sällan upptagna av egna drömmar, ambitioner, idéer och illusioner om makt och självförverkligande (bl a företrädd av Frankrikes inrikesminister Sarkozy och president Chirac i Paris-upploppen), men som abdikerat eller avsatts från en trovärdig föräldraposition (Jmfr. Kejsarens nya kläder!). Det finns i grunden ingenting politiskt i detta annat än en oförmåga till genuin empatisk tillsyn, inlevelse och en högdragen arrogans och självupptagenhet i vuxenvärlden som många människor, men särskilt ungdom reagerar starkt inför. Samma frånvaro av intresse är förefintligt i föräldrarollen och omhändertagandet av barn och ungdomar idag inom allt för många industrialiserade länder. Barnkonventionen åberopas vackert i valtider, men är tomma fraser under mandatperioden. Trafficking med barn ökar! Vi har får ett ökat antal gatubarn även i Sverige. Ungdomar fryser ihjäl mitt i den svenska idyllen. Våldet ökar. Människor ropar efter och inför, hårdare regler i skolan. Med ett psykologiskt eller psykoanalytiskt språkbruk kan vi tala om utvecklingen som en kollaps för själva "Fadersnamnets metafor", (vilket innebär en mycket farlig utveckling). Behöver vi känna oro? Svar: Ja, eller nej - beroende av hur vi handlar.

Förhoppningsvis innebär händelserna i Paris och den senaste statistiken över mordbränder mot svenska skolor en väckarklocka om att tilliten till det auktoritativa och föredömliga är farligt bristfylld, kanske bortser vi från det igen och spelar ytterligare extremism och psykotisk handlingskraft, segregation och fundamentalism än mer i händerna. Auktoritet är ingenting som man vinner genom ytterligare repressiva åtgärder , utan måste i alla sammanhang, även detta, förtjänas. En förändrad skol- och socialpolitik, sparande, nationalekonomi, budgetplanering, investeringar, omprioriteringar, utbildning och kompetensutveckling kan vara utmärkta beståndsdelar om utgångspunkten för åtgärderna är - att vi skapar en god varm eld som värmer ungdom (men inte skapar ännu värre "brinnande helveten" eller "utanförskap i kylan"! Goda råd har nu blivit så dyra att sannolikt alla ansvarsfulla vuxna, men speciellt ekonomiskt starka vuxna måste stanna upp, och bättre försöka förstå och hantera ungdomstidens och tonårslivets vedermödor. Kanske behövs en särskild ekonomisk Marshallhjälp och en partiövergripande politisk och ekonomisk överenskommelse för ungdomstidens frågor på en central nivå?

Lokalt, bör vi under alla förhållanden börja med att stärka kompetens och närvaro, uppmärksamma och börja bry oss om och göra en annan, ny och bättre värdering, omdefinition och prioritering av föräldrarollen, alldeles speciellt när barnet övergår att bli tonåring eller ungdom och särskilt vill frigöra sig från just föräldrainflytandet. Med god kompetent uppbackning, vägledning, riktiga ansatser, utgångspunkter, starka övergripande mål och formuleringar kan vi nå väldigt långt också med små ekonomiska medel. Många inser allvaret i den utveckling som här beskrivs, men vi behöver egentligen inte stå handfallna om vi vågar prioritera mer, tuffare och lite bättre.

Eliazons föreläsning "Den civiliserade vilden - en föreläsning om ungdomstiden" har redan getts i många rektorsområden och vid ett flertal tillfällen under anordnade "föräldrakvällar" och vid vilka samtliga föräldrar, lärare och övrig resurspersonal i aktuella skolor varit inbjudna. Föreläsningen har mött ett mycket stort positivt gensvar hos åhörarna, särskilt hos lärare och rektorer, eftersom den på ett tankeväckande, intressant och väl initierat sätt avhandlar undomstidens psykologiska förändringar och en metod som kan återge både den enskilda föräldern och skolrepresentanten eventuell förlorad tillit, auktoritet och förtroende i sina roller. De viktiga frågor som föreläsningen belyser är: Kan det som skedde på Paris gator också inträffa där vi själva bor, och hur undviker vi det? Vad innebär instiftandet av "Fadersnamnet" på ren begriplig svenska? Har skolan tagit på sig eller ålagts ett för stort ansvar för barns psykologiska beteenden och välmående, som föräldrar själva hellre bör ta ökat ansvar för?

I den här föreläsningen beskrivs dels ungdomstidens vedermödor och hur t e x människor kan kriminaliseras, dels hur det går till när människan går från att vara ett däggdjur till att bli ett föredöme för sina barn och en kulturvarelse i ett civiliserat samhälle byggt på ömsesidig respekt och kommunikation. Ett föredrag därför lämpligt både för politiskt ansvariga, föräldrar och lärare att lyssna till och begrunda - tillsammans. I föreläsningen berättas om beteendets uppkomst, barnets psykologiska och språkliga utveckling och särskilt distinktionen mellan skolans resp. föräldrarnas uppgifter och ansvar i uppfostran och utbildning. Åhörarna ges möjlighet att delta i en diskussion och frågestund efter föredraget.

Målgrupper: Föräldrar. Politiker och personal verksam inom t ex skolan och samhällsplanering.

Föreläsare: Leg.psykolog/socionom Torbjörn K A Eliazon

Plats: Tillhandahållen och anvisad av beställaren.

Tid: 2 - 2½ timme inkl. frågestund. Eftermiddag eller kvällstid efter överenskommelse

Pris: enl. överenskommelse – erlägges kontant eller genom fakturering.

Beställning och övriga frågor: ring +46(0)63 - 10 32 50 eller maila torbjorn@eliazon.com.

Ytterligare information: www.eliazon.eu.

Informera dig om intresset för föreläsningen hos dina kollegor, dina vänner, din berörda personal eller föräldragrupper och återkom med en beställning av föreläsningen till oss.

Eliazon