Om män, kvinnor, barn, hot och ord   Reklam och annonsering på Internet - Eliazon Annons - Åre/Östersund - Marknadsföring och psykologi i Åre och Östersund
Eliazon - The New Queen

Sök |Fond | PsychUpSecurity| PsychUpArtist | PsychUpBusiness| PsychUpFamily| Ledarskap| Vänner & Bekanta| Skönhet| Cashmere Livstil| Fascination| Glömska & Minne| Psykoterapi|Om |Mejlterapi| Läkare & Psykolog| Begärets Blick| Gala i barnpsykologi| Test Välbefinnande| Tema Föreläsningar| Föräldraskolan| T-shirts| Utbildning o kurser| Tidsbeställning| Hem
Om män, kvinnor, barn, hot och ord
Om män, kvinnor, barn, hot och ordOm män, kvinnor, barn, hot och ordOm män, kvinnor, barn, hot och ord
Om män, kvinnor, barn, hot och ord
3 saker som förändrar ditt liv - idag!

Eliazon - svensk hemsida

Om män, kvinnor, barn, hot och ord


Vissa människor bör hellre hantera sin aggressivitet såsom George W. Bush gör här, i en populär idrottsgren. Affischen går att köpa om du trycker på bilden.
Buy at AllPosters.com
De aggressiva
- mitt ibland oss!

Denna text är en reflektion över frågeställningen om vad en man är eller hur en man blir till - det s k manliga ödet. Eliazon utvecklar några ytterligare frågeställningar om män, kvinnor, barn, våld, hot och ord, mannen och manligheten, som följer av den s k utvecklingspsykologi som han tidigare beskrivit.

Frågeställningar som följt oss under många år, kan formuleras på flera olika sätt: Vad är det som gör att en del pojkar växer upp till män med så förvanskade eller vanställda mansideal att man talar om antisociala personlighetsstörningar, psykopati eller t o m rent vansinniga personer? Hur kommer det sig att en till synes helt normal yngling skjuter ihjäl ett antal ungdomar på öppen gata eller att en vanlig familjefar kan slå sin fru sönder och samman? Varför lemlästar, förnedrar och mördar vuxna män varandra i före detta Sovjet eller Jugoslavien? Varför uppstår ibland en så anmärkningsvärd polarisering av en dialog mellan människor att man slutar tala med varandra och i värsta fall börjar slåss? Varför, kort sagt, beter vi män oss som riktiga svin ibland, och tyvärr inte sällan, kanske värst mot de människor som vi håller som mest älskade och kära, kvinnorna och barnen?

Trots, en längre tids sökande efter ett manlighetsideal, med vilket vi kunnat försona oss, om än inte känna fullständig stolthet över, och som innefattat såväl socionomutbildningar och psykologutbildningar, egenterapier och många års yrkeslivserfarenheter, trots detta vore det förmätet av oss att tro att vi hade svaren på alla de nyss ställda frågorna, eller att vi ensamma kunde stå till svars för den manliga destruktiviteten. Våra ambitioner måste därför begränsas till att vi inskjuter några synpunkter och kanske väcker nya intressanta frågeställningar ur den egna praktiska erfarenhetens skrymslen. När det gäller frågan om manligheten vill vi först påstå att manligheten alltid är effekten av ett blänk i en kvinnas blick. Detta är den sannaste och mest sammanfattande bild som begreppet manlighet kan få. Manligheten uppstår aldrig män emellan, men är länken eller den övergripande tematiseringen för männens gemensamma aktiviteter. Män har inte manlighet som en gemensam sak eller beklädnad att vara rädd om och dela med andra män, utom i undantagsfallen. Tvärtom är manligheten det som ligger i potten i nästan varje interaktion män emellan, det som ska vinnas i tävlan, prestation, duktighet och politisk duell. Män är i detta avseende lika fåfänga som kvinnor med utsmyckningar i form av makt, pengar, självgodhet, integritet, kunskap, prestationer, hobbies och inte minst vackra kvinnor. Manligheten förfäktas och värnas som en hund vaktar ett köttstycke. Men detta är också på denna nivå, något att vara stolt över, vi vill t o m påstå en del, i ett sorts gentlemannaskap. Därför att det inte är alltid lätt att vara eller bli man, i ett samhälle där manligheten återkommande ställs ifråga och där kvinnorna förgubbats och gjort sitt intrång i traditionellt manliga revir.

Ibland kan man ställa sig frågan om jämlikhetsideal snarare leder till en förgudning och ökad omnipotens hos människor av bägge könen, snarare än till en ökad genuin jämlikhet byggd på komplementaritet. Är vi i färd med att riva sönder en av mänsklighetens mest fundamentala drivkrafter? Ett annat utslag av den förgudning vi talar om, vid sidan av the self-made-man och det ökande grova mansvåldet, är nämligen att för första gången i världshistorien äger kvinnan ensam den legala rätten att fatta beslutet om avlivning av sin egen och en mans avkomma. Detta är om inte patriarkatets kollaps så dess underordning under en materiellt matriarkalisk fantasi och förhoppning om en sådan kollaps, och mannen måste fråga sig om han inte snart är helt överflödig i reproduktionen? Kanske hänvisad till träldomen? Skämt åsido, vad vi menar här är att vi män helt enkelt är rädd för kvinnor, och Kvinnan, i det att hon som företeelse alltid re-presenterar mannens materiella ursprung. Vi ska inte dölja denna rädsla och att den också kan intervenera i varje sakfråga eller ställningstagande som finns i dimensionen kvinna-man, såsom abortfrågan. Vi skall återkomma till den mer vidgade kvinnorädslan, som manlig företeelse betraktad, men vågar oss tillstå åsikten att kvinnan ålagts ett allt för tungt ensamansvar av samhället i abortfrågan. Enligt vårt synsätt är det tveksamt om ett civiliserat samhälle kan anta andra lagar än sådana som befrämjar reproduktionen snarare än som motverkar den. Frågan om fortplantningen kan aldrig vara en ensamsak eller enbart materialistisk.

På samma sätt som Freud ställde sig den fråga som följde honom under vad som har betecknats som patriarkatets storhetstid: Vad vill kvinnan? Kan vi idag fråga oss behövs mannen av idag, Vad vill mannen? Freuds fråga borde kunna tjäna som en ringklocka för alla män. Inte som en krigsförklaring mot den feministiska rörelsen, utan som en påminnelse om mannens stora rädsla inför den kvinna han undflyr i arbete, idrott och inte minst i den våldutövning, där han bittert slår sig ut i friheten bort från sitt ursprung. En påminnelse om objektet för mannens begär och det manliga ursprunget. Vi vill understryka vikten av att vid varje diskussion om manlighet och manligt våld har kvinnan per definition en betydelse som objektet för det manliga begäret, och sitt ansvar i hänvisningen till det Manliga som utvecklingspsykologin lärt oss. Allt mannen gör, gör mannen för kvinnorna och barnen. Tyvärr kanske, men mannen vet detta bäst. Och det är tyvärr även så när våldet riktas mot kvinnan direkt, såväl som när det uttrycks i brödrakrig om kvinnors gunst, eller när mannen flyr sina faderliga plikter. Det manliga begäret riktas nämligen alltid mot kvinnan, emedan kvinnan alltid försmår mannen, genom att rikta sitt begär mot barnen. Härigenom kommer aldrig en tillräckligt stark förbindelse att kunna etableras mellan kvinnan, mannen och barnet som betryggande motstår vansinnets dualitet. Detta sist nämnda, är kanske mänsklighetens största tragik, men också dess grundförutsättning och drivkraft.

När vi funderar över detta med att gå ut bland människor och hålla föredrag eller skriva artiklar, bemöts vi inte sällan med en attityd av överseende och ett ifrågasättande om vi har något att säga värt att förmedla till andra. Paradoxalt kan vi dessutom fastslå att om människan inte säger sin mening så ställer hon sig vid sidan om mänsklig demokrati och yttrandefrihet och kan i detta avseende betraktas som, död. Detta kanske är lite provokativt, överdrivet och kan tyckas hotfullt, men vad vi syftar på är, att för människan är det en livsförutsättning att bli till genom talet eller genom annan förmedlande symbolisering. Under flera år har vi i utbildningar, handledningar och terapier, försökt att inom den psykiatriska vårdorganisationen framföra budskapet: att vi måste släppa fram de svagaste rösterna och dem som vi inbillar oss har minst vettiga synpunkter att komma med för att kanske bäst lyckas ge de mest nedtystade och de mest gräsliga brottshandlingarna, en mening. Ja, och då menar vi också en mening i bokstavlig betydelse. Men varje sådan psykiatrisk organisation tenderar att nedtysta och förslava dem som där verkar, genom sin strukturella uppbyggnad med sin förutbestämda talarordning eller hierarki.

I männens hus

På fängelseinstitutionerna och¸ inom psykiatrin idag sitter de nedtystade, kastrerade människorna som vi övriga bett hålla käften, därför att vi inte ansett att de har något värt att säga. Vi har inte hört något vettigt tal ifrån dem, därför att det tillhör just vanvettet att inte säga vad man tänker och tycker. Och i denna mening kan man kanske påstå att de får skylla sig själva. Men vi ska inte tveka i, att bakom varje mordhandling, varje slag i ansiktet som en våldsverkare utdelar, bakom varje knivskärning, bakom varje skott, fanns ord om otillräcklighet, rädsla, skräck, impotens, vanmakt, djup sorg m.m. som våldsverkaren aldrig vågade eller kunde formulera. Tack vare en omgivning som återkommande och under långa tider nedvärderar friheten att just tala. Detta är ingen ursäkt, utan en förklaring av när djuret inom oss övertar det mänskliga beteendet därför att talapparaten stängts av eller snörpts av.

Psykiatrivården och kriminalvården är ett demokratiskt problem skulle vi kunna påstå, där man hamnar när ingen längre räknar ens röst, annat än som våldsamt agerande och - på valdagen. Att tala eller skriftligen framställa sig, som vi erfar just i denna texts förmedling, borde var en demokratisk rättighet. Men, utan en titel i annonseringen till den här framförda texten eller att författarens namn eljest är bekant, skulle några av er förmodligen underlåtit att ta del av textinnehållet. Hade författaren varit den person som skjutit ihjäl 7 personer på en gata i Falun, hade detta också varit en titel som lockat åhörare till föredrag eller läsare till en text. Men utan börd eller diverse titlar tenderar tyvärr några bland oss att inte lyssna till eller ta del av vad medmänniskor har att säga. Våra förvaringsanstalter eller så kallade "manshus", som vi mer klarläggande borde föredra att kalla de klosterliknande fängelseinrättningarna för, är fullt ut strukturellt organiserade efter de funktioner som dessa titlar utser. Och dessa inrättningar blir därför, i sanning, fängslande . Vi människor måste tala vår subjektivitet och vi kan lova att den som vill överleva miljön på en fängelseinrättning, måste vara stor i orden. Det heter om Lasse att han är stor i orden och liten på jorden, och vi har erfarit att vuxna män tappat talförmågan inför skräcken att inte bli tagen på orden. Glöm inte att Lasse liten, trots de stora orden, fortfarande är djupt mänsklig! Vart skulle du själv ta vägen, när du inte vet vad du ska säga, och du inser, att ingen och vi menar absolut ingen längre tror dig eller vill lyssna på dig. De flesta småbarnsföräldrar kan tidvis känna igen situationen, men situationen har oftast varit mer legio än undantag för de män som i manlighetens namn begått våldshandlingar. Och är det inte så att kvinnorna är de bästa ordanvändarna. Finns det inte, ni kvinnor, ett skimmer av lyster över den tyste, lugne mannen, som bär sina urkrafter inombords, trots att det kanske kokar inombords i honom, av frustration över att han inte är lika duktig att i ord förmedla vad han känner, uppfattar och tänker, som ni klarar! Tänk om han blommar ut som den lille räddaren-i-nöden-typ vi förärades att se i filmen Falling Down!

Vad tror ni egentligen att August Strindbergs förakt för de självsäkra överklassdamerna gällde? Eller Freuds stora förälskelse i de ordflyende hysterikerna? Eller Lacans avundsamma fascination för den belevade artikulerande dandyn och gentlemannen? Vi som följt dem i spåren är övertygade om att de ville lära sig använda orden, på exakt samma sätt som våldsverkarna velat. Skillnaden är att de senare saknat den hänvisning till språket, som denna text skall vara. Hur ska vi uppfatta detta med manlighet. Vad är manligt? Låt oss först börja på de så kallade manshusen.

Längst in i de manliga templen eller manshusen, där de våldsammaste och mest opportuna männen samlats, finns inte sällan en avdelning för de värst drabbade av stumheten, i så kallade bunkerliknade miljöer. Dessa är som tomma, obeklädda rum, där det mänskliga och manliga vansinnet tagit sina värsta och mest vidunderliga proportioner. Runt dessa väggar har manligheten desavuerats till sina mest ödelagda, förnedrade och rent djuriska dimensioner. På denna plats är ångesten, depressiviteten när den passerat manin, så total att den undgår varje annan ordmässig beskrivning än dess stank av spyor, extremiteter och urin. Detta är mannens svinstia eller hästfinka. Det ibland hörda skriket av dessa mäns förtvivlan efter en borttappad manlighet, återklingar den urkraft från djurriket vi förnimmer när vi hör hur stuckna grisar och kreatur skriker ut sitt motstånd vid en blodig slakt. Det finns inget mänskligt kvar i denna förnedring annat än en förnimmelse av den fullständiga skamligheten. Orden har urvattnats till grymtande läten som åtföljer kroppens nästan fullständigt okontrollerade rörelser. Ni kanske betvivlar orden som påstår att ingen, vi upprepar, absolut ingen, vill uppleva, uppfatta den s k naturlige mannen, som han här visar sig. Det enda han möjligtvis har kvar av civilisation är sin egen självömkan och ett namn som förlorat betydelsen av en utmärkelse. Han är identitetslös och så nära det som Freud kallade för ett Det, en människa kan föreställa sig. Förkroppsligande detta Det som vi var, men ändå av manligt kön. Mannen avklädd sin mänsklighet, har förfallit till en inspärrad, infångad best eller tiger, till sitt ursprung som ett stumt djur. Exakt så kan det tyckas, som naturvetenskapen och medicinen så länge försökt lära oss.

Blänket i en kvinnas blick

Detta mansdjur som kan kräla i sitt exkrement fostras förhoppningsvis efterhand av just blänket i en kvinnas blick till att bli en gentleman och uppassare, till en trygg försörjningsinrättning för den avkomma de skapat tillsammans. Men mannen i bunkern har inte sällan långt till denna bildning, långt till att namnge sin passion inför kvinnan, och kanske, alltför långt att anta en annan man som tillräckligt bra förebild för sin strävan. När det gäller manliga våldsverkare skulle vi, som Jaques Lacan föreslagit, vilja göra den nya distinktionen mellan psykiatri, kriminologi och straffrätt som den framgår i vår biografiska beskrivning om Lacan. Brottshandlingen måste nämligen få och ges sitt namn i det historiska perspektivet utan att behandlaren hemfaller åt fel- eller rättpolariseringen.

Sigmund Freud delade in hela mänskligheten i två kategorier av människor: psykotiker och neurotiker. Psykotikern lever i en helt egen värld därför att han förkastat möjligheten och viljan till att språkligt kommunicera med andra medmänniskor. Härigenom kommer psykotikern också att lida av skrämmande hallucinationer i form av utifrån kommande röster, helt enkelt därför att han inte tillskriver sin egen röst, sitt eget tal, någon som helst betydelse. Därför återfinner han rösten i ventilationstrummor, el-kontakter, taklister, väggar osv. som om den vore utslängd bland tingen runt honom.

Vi övriga delar av befolkningen, som gamle Freud kallade för neurotiker förnekar eller tvivlar på vår förmåga att använda talet och orden för att inför andra människor förmedla vad vi vill ha sagt. Vi betror oss själva inte riktigt med att med hjälp av talapparaten, rösten och orden förmedla hur vi känner oss, hur vi tänker eller vad vi varseblir i vår omgivning. Av detta skäl kan det exempelvis kännas nervöst att inför en större grupp människor berätta eller beskriva om sina erfarenheter. - Tänk om ni inte förstår mig! - Tänk om ni inte förstår mina ord eller vad jag vill förmedla med dem! Det blir särskilt ansträngande för neurotikern när det gäller områden av starkt känslomässigt innehåll. Han blir som man brukar säga: talträngd, tyst. Söker finna ord, men finner att orden han söker inte finns där såsom han skulle önska. Neurotikern utvecklar därför, på de sökta ordens plats det man kallar för neurotiska symtom. Symtomen substituerar så att säga de ord han efterlyser och härigenom kommer han att tvivla på ordens förmedlande karaktär. Om denna process av tvivel och förnekande drivs för långt kan även neurotikern komma att helt förkasta sina ord, varvid han också kan bli psykotisk och agera icke-verbalt.

Som varandes neurotiker är vi dömda att tvivla på ordens betydelsebärande förmåga på samma sätt som en kristen är dömd att tvivla på bibelns text där det bl a sägs: I begynnelsen var ordet. Orsaken till tvivlet är att en symbol aldrig fullt ut kan täcka in det som den söker att symbolisera. Bibeltexten är exempelvis en hänvisning till och en symbol för att Gud existerar, men är aldrig ett bevis för detta, som fundamentalisterna tror. Den kristnes vankelmod mellan hopp och tvivel på Guds existens, motsvaras av neurotikerns vankelmod, tro, hopp och tvivel på ordets och talandets betydelsebärande karaktär. Neurotikerns förnekande och symtomyttringar är också hans tvivel. Att neurotikern trots allt ändå talar med sina medmänniskor beror på en tillägnad grundtillit till ordets och talets förmedlande karaktär. Kort sagt, neurotikern tror på ordet och han hyser hopp till att det förmedlar vad han vill säga.

Vad innebär denna utvikning i den språkligt/kulturellt bestämda psykologin för det manliga våldsbeteendet och den manliga aggressivitetens uttryck? En aspekt av detta är att den som har ordet också besitter makten. Talet och skapandet av bilder som ord och symboler är den djupast sett mest humana aspekten av mänsklig verksamhet. Det är i talet och den mer vidgade språkanvändningen när talakterna stadfästs och nedtecknats i bilder, lagar, regler och levnadsnormer, som människan tar steget från att vara ett däggdjur, en vilde till en civiliserad människa en poet, en författare, en politiker, en medborgare och ordanvändare som underordnat sig och antagit ordens förmedlande karaktär.

Underordning av hot och våld under kultur

Vi har redan påstått att med ord kan vi driva en annan människa in i vanmakt och förtvivlan, men också göra henne lycklig och glad. Vi kommer alla ihåg den vanmakt, upprördhet och sorg som vi kände, när vi hörde om Estoniakatastrofen. Vi kan på samma sätt erinra oss glädjen och förhoppningen om en bättre värld som väcktes när nyheten om Berlinmurens fall med orden nådde våra öron. Bara benämnandet i sig av dessa händelser kan idag försätta oss i olika känslomässiga tillstånd. Men det är genom ordens förmedlande kraft som dessa känslor uppstår hos oss. Detta är kanske elementärt, säger tvivlaren. Det härvid uttryckta är väl inga nyheter som skulle vidga förståelsen till den allt mer utbredda våldsanvändningen? Såvitt vi känner historien, mördade Adolf Hitler aldrig själv någon människa, men denne man hålls ändå genom sin ordanvändning, sin lysande förmåga att entusiasmera medmänniskor, ansvarig för miljontals människors död. Det vore oriktigt att frånta denna briljante talare titeln: Århundradets störste mördare, och att påstå att han var årtusendets värste mördare vore att införa det tusenåriga rike som han själv strävade efter och talade om. Vi bör dock ge Hitler beteckningen; vårt sekels störste narcissist och satanist. Efter den här mannens vanföreställningar (med bl a kulten av kroppen), talar vi inom psykologin av idag om att vi för närvarande lever i narcissismens tidevarv, vi kunde tillägga; som en direkt förlängning och följd av nazismens epok. Är detta ett arv att vårda och att tradera till kommande generationer? Ja, tyvärr tycks det vara på det viset. Av Hitler-epoken kan vi nämligen lära oss att det grundläggande elementet i talandet och ordanvändningen är aggressiviteten. Hitler är ett bra exempel på att talandet och ordanvändningen i grunden är en aggressiv handling eller aktion. Ord kan användas som vapen att mörda miljontals människor, men sensmoralen är också - och detta är icke oväsentligt: Att vapen kan användas i stället för ord och ord kan användas i stället för vapen. En fråga som dyker upp är om det efter Hitler blivit fult att vara en duktig ordanvändare, en språklig virtuos när t o m psykiatrikerna och psykologerna under efterkrigstiden börjat sjukförklara hela den västeuropeiska kulturen som narcissisk? Är mordet på demagogen Olof Palme utslaget av en sådan utveckling, liksom den företeelse som alltmer sprider sig i TV-sända debatter och som går ut på att ingen av deltagarna egentligen får tala till punkt eller redovisa en utarbetad ståndpunkt?

För några år sedan kunde vi läsa i tidningen om hur en liten pojke vid namnet Michael förlorade sitt liv vid en fiskeresa i norra Sverige. Under en natt hade pojken tagit sig lös från ett rep som han varit fastbunden i, och hällt ut en tallrik ris som inte var färdigkokt på marken. Detta hade fått pojkens styvfar Peter Plöger fullständigt ursinnig. Han sparkade till Michael så han rullade ned mot strandkanten och ut i vattnet. I den efterföljande rättegången berättade Peter Plöger följande om den sista sparken: - "När jag var på väg upp från stranden och Michael satt sig på en sten vid strandkanten med blod rinnande ur näsa och mun såg jag mamman. Hon tittade på mig och det var då jag vände och sprang mot Michael". Fyraåringen fick en spark i huvudet av Plögers metallförstärkta stövel och föll ned i vattnet, livlös, varefter Peter Plöger bar upp honom och skrek "jag hatar dig". Sedan släppte Plöger ned honom i vattnet igen. Plöger förstod själv inte varför han sparkat till pojken. Han hade ju inte gjort något, "det fanns ingen orsak", sa Plöger med blicken i bordsskivan framför sig på den efterföljande rättegången. Under hovrättsförhandlingen gav den 25-åriga mamman styvfadern hela skulden för dådet. Michaels mamma menade att hon inte ville resa till vildmarken, men inte tordes annat av rädsla för fästmannen. Själv hävdade kvinnan att hon endast undantagsvis slagit Michael under tiden i Sverige, och då endast i form av lättare slag med flathanden. Hon medgav att hon utdelat sparkar mot honom, men dessa hade varit av mer skämtsam natur och med bar fot.

Vi vet om att det förekommer ca 20000 polisanmälningar om kvinnomisshandel i Sverige varje år och att i 75 % av dessa fall är mannen och kvinnan bekanta med varandra. Detta är dock bara toppen av ett isberg när det gäller den faktiska misshandel som sker. Forskarna uppskattar totala antalet misshandelstillfällen till c:a 300 000 per år. En välkänd amerikansk feminist, Phyllis Chesler, har sagt att hon "skriver hela tiden i tron att förståelse kan försvaga den dödsdyrkan som hon anser så länge har dominerat det patriarkala medvetandet". I en bok med titeln "Om män" försökte hon att "förstå mäns bilder, mäns myter om män - vem mannen var bakom förklädnaden". Vi överlämnar till dem som själva har läst boken att bedöma hur hon lyckades avkläda mannen, men vi vill påstå att hennes synpunkter inte saknade poänger. Bl a satte hon fingret på Oidipusmyten och Oidipus far, Laios, vilken beordrade sin sons död.

Genom att i epilogen ge flera exempel på familjetragedier i den amerikanska vardagen, liknande den tragedien om Michael vi nyss beskrev, tyckte sig Chesler kunna bekräfta tesen om det patriarkala medvetandets dödsdyrkan. När Chesler ställde sig frågan "Varför beordrade Laios sin sons död?", gjorde hon två misstag som vi noterar, det ena som en följd av det andra. Myten upphör att vara myt och den uppgivenhet som vi alla kan känna inför våldet, tar därmed överhanden. Myten blir i feministen Cheslers tappning, urtappad till en högst konkret, brutalt påtaglig, realitet, vars enda sanning i uppgivenheten blir perversionens. Att misstaga myten för att vara realitet är precis det våldsverkaren Peter Plöger och den namnlösa mamman, gjort. Dessa stackars människor trodde att de hade förstått något, och befriade sig därmed från osäkerheten genom agerandet och sa inte förrän efteråt: - Jag visste inte varför. Finns det en våldets och fruktans sanning så finns den hellre i en boxningsring.

I boxningsringen - platsen för våldets underordning under civilisationens och kulturens lagar - finns påtagligheten och närmevärdet på de begrepp som kallats fruktan och våld i sin mest reala aspekt, ogripbart undflyende, momentan, brutal och rovgirig. En fruktan och ett våld som boxaren, liksom barnet i artikeln, ställts inför som en upprepning, en ring av upprepning, en boxningsring där reglerna för realitetens yttersta gränser dunkas in med våldsam kraft i medvetandet till medvetslöshetens gräns, av upper-cuts, krokar och raka slag mot svettiga, nakna, oskyldiga kroppar. -Där! , Vi inte längre vill se att vi inte begriper. -Där!, På den blodstänkta mattan, på det madrasserade golvet, canvasen, utsläckta i vetandet, kan boxaren bara förnimbart höra genom publikhavets skrik och vrål: Döda! Döda! döda!, Svaret på frågan: Varför beordrade Laios sin sons död? Men boxaren vet inte om han har vunnit, som Plöger tror att han har gjort. Boxaren är hänvisad till en högre auktoritet!

Feministen Chesler likställer manlighet med dödsdyrkan, våld och brutalitet, vilket vi tror för många utesluter en fortsatt diskussion av ämnet. Ett tabu. En annan tolkning av myten om Laios skulle alternativt peka på det som vi påpekat tidigare nämligen att bortom fadern finns en symbolisk fader eller ett patriarkatiskt system och, implicit i detta finns: att fader-barn relationen anger ett möte som inte ännu ägt rum. Vi kan tolka frågan: Varför beordrade Laios sin sons död? på flera alternativa sätt: En tolkning skulle kunna lyda: - Därför att han var rädd att sonen skulle göra mot honom, det sönerna i Freuds urhord gjorde mot sin far - döda honom och därefter äta upp honom.

En annan tolkning är att det kanske finns dödssynder eller tabun, även i en högt utvecklad civilisation som en grundförutsättning för dess existens. Alla dessa tolkningar anger en annan väg, till skillnad mot den uppgivenhetens väg som Chesler; anvisar och stannar inför, ett försök till en tolkningens väg som gör det möjligt att försöka tolka och sätta namn på den brutalitet och det våld som myten, tidningsreferatet och exemplet med boxningsmatchen visar. Att vägra stanna upp och tro sig förstå brutaliteten. Att inte stanna upp inför det våldsamma utan försöka tolka och analysera det vidare med det motvåld och frenesi som all brutalitet föder, men nu i språket och med hjälp av språkets egen aggressivitet. Att förlåta handlingen genom insisterande på att man måste ge handlingen en mening och en meningsfull uttolkning till den. Att tillåta handlingens språkliga, men endast språkligt uttryckta, upprepning. Genom att inte slå sig till ro med en "enkel sanning" och genom att vägra förstå det givna, vedertagna eller det som berör, griper tag och får oss att nästan ge upp, kan tolkningens väg kanske öppna upp för en fragmentering och upplösning av våldet och brutaliteten, kanske till ett intersubjektivt möte mellan två människor som samtalar, men framförallt till en fortsatt prövning eller hänvisning.

För att undvika missförstånd, så är det är viktigt att understryka att de faktiska brutala våldshandlingar Peter Plöger och andra män utför, aldrig kan erkännas som adekvata uttrycksformer för en pervers mans fantasier. När våldshandlingarna sublimeras i reglerade former inom idrotten kan vi börja godta uttrycken för "vilden inom oss", men vi bör inte heller här blunda för den underliggande absurditeten och tolkningsmöjligheten av vad som "ser ut" att försiggå. Enkelt uttryckt: När den ociviliserade vilden Peter Plöger; övergår till att bli den civiliserade vilden – boxaren, möter han Lagen och sitt begär och han har härefter bara att förlita sig till en högre Nåd.

Om vi nu, börjat tydliggöra en realitet där realitetsanpassningen negativa aspekter tydliggörs, en verklighet vars absurditeter för länge sedan överskridit gränsen för det som vi egentligen vill kalla lagar, realitet, verklighet, börjar vi kanske förnimma vad vi menar med rubriken till denna text: Far ser du då inte att jag brinner upp!

Vi har tidigare i olika uppsatser och föredrag försökt beskriva att fadersbegäret innebär en stark längtan efter mening och generationstillhörighet. Feministen Chesler visar på hennes egen misstro mot manligheten och de våldsamma männen, men hon bortser från sig själv som kvinna och kommer inte ända fram i förståelsen av varför våldsverkaren Plöger m fl utför sina våldshandlingar. Tvärtom generaliserar hon på ett olyckligt sätt så att det framställs som alla män är obotliga presumtiva våldsverkare och rena sadister. Att det företrädesvis är män som slår och misshandlar beror inte enbart på att vi lever i ett patriarkatiskt och därmed våldsinriktat samhälle som Chesler föreslår, utan hellre då på att mannen till skillnad från kvinnan är tvungen att lämna sitt ursprungliga objekt för självspegling och identifikation, mamman för en sekundär identifikation med en pappa som inte alltid finns, där han förväntas vara. Patriarkatets symbol är inte alltid där han borde kunna återfinnas.

Människor som intagits på fängelser eller manshus har inte enbart förbrutit sig mot en juridisk lag instiftad av landets regering eller riksdag. Brottets art i dom här fallen kan vara allvarliga för staten eller den enskilde men våldsverkaren är oftast fullt medveten om sin felhandling visavi brottsbalkens bestämmelser. Men därtill har våldsverkaren inte sällan överträtt en psykisk eller symbolisk lag, överordnad den juridiskt antagna lagen, precis som Oidipusmyten uttrycker. En lag som vi inpräntar i våra små barn med uttrycket: -Nu får du tala om vad du vill! Denna symboliska lag skyddar inte enbart den enskilda statens och dess medborgares intressen, utan kulturens och den mänskliga artens överlevnad. I psykologisk litteratur kallas den bl a "Lagen om incesttabut". Inom religionen förekommer den exempelvis uttryckt i de tio budorden. I politiken kallas den för demokratiska principer. Lagen innebär en hänvisning till att det alltid måste finnas någon annan utanför den enskilda människan som bestämmer de kulturella normativa ramarna för den enskildes sätt att tala eller handla. Ett exempel på detta är språket i sin egen konkretion. Vi föds till ett språkligt givet sammanhang. Detta innebär att vi själva inte kan bestämma de syntaxiska och grammatiska reglerna för ett samtal med en medmänniska. För att bli förstådda är vi helt hänvisade till ett språk som den andre begriper och förhoppningsvis vill dela. De män som utövar våld vägrar, tvärtemot feministen Cheslers uppfattning, att underordna sig en högre Lag traderad som vi i utvecklingspsykologin beskrivit av två separata generationer. Exempelvis just ett patriarkat och en Pater som reglerar mannens handlande. Peter Plöger tror sig själv om att vara en Pater Plöger, en symbolisk far-en lagstiftare, därför att han helt säkert under sin uppväxt, inte haft tillgång till en levande och närvarande far som nekat honom inta en sådan plats. Om Lagen upprätthålls av en Mater eller Pater är fullständigt likgiltigt så länge människan av någon anledning inte vill underordna sig en traditionellt och historiskt bestämd Lag. Ett öde som pappan i en familj måste kunna hänvisa sina barn till. I Peter Plögers fall finns anledningen sannolikt också i det som hans hustru symboliserade för honom när hon mötte hans vildaste blick, en kvinna som bristfälligt förmådde att hänvisa sin son till en pappa, som kunde ha tagit om hand sonen och inte sparkat ihjäl honom som Peter Plöger gjorde. Plöger föraktade kvinnan därför att han såg i henne sin egen starkaste rädsla. Rädslan för den Pandora-kvinna eller kvinna som är som en bottenlös vulkan full av glödande lava och svartaste aska.

Farliga kvinnor och rädda män - berättelsen om Pandora.

Ni känner till Pandora från den grekiska mytologin, lerkvinnan med askarna som av gudarna sändes till människorna för att hämnas stölden av elden? Den kanske vanligaste manliga fantasin hos män i Peter Plögers position. En omvänd askungesaga:

Hon kommer efter vägen. Stannar överraskande upp framför dig. Vän, som ett rå, i en skogsglänta. Blond, vacker, gazelliknande, oskuldsfullt graciös. Hennes välfyllda läppar, blänker av ett rött gnister av läppglans. Hon är självsäker, omedveten, men för övrigt stolt över sin vitbleka skönhet, sin utstrålning, sina företräden och talanger. Skrattet och rösten gömmer en vällust. Hon är öppet inbjudande i varje gest, ordväxling och hållning. Något i hennes väsen vittnar om en stor frihet och tankar som kan omsluta Alltet. Hon ser sig om och söker någon att förslava i den djupaste beundran. I hennes blick finns de största pupiller som Skaparen skapat, öppet frågande, kanske rovgiriga, hungriga, svarta, ofyllda och djupa, som bottenlösa brunnar, men med det svarta hålets dragningskraft och energiknippen för världen och livet kanske, men i ögonen visar sig även hennes inre ensamhet och hunger.

Hennes naiva förväntan och krav, efter någon som kan fylla denna hennes längtan, släpper så småningom sina gränser. Hon bär inom sig, ett hopplöst begärande, ohämmat törstigt påstridig, som om någon skulle kunna uppfatta henne som fortplantningssugen, ja brunstigt villig. Hon när en längtan att fylla varje tomt skrymsle inom sig, varje tomhet som hon inte kan anta som sin egen och som en del av sig själv. Varje tomhet som hon inledningsvis förmått kväva, men efterhand kräver att den måste fyllas ut. En lerkvinna, med en öppning, en ristning som öppnar sig och brister. En kvinna som visar sig vara en skalkvinna, med en kannibals omätliga hunger, som plötsligt kastar sig över det Manliga, nu hänvisat till köttet och lusten, för att först avla sig med honom i en djurisk åtrå och lättjefullhet och därefter, äta upp honom, stycka honom, slita honom i hans beståndsdelar och tillskansa sig hans styrka, potens och vitalitet. Hon äter upp honom lem för lem, tugga för tugga och det knastrar i hennes tänder av vällustig tillfredställelse över att få mätta sin hunger, som en utsvulten lejoninna eller bönsyrsa som äntligen funnit en kavaljer.

Den mänskliga kvinnan reducerad till ett rovgirigt, utsugande djur. Ett skaldjur, som nyttjar och suger benmärgen ur den man som för några ögonblick sedan avlade henne avkomma. Pandora släpper inte sin ögonsten utan förtär honom blodtörstigt efter en långt utdragen katt-och-råtta-lek. Det enda hon släpper är sin egen tillbakahållna aggressivitet, sina egna sorger och bedrövelser, soten, svavlet och askan av bitterhet över dom barn eller den man som hon anser ha stulit den låga, hon i namnet av de tidigare dödade männen eller gudarna, gör helt anspråk på att få tillägna sig! Häri, finns ingen urskiljning, förlåtelse, nåd, försoning eller gottgörelse utan endast hänsynslös vedergällning. En kvinna som är ute efter en i sann bokstavlig mening kvinnosak, sitt ursprung, fallosen, elden, vilka gjort människorna till människor. Och som gör detta i den egna Gudens eller Faderns namn. Det vill säga, en rättrådig och riktig kvinnosakskvinna som uppstår i sin kvinnlighet genom just sin feminina och Amazonliknande läggning. Som sätter sina barns behov av både en far och en hänvisande mor i andra hand visavi kvinnosakens kvinnosak: fallosen-elden, det som brinner.

För Peter Plöger är kvinnan just en sådan Pandora-kvinna, hans eget ursprung, som är ett absolut ingenting, annat än effekten av en manlig fantasi, framburet av mannen, avskiljt som ett av Adams revben i skapelseberättelsen. Kanske var Michaels mamma beredd att anta rollen som denna Pandora, vi vet inte. Men, som ni kanske väl känner till har de mest våldsbenägna männen, i nästan hundra procent av fallen, inte haft tillgång till några fäder. Denna faderlöshet göder alltid pojkens och sedermera mannens Pandorafantasier. Fäderna har oftast av olika skäl försvunnit redan under våldsverkarnas tidigaste barndomsår, ibland senare under uppväxten. Legio är hur som helst att de ofta saknats som tillräckligt bra föredömen och förebilder. Med föreställningar om kvinnan som en Pandora eller en vulkan, finns hos de här männen, därför inte sällan ett behov och en önskan om beskydd som klart framgår av rubriken till det här föredraget: Hjälp, far! Ser du då inte att jag brinner upp! Det är även för detta behov av beskydd, som vi benämner fängelseinrättningarna för manshus. Om våldsverkarnas mödrar eller hustrur, vilket inte är sällsynt, dessutom de facto lever sina liv som i rollen av Pandoras traderade skepnad, blir behovet av fadersgestalter ofta än mer intensivt när kakan funnit sin maka.

En ytterligare bakgrund till våldet är dom våldsverkare som därför själva i fantasin tvingas skapa sig en förvanskad, uppförstorad bild av hur en man ska vara och som därefter försöker leva upp till den här vanställda bilden. Några våldsverkare försöker lösa sin avsaknad av en pappa-gestalt genom att idolisera och identifiera sig med pappan som han faktiskt kanske var, en frånvarande, missbrukande våldsbenägen och aggressiv man helt oförmögen att leva upp till ett ansvarsfullt pappaskap. Arvsynden.

Far, ser du då inte att jag brinner upp!

Hur beskriver man egentligen vansinnet eller det absolut meningslösa? Vi vet inte en sådan sak, men vi måste alltid försöka, och försöka igen, bl a för att inte hemfalla till meningslösheten. Hur beskriver en seglare en hård tuff världsomsegling exempelvis Whitbreath-seglingen för tolvor. Såg ni förresten den spännande TV-dokumentären om denna kamp där ett fåtal halvt knepiga män utelämnade sig åt det kanske starkaste och farligaste naturelement vi människor utmanat i generationer: havet. En av besättningsmännen sa att det var fullständigt omöjligt för en utomstående att försöka sätta sig in i hur det var att delta i kappseglingen. Men att det samtidigt var en erfarenhet han inte skulle ha velat ha ogjort. Vi måste tro honom. Ibland räcker språket helt enkelt inte till att symbolisera en erfarenhet. Vi försöker och kanske tar vi till och med till en charadliknande föreställning eller aktion, agerar ut med vår mimik, gester och handlingar, men inte ens dessa medel räcker till för att förmedla vad vi varit med om eller erfarit. Ett mord eller en världsomsegling har just meningslösheten gemensamt, vi utanförstående förstår ingenting och kan inte uppfatta dess mening, men måste försöka. Endast förövaren och seglaren i exemplet kan egentligen i efterhand ge en mening till det som inträffat och denna mening kan aldrig uppstå förrän just i efterhand vad dessa två sysselsättningar beträffar.

Låt oss avsluta den här texten med att återge en inom initierade kretsar känd dröm, som dels fått ge namn till denna artikel, men som också säger mycket om varför manlighet förknippas med aggressivitet och våld. Drömmen är för övrigt inledningen till många mäns begär efter en bättre och mer civiliserad utformning av sin manlighet, i de fall där männen ifråga tagit sig tiden och mödan att söka dess uttolkning. Det är naturligtvis alltid svårt att lämna den icke-verbala tillfredställelsen. Drömmen som pekar mot att mansdjuret klivit upp till förlåtelsens och gentlemannaskapets nivå, bort från Pandoraskräcken och det ännu icke namngivna, återfinns i Sigmund Freuds bok Drömtydning, i bokens sista kapitel. Till kvinnorna, som vi delvis och som vanligt, måste lämna i viss förvirring, kan vi säga att inte ens Kvinnan, kommer att kunna förstå denna dröm, annat än att överräcka den som en gåva och hänvisning till sin man och söner. Drömmen överräcktes för övrigt till Freud av en kvinna och som en gåva just därför att hon inte förstått den, kanske med konsekvens att en ny historisk väckelserörelse kallad psykoanalysen uppstod ur den. Så här ter sig drömmens yttre utformning:

"En far har vakat natt och dag vid sitt barns sjukbädd". Sedan barnet dött, lägger han sig att vila i ett rum bredvid men lämnar dörren öppen för att från sitt sovrum se in i det rum där barnets lik ligger, omgivet av stora brinnande ljus. En gammal man har anställts att vaka och sitter bredvid det döda barnet och mumlar böner. Efter några timmars sömn drömmer fadern att barnet står vid hans säng, fattar honom i armen och förebrående ropar till honom: "Far, ser du då inte att jag brinner upp?" Han vaknar, märker ett klart ljussken från rummet bredvid, rusar dit och finner den gamle väktaren inslumrad samt svepningen och en arm av den döda kroppen bränd av ett ljus som fallit ned. "

Genom påminnelsen om drömmen, för vi gåtan vidare: - Kan vi förlåta den gamle mannens tupplur?

Denna text är ett redigerat delvis omarbetat utdrag ur monografin "Mannen, kvinnan, våldet och orden". Om du vill arbeta mer med dig själv och dina förutsättningar när det rör ovanstående eller områden som längtan, begär, kärlek, skönhet, blickar, erkännande, bekräftelse, perfektion, frånvaro och saknad, så hör av dig till oss för konsultation och utbildning. Välkommen!

eliazon

JA, jag vill att ni kontaktar mig i anledning av ovanstående. Kontakta mig så snart som möjligt, enligt följande (önskemål om t ex särskild tidpunkt för kontakt kan anges under övrig information):


Namn:


Personnummer:


Adress:


Telefon:

E-mail:

Kontaktorsak och övrig information:


Tack, vi återkommer enl. uppgifter du lämnat så snart vi kan !

 





ELIAZON SVENSKA INDEXSIDA




Om män, kvinnor, barn, hot och ord



www.eliazon.com
Livsstil - Framgång - Fascination - Perspektiv - Emotion - Kommunikation - Utveckling

 

Om män, kvinnor, barn, hot och ord - Email

| Eng.Hemsida | Svensk hemsida | Dockkläder | Tidsbeställning | Kontakt |
Om män, kvinnor, barn, hot och ord Om män, kvinnor, barn, hot och ord Om män, kvinnor, barn, hot och ord

Om män, kvinnor, barn, hot och ord

Skarp kritik mot vård av panikångest

Hennes man hade mått dåligt väldigt länge. Socionomen föreslog andningsövningar, men det hjälpte inte. Månader senare fick han diagnosen panikångest. Nu är hon kritisk till att socionomer får behandla psykiskt sjuka – och att de inte kan ställas till svars.

Hon är starkt kritisk, och ifrågasätter socionomernas behörighet att samtalsbehandla psykiskt sjuka. – Det är ett experiment med patienters hälsa och anhörigas tillvaro. Samtalsbehandlingar ska utföras av psykologutbildad personal som vet vad de gör och vilka konsekvenser det får, mot bakgrund av hur bra min man blev efter vård av läkare och psykolog. –Varför inte anställa psykologer som har utbildning?, undrar hon. Läs hela artikeln

Om män, kvinnor, barn, hot och ord

Medicin ersätter psykologhjälp

Enligt undersökning refererad i SvD så nekas minst ca 30 000 personer med behov av psykologstöd sådan hjälp årligen - därför att de inte har råd. Antidepressiv medicinering, med de allvarliga biverkningar som FDA (The US Food and Drug Administration)erkänt, är i dag det huvudsakliga alternativet för den fattige som egentligen behöver akut psykologhjälp vid en livskris i Sverige.
Läs hela artikeln i SvD

Föräldraskolan

Genom Föräldraskolan får du tillgång till eftersökta professionella tjänster och fri information om olika roller och förhållningssätt i föräldraskapet.
Föräldraskolan

Psykolog Läkare Medicin

  • Psykologi och psykologer i England UK(British Psychological Society)
  • Wikipedia - Psykolog (Psychologist)
  • Svenska Wikipedia om psykolog
  • Läkare utan gränser
  • Karolinska Ångestprogram för ångestsyndrom
  • Svenska Ångestsyndromsällskapet
  • Psykologer (Psychologists)
  • Sjukvårdsrådgivningen
  • Apoteket
  • Dansk Psykolog Förening
  • Sveriges läkarförbund är läkarnas fackförbund
  • Som en blixt från klar himmel: hjärtklappning, bultande hjärta, ökad hjärtfrekvens m.m
  • Europarådet
  • Läkartidningen
  • Försäkringskassan
  • Stockholms läns landsting
  • Catweb - Länkkatalog
  • Depression.com
  • National Institute of Mental Health (NIMH) - Behandling av depression
  • NordForsk - nordiskt samarbete inom forskning
  • Ångest, stress, välbefinnande och den psykosociala arbetsmiljön
  • Råd av läkare: Ångest - Screening Test
  • Råd av läkare, om läkare och deras arbetssätt
  • Råd av läkare - Licensierade läkare i USA
  • Wikipedia om råd av läkare och doktorer(Physician)
  • webmd.com - Råd av läkare på webben
  • Råd av doktor, läkare, doctor, webmd, physician
  • Medscape.com - råd av läkare
  • Råd av husläkare - familjedoktorer (Family Physicians)
  • Natur Medicin
  • Medical Dictionary om Medicin
  • Råd av doktor om medicin
  • MedicineNet
  • National Library of Medicine
  • Manscentrum om våld och hot
  • Råd av läkare och psykologer i litteratur

  • Sören Kierkegaard - Begreppet ångest
  • Sören Kierkegaard - Antingen-eller: Ett livsfragment, D. 1
  • Sören Kierkegaard - Antingen-eller: Ett livsfragment, D. 2
  • Paul Moxnes - Positiv ångest
  • Helen Kennerley - Hantera din ångest och oro
  • Kerstin Hellström, leg psykolog - När barn och ungdomar mår dåligt
  • Roberto Harari - Introduktion till Lacan's seminarier om ångest
  • Jacques Lacan - 4 fundamentala begrepp i psykoanalysen
  • Jakob Carlander - Starka känslor, affekter och emotioner
  • Sigmund Freud - Sexualiteten
  • Katarina Johansson - Riskbruk och missbruk : alkohol - läkemedel - narkotika
  • Viktor Frankl - Viljan till mening (logoterapi)
  • Viktor Frankl - Livet måste ha mening (logoterapi)
  • Sartre, Jean-Paul - Skiss till en känsloteori
  • Arnetz & Ekman(red) - Stress
  • Otto F. Kernberg - Aggressivitet, Narcissism, och Själv-Destruktivitet
  • Tjus, Broberg & Almqvist - Klinisk barnpsykologi
  • Om män, kvinnor, barn, hot och ord Om män, kvinnor, barn, hot och ord
    Om män, kvinnor, barn, hot och ord
    Om män, kvinnor, barn, hot och ord
    © 2006 eliazon.com. All Rights Reserved
    Om män, kvinnor, barn, hot och ord
    Om män, kvinnor, barn, hot och ord